Relativt Relevanta Reflektioner

Det Italienska språket är inte så svårt som det låter. Det är värre. Det är inte bara att addera ett o på slutet av det svenska ordet som min vän Thahn försökte med när hon sade att något var "smutsigo". Däremot kan man givetvis gissa sig till att t ex de engelska orden som slutar på "tion" nu får "zione" som ändelse istället. Station - Stazione, Relation-Relazione.

  Några överkokta makaroner i det italienska språket är o-orden. Istället för att, som vi svenskar, lägga en rejäl vokal framför ett ord för att understryka att vi menar dess exakta motsats(ja, förutom i undantag som orolig, oväder, odjur) så sätter man här istället ett s framför ett ord för att kasta om dess innebörd. Om man säger contento(nöjd) eller scontento(besviken), comodo(bekväm) eller scomodo(obekväm) är ofta svårt att urskilja. Och när man äntligen satt ett o framför ordet för vädersträcket väst(ovest), så betyder det inte öst utan väst.
Några falska vänner i italienskan är "caldo", som inte är adjektivet kall utan varm, samt voi/noi som inte är vi/ni utan ni/vi. Rörigt.
  
När jag kom hit hade jag framförallt fyra punkter inom vilka jag ville utveckla min italienska.
  Jag ville lära mig att ge komplimanger åt mat och kvinnor på ett riktigt italienskt passionerat vis. Italienskan är världens mest romantiska språk (finskan får träda åt sidan) och de italienska männen har tinat upp frusna nordiska kvinnohjärtan sedan flygplanet uppfanns.
  Jag ville lära mig att bli ursinnig på det där härligt italienska, aggressiva sättet. Som Lill-Erik när han skäller ut en förstummad pizzabagare spelad av Adde Malmberg i Bert. Anledningen till att jag aldrig skäller ut någon, vill jag hävda, är för att jag helt enkelt inte kan göra det med mitt skånska modersmål. "Che cazzo fai idioto porcha troja di merda" är helt enkelt kraftfullare än "ah du, va fan sysslar du me, jävla fubbick".
  Jag ville lära mig några riktiga italienska popballader (ja, det kallas så här, men på svenska skulle det kallas dansband) att sjunga och spela gitarr till under tjejers fönster varma sommarnätter.
  Jag ville lära mig gesterna. Gesterna som förstärker allt vad italienarna säger och som gör det så roligt att se dem på prata i telefon. 
 
  Det visade sig att den outtömliga källa av superlativ och skällsord som det italienska språket besitter var svår att plocka fram bara sådär när jag frågade efter den. Det krävdes helt enkelt en passande situation för det. Att jag själv fick leta efter superlativen i ordböcker och kärlekssånger medan det varje dag kom fram nya skällsord säger väl en del om vilken av italienarnas "heta" sidor som får(bilden) mest av deras pastaenergi. 
  Kärlekssångerna vill ingen jag träffat veta av och att ta upp ämnet Eros Ramazzotti, som för mig och den äldre generationen här är en sann kärlekshjälte, skapar lite samma stämning som när man nämner Hitler i Tyskland.
  Gesterna, som jag och Marlene finslipat den sista veckan, börjar sitta. Det gäller att pressa samman alla fingrarna, gärna på båda händer samtidigt, och med lagom avslappnade handleder röra underarmarna upp och ner för att understryka vad man har att säga och uttrycka den där avslappnade aggressiviteten som italienarna kan så mycket bättre än vi bägaren-rinner-över-inväntande nordeuropéer.

   Bello, bene och buono är nästan de enda tre adjektiv man beskriver för att beskriva allt fint, bra, duktigt, vackert eller gott medan de negativa orden i det italienska språket skulle kunna bli en ordbok bara de. Att man använder uttryck som t ex "mindre dåligt" och "mindre dyrt" istället för att säga "bra" och "billigt" vittnar också om en allmän inställning till livet som hade behövt några veckor på Bali eller lite mindre sötsaker.
Språket säger en del om folket som talar det. Det är ju språkets uppgift. Att säga saker.

Antikens kylskåpspoesi. De var allt bra före oss på den tiden.

På Roms gator gled Ferraris och Porschar men också en och annan riktig skitbil.

Jag hade hela tiden sökt mig neråt i skon. Neråt mot värmen. Men när jag förstått att det ändå inte skulle bli varmare än de sköna dagarna jag spenderat i Rom så bestämde jag mig för att, precis som när jag numera går på fotboll, gå vid sidan om planen och strunta i att hamna mitt i klacken. Så mina vänner i Bari får vänta tills sommaren åter steker över stan. 

  Tåget gick istället till Toscana där Marlene, som jag jobbat med på Nobu, mötte upp. I hennes hemstad Lucca ägde denna helg en stor seriefestival rum och jag fick redan på tåget stifta bekantskap med en bråkdel av de nördar, inte sällan utklädda till sina favoritseriefigurer, som skulle komma att förgylla våra dagar i staden. En tjej jag pratat med på tåget skulle, som med de flesta tjejer man träffar på tåg, bli mött av en "killkompis" som skulle "visa henne runt". Denna gång visade sig killen vara en lång man i skägg, riddarrustning och svärd så jag gick snabbt därifrån och letade efter min väninna. 

  Jag fick en guidad tur inom stadens ringmurar men intresset för kyrkorna svalnade snabbt i jämförelse med det nöje som fanns i att betrakta dessa nördar som rest över land och rike för att i tre dagar klä ut sig till en tecknad figur. Jag funderade på om det räckte med att ta livet på en av de fjuniga tonåringarna i löjliga kläder för att kunna titulera sig seriemördare.

  Förutom allsången till Eros Ramazzotti, de italienska filmerna och mina experiment med mp3-spelaren som hjälp i glosförhören innan även denna nymodighet hunnit bannlysas i skolan, så var ett av mina klaraste minnen från italienskalektionerna matprogrammet Aspergren mitt i Toscana där vi fick se tv-kocken operera i landets naturskönaste och matrikaste landskap. Jag minns inte så mycket mer än ostar, pasta, kött och gröna ängar. Och mitt besök i Toscana skulle ge mig exakt samma intryck. Vi stannade, förutom en strandutflykt och någon promenad, mest hemma denna sista riktigt varma helg. Och Marlenes mor måttade mängder mat mot min motvilliga mun.

  Vi åt upp all mat i den närmsta omkretsen så man fick beställa upp mer från Rom. Mamman njöt av att ha sin Milanoboende dotter hemma och tryckte i oss pasta, skinka, korv, biffar,vildsvin, soppor, pajer, bröd, kakor, tårta och annat utanför kostcirkeln. Men det räckte inte. Istället för att nöja sig med ett "det här smakade minsann", så blev denna fras inledningen till diskussioner om mat som aldrig slutade. Eftersom jag inte hade något att tillföra så ledde det till att jag åt ytterligare. Helgen avslutades i viareggina där en morbror lurade oss genom att fråga om han fick bjuda på te. Plötsligt var bordet fullt av sötsaker och vi var, proppmätta, tvugna att äta lite till. 

  Den familjefödofälla som jag bestämt mig för att aldrig mer falla i var tydligare än någonsin och ändå hoppade jag glatt i. Är man i Australien får man surfa, är man i Brasilien får man spela fotboll och är man i Toscana så får man äta, vare sig man vill eller inte.
Man brukar ju säga att resor gör att man växer som människa och i Toscana blir det väldigt bokstavligt.

Marlene och jag tog ett bett av jättechokladpumpan på chokladmarknaden i Viareggio

Det organiserade flanerande jag åkt hit med en förhoppning om att delta i hade jag inte sett mycket av. Längs med strandpromenaden en söndag i Chiavari kanske, men fortfarande hade jag inte upplevt något överdrivet - något som verkligen sagt mig att "det här kan du inte se hemma!"
Jag hade i fem veckor gått runt och hälsat på uppskrämda stenansikten (ja, ta dig gärna en sekund för att skapa dig en inre bild av hur man ser ut när man är stel men samtidigt uppskrämd) och hade fått klart för mig att glädje i Italien var något man sprider endast till sina nära och kära. Ett leende till en utomsläkting måste ha ett syfte. Man kan inte bara sprida glädje hursomhelst. 
 
  Den sista kvällen i Höörs vänort fick jag dock lite av mina då bortglömda förväntningar infriade.
Det var Söndag och ett lugn hade lagt sig över den lilla staden. Allt liv var förpassat till en gata i centrum där en större del av invånarna hade samlats för att promenera, fram och tillbaka, minglandes. Jag var hemma. Jag lämnade Valeria och Aldo, föräldrarna i familjen jag besökte, för att själv hitta någon att flanera med. De hade redan blivit imponerade av hur jag nu allt oftare hälsade på folk på gatan men efter två veckor på ett ställe vore allting annat..ohälsosamt! 
 
  Jag träffade snart Giorgio som introducerade mig för hans flaneringskamrater. Sedan gick vi, fram och tillbaka, på den centrala gata som varje Söndag efter kyrka och familjemiddag förvandlas till ett nyktert cocktailparty där folk i alla åldrar skvallrar, minglar och flörtar tills kvällsmaten står serverad. Gruppen var i konstant förändring och för var tionde meter vi gick stötte någon av oss på en vän så att resten fick stanna. Men det gjorde inget. Det var vägen som var målet, målet att inte ha något mål men aldrig vara mållös.

  I vanliga fall kräver ett möte på stan en redogörelse för vart man är på väg. Man skall helst vara på väg till något coolt. Men denna kväll i Citta di Castello fick jag för första gången uppleva det organiserade italienska småstadsmingel jag hört talas om. Jag hade äntligen hittat en plats där ingen frågade vart jag var på väg.