Softande, Släkt och Smörgåstårta istället för Systemet
Det var Torsdag och min första dag som vuxen. Vuxenlivet började precis som ungdomslivet slutat - med lite hängande hos K innan jag åkte hem och sov. Det blev en lugn födelsedag och jag fick tid att för första gången på mi
n semester riktigt koppla av. Mormor kom vid ett. Vid sex kom Ola och hans Karolina. Därefter kom Farmor, Farfar, kusinerna Ante, Jacke, Emil och Erik, Mats bror Thomas, hans Karin och även fem varmt välkomna representanter från kyrkhultsfamiljen Johansson. Det blev en trevlig tillställning och god mat. Vi hann även med att ta hundra familjebilder till farmor och farfar. När alla gått gled vännerna Najken och Sajmon in för att avsluta min födelsedag på bästa sä
tt.
Syo, Studenter, och Sverigeseger i Skönt Sällskap
Därefter hängde jag lite med Xiao bland arkitekterna innan vi tog farväl och jag vände hem. Jag och Kappe möttes i idrottshallen där jag under Frostas innebandynederlag mot elitserielaget FC Helsingborg fick möjlighet att träffa en hel del vänner samtidigt. Innan matchen var över begav vi oss till den nya puben i Höör för att i sällskap av Jakob kolla andra halvlek av Sverige-Lettland. Puben får av mig endast två coronas av fem möjliga.
Stämningen var obefintlig och ljudnivån påminde mig om ett bibliotek samtidigt som personalen inte gav mig, som trots allt fått lite erfarenhet av branschen, något bra intryck.
Jag förväntade mig inget Nobu på Torggatan Nio i Höör och Nachostallriken, som jag beställde för att lättast kunna jämföra stället med Bonds, tog förvisso under tio minuter innan den rykande varm stod på bordet med köttfärssås och majs på, men det räckte helt enkelt inte när man lät den handlingsförlamade Jakob sitta i en timme utan att bli förfrågad om han ville ha något att dricka. Den fräscha inredningen ställdes i kontrast till personalen som klädde sig i handbollsklubbens munkjacka istället för att här ta tillvara på möjligheten att på ett enkelt sätt utstråla den smula professionalitet som fått gästerna att återvända. Min sista dag som ungdom avslutades med lite mer hängande hos K.I poolen med polerskan och duktigt degande med Dave
På tisdagen tänkte jag ta det lugnt men kom snart på bättre tankar. Min gamla (hon är inte speciellt gammal men vår vänskap är) väninna Elli hämtade upp mig och gav mig en förmiddag med sol och bad. Efter solariet ville jag kolla in Höörs nya badhall och Elli gjorde mig sällskap. Det var som väntat en höjdare.
Vattentemperaturen får fem guldfiskar av fem möjliga och rutschkanan fyra av fem för sin enkla design, 
valmöjligheter (alltså inte i den mening att det finns möjlighet för en späckhuggare att åka utan för att det finns två varianter) och klockrena avslutning "Space Bowl" där man slungas ut i en skål för att efter ca ett varv kastas ner i hålet i mitten som om man spolats ner. Det hela kan följas av medbadare på en monitor bredvid. Ångbastun och Bubbelpolen är två andra höjdare som i dagens skick får en femma (Ångbastun) respektive en trea (Bubbelpolen, som tappade poäng då det tog för lång tid mellan bubbelomgångarna).
Jag och Elli tog tillsammans med Lina tåget in till stan där jag och David styrde upp en helkväll med äkta svensk falafel gjord av utlänningar(10kr), pizza.(30kr) och Sunes Jul(ovärderligt).
Mångfaldig Måndag
Måndagen började nyttigt med ett tandläkarbesök som jag kommer att beskriva mer detaljerat inom kort. Det firades med godis på Olas Lidl innan jag lade mig i solariet för att få veckans första dos av vad som är på tok för dyrt att göra i min hemstad - kanske för att bevara det engelska kulturarvet och blekheten, kanske för att allt där är 
på tok för dyrt. Jag hade sällskap av Dobba och Mogga till Malmö där jag träffade Tesse och hennes väninna för lite affärstittande innan jag mötte min Elin och tog en fika så lång att det kunde ha varit förra hösten, då detta var en vanlig företeelse i hennes sällskap.
Nu var det inte förra hösten och vi tog oss till Lund där Tesse och hennes lumparvän Lena gjorde mig sällskap när jag fick ett känsloladdat återseende med falafelrullen. Att priset på en stor falafel i Lund numera uppnått hela 20 kr och kanske aldrig kommer att bli som back in the days kunde inte förstöra min stund med dessa friterade kikärtsbollars kärleksakt med min gom. Efter käket blev det biljard med Jonte, Caulsen, Ola och Linus innan jag begav mig hem för att hänga med Ola lite innan vi somnade.
Söndag - ingen Sömndag!
Det började i Söndags när jag, istället för att efter en sömnlös natt åka hem och sova, äntligen återsåg Xiao och några timmar senare en sliten Tesse. Vi åt en lunch på en studentnation som följdes upp av fika på Ariman innan vå
ra vägar skiljdes åt för dagen och jag vände hem till Höör för att träffa min familj.
Xiao, Tesse(Höger)
och Jonni, Karolina och Ola var alla väldigt kära återseenden.
Ett sätt att fördriva en vecka av mitt liv
Min vecka i fosterlandet gick med ljusets hastighet även om det jag hunnit med nog är mer än vad man gör under 
en genomsnittlig månad. Jag sitter ca 10000 meter över ett kallt och säkerligen väldigt blött hav och kan blicka tillbaka på en vecka som nog blev precis som jag ville ha den. Det mesta/de flesta på "listan" kunde bockas av och jag kunde även ägna några små stunder åt att koppla av och pilla på min nya dator.
Det såg bra ut på pappret och blev mycket riktigt en höjdare...
20
Då var det över. Livet som en av potential sprudlande yngling byts under denna natt ut mot ett vuxenliv med högre ställda krav för var dag som går. Enär undertecknad nu uppnått tjugo års ålder läser du idag en vuxen mans blogg.
Idag finns det därmed längre inga ursäkter för stavfel eller inkorrekt information.
Idag anser man att jag äntligen blivit mogen nog att hantera min egen alkoholkonsumering.
Idag är jag inte längre en lovande tonåring, vars minsta handling av mogen karaktär firas som en jätteprestation, utan förväntas plötsligt känna till alla vuxenlivets hemligheter.
Idag bör jag veta åt vilket håll i livets orientering jag vill löpa för att bibehålla avståndet till den stora klungan bakom mig.
Idag är uppvärmningsfasen avklarad och matchen kan börja, men vad har jag gjort under uppvärmningen? Jag borde ju veta vilken position jag ska spela på.
Idag är det 20 år sedan Gud skänkte mig livet och jorden mig. Jag vill även tacka till mina föräldrar Mats och Sylvia.
Jag vill inte påstå att någon tjugoårskris har intagit min inre harmoni men det är klart det känns lite extra när jag nu ser den första siffran i min ålder så svart på vitt förklara att inledningen och presentationen är över och kapitel två tar vid. Spelet kan börja.
Vid 13 års ålder började jag känna att det började bli hög tid att göra något av mina ambitioner innan potentialen rann ut i sanden, men min omgivning kunde alltid förklara att jag hade hela livet på mig.
Detsamma sades det när jag som femtonåring klev in i gymnasiet och en ny tidsepok samtidigt som jag orolig frågade mig vart tiden tagit vägen.
När jag varit arton och nitton har det varit exakt samma sak. Jag har varit orolig för att inte hinna med allt på min lista medan jag, vart jag än vänt mig, fått förklarat för mig att jag bara är barnet. När kommer då folk sluta säga det? Kommer det att avta vid 30?
Siffror kan vara kul men också göra dig blind. Var dag är en dag närmre döden, vare sig jag vill eller inte, så låt oss inte hänga upp oss för mycket på dessa siffror.
Jag har trots allt längtat länge efter denna dag. Längtat efter att bli vuxen? Nej, efter att mina jämnåriga ska bli det.
Grattis Världen.
Fel att Försöka Fly Från Fosterlandets "Färglöshet"
När Italiens eleganta landslag spelar klär de sig i slimmade ljusblåa dräkter trots att dess flagga är grön, vit och röd. Kanske på grund av denna passionerade nations kärlek till "il Mare" - havet. Hollands flagga är röd, vit och blå, men även detta land klär sig i en annan färg i samband med landskamper. Kanske har deras orange dräkter något att göra med ravekulturen som har ett av sina högsäten i landets pillerstinna huvudstad.
I lördags hade jag och Kalle bokat några av vänner överfyllda bord på Bonds som i sitt svenskflörtande visade Spanien-Sverige. Det kryllade av svenskar och jag kände plötsligt av den avsmak för svenskar som börjat växa inom mig.
Jag behöver inte prata med en svensk för att inse att vi härstammar från samma julmustens förlovade land och snart insåg jag varför. Det berodde inte på att vi, som min vän Roderick, klätt upp oss i gulblåa landslagströjor, utan istället på att även svenskarna använde en tredje färg för att knytas samman. Jag säger det inte för att sälla mig till de som av det man med negativ klang kallar svenskhet själv beskyller sitt eget folk för att vara tråkiga och negativa, men vi var alla klädda i grått.
Grå var också färgen som mötte mig när jag på väg hem blickade ut över ett stilla Öresund med Eminems Without Me ("Guess who's back, back again...") i hörlurarna som snart skulle komma att tjänstgöra som öronvärmare.
När jag klev av tåget var det grått, kallt och blåsigt. Människornas ansiktsuttryck var lika levande som de sakta avdomnande tårna i mina av NOBU utslitna skor. Mitt Lund var tomt, litet och bonnigt, tänkte jag efter att ha slagit mig ner på en av de stora stenarna utanför stationen som jag om somrarna spenderat timmar av mingel
sittandes på efter att skolan slutat. Jag förstod direkt vad dessa utlandssvenskar menar med det tråkiga Sverige, men det spelade ingen roll. Det var i tråkiga Sverige jag var på semester och inget skulle kunna hindra mig från att göra det bästa av varje sekund för att få så mycket kvalitetstid med så många bra människor som möjligt.
Det började med en fika i Londonbekantskaperna Xiao och Tesses sällskap.
min Polares Praktiska Prioritering
Strax efter Stehag gick Kappe och borstade tänderna. Han hade nu ätit upp sin medhavda frukost och tog även med en burk hårvax för att, trots många rynkade pannor, konstiga blickar och kommentarer, nu utnjyttja dötiden vårt pendlande till skolan i Lund gav oss med att fullfölja morgonproceduren under några stopp inne på tågets toalett.
Min bästa vän hävdade att detta gav honom minst en halvtimmes extra sömn till skillnad från dessa stackars medresenärer som förgäves försökte förnedra detta nytänkande eftersom det gick utanför deras lilla ram. Dessa människor, utan tillstymmelse till hopp om att bli något mer än en del av den gråa massan, gick upp en halvtimme tidigare än K och gjorde sig klara framför nyhetsmorgon för att sedan sitta en hel tågresa till Lund och glo ut genom fönstret och gnälla om trötthet.
Ibland är det skönt att vara ineffektiv, slö och tom i sinnet bara göra ingenting. Men skulle jag ägna en timme i detta tillstånd, så skulle det ändå vara med syftet att jag då den följande timmen skulle kunna bli mer än dubbelt så effektiv som annars, vilket tillslut ändå visar sig spegla min ständiga strävan efter ett effektivt leverne unde min korta tid som människa.
Givetvis hade Kappe insett något som vi vinnare ser. Fortsätter man inte att försöka förbättras så försämras man och jag gillar att, samtidigt som jag försöker ta tillvara på varje sekund i livet, även i så många lägen som möjligt försöka att prioritera vad som ska skänkas livstid och vad som bör ske på så lite tid som möjligt.
Ingen som någon gång under mina tjugo levnadsår ätit tillsammans med mig kan väl ha undgått att jag oavsett situationens grad av yttre stress gärna ger mina matstunder högsta prioritet och så mycket tid som krävs för att i lugn och ro ta tillvara på denna överlevnadsprocess. I Nobus matsal sitter jag alltid kvar sist för att mjukt låta det sista av den enorma buffen glida ner i min magsäck. Mitt enorma matintag skall inte slarvas ner eftersom mitt välbefinnande i det långa loppet också är en slags effektivisering.
London är enormt och vad som definitivt kan effektiviseras är transporterna som tar av min tid och inte ger mig mycket livskvalitet i utbyte. När jag åker in till Oxford Circus vet jag exakt vilken dörr i Bethnal Green jag ska hoppa på i för att väl framme kunna kliva rakt ut till utgången. Detta sparar mig trängseltid nere i tuben. Jag känner numera till de flesta större stationers utgångar och har även räknat ut vilken dörr som gäller på O.C när jag ska byta till Victoria Line mot Nobu, där jag också kan kliva rakt in i utgången. Jag har genom tidtagning i början räknat ut vilka tubförbindelser och vägar som snabbast tar mig till mina olika jobb och genom detta tjänat sekunder, minuter, timmar och dagar som jag kan använda åt saker som betyder mer för mig än att stå långt under jorden och stirra in i någon reklamskylt - att äta i lugn och ro.
Londonlivets Ljusglimtar
Jag kände på turistlivet när min bror och hans Elle var här och hälsade på vilket ledde till besök på såväl Madame Tussaude som London Eye.
Robbie williams var pytteliten (motsatsen till jättelik)
- Jag har återigen känt på det tuffa jobbliv jag nästan glömt bort efter att ha tagit det lugnt under sommaren. På Nobu har det tillsammans med några skift på Abercrombie&Fitch några veckor blivit veckor med kring 70 timmars arbete, vilket då ingen tid riktigt getts att spendera lett till att min ekonomi nu på några månader tagit ett rejält kliv uppåt och Londonvistelsen är nu efter fem månaders chill på plus igen.
- När jag i novemberhösten trott att den blåa himlen var ett minne blått har solen återigen värmt upp London där jag häromveckan tilläts spela fotboll i Hyde Park i bar överkropp med min vän William som omedvetet körde boomerangtricket på två svenska tjejer lite längre bort som han (och även jag) visade sig ha massa gemensamma gbg-vänner med. Klaga på Londonvädret går ju, men när var detta senast möjligt i Sverige såhärårs? Att prata med folk man inte känner alltså (och få svar).
- Häromdagen var det en kvinna i baren på Nobu som hade jättestora bröst.
- Nu är den ordinarie toalettkollaren tillbaka från sin semester och vi barbacks förpassas till våra ordinarie sysslor, tacksamma för den tid som varit och den dricks som kryddat våra löner de senaste två veckorna. För varje timme där inne lärde jag mig ännu mera om konsten att charma besökarna och utarbetade under den sista veckan några standardfraser som alltid gick hem. När någon kommenterade väggkonsten som består av röd färg som runnit ner och liknar blod sade jag alltid "Ja, de vägrade av någon anledning säga vart den tidigare toakillen tagit vägen", vilket ledde till ett skratt och pengar. En ännu säkrare replik var när jag angående att jobba där inne sade "it's nice to sometimes go in here to get some change", varpå ordet change, som förutom ombyte även betyder småpengar, skar rakt in i den rike mannens samvete. Den sista lördangen resulterade i storslamet 80 pund (ca 1100kr) på tre timmar när jag förutom att återse en alltid lika välklädd Ljungberg som tog mig i hand och kollade läget, fick besök av det irländska fotbollsesset Robbie Keane.
- Jag börjar även se ljuset i tunneln - julen. Först ska jag hem och fylla 20, därefter jobba några veckor till för att fylld med energi av min sverigevistelse suga ut de sista punden av Nobu innan jag slutar där för att riktigt koppla av över jul och nyår med lite jobb på Bonds som behöver hjälp. Januari är ett annat kapitel och blir nog ett lugnt sådant innan ett äventyr tar vid.
- Jag klev utmattad ut från en tuff kväll på Nobu vid tvåtiden en dag häromveckan. I den hippa klubben Funky Buddah som ligger vägg-i-vägg hade Timbaland en fest och ut därifrån klev den somaliska skönheten Zeinab från Abercrombie&Fitch tillsammans med hennes väninna. Jag kallade på henne och hon började skrika, som berusade kvinnor har en tendens att göra när de ser någon de känner igen. Hon kastade sig på mig och gav mig en puss på munnen, men sade "give me a snuggle, give me a snuggle" innan hon med tunga(subst.) och enorma somaliska läppar tog min
oförstående mun (och ansikte) i sitt våld. Lika snabbt önskade hon mig efter en stund en trevlig kväll och fortsatte hemåt medan jag chockad stod kvar på trottoaren och torkade mig kring munnen. Eftersom jag trots allt är man gick det ju inte att känna sig antastad som en kvinna kanske gjort i min situation och medan jag funderade på om någon sett vad som hänt väcktes jag ur mina tankar av en röst: "How the fuck did you do that!?". "Did you even know her?". Jag nekade. Två killar från klubben stod ute och rökte precis bakom mig och hade precis bevittnat vad som nu gjorde mig till deras idol. - Jag kunde trots att jag inte varit där mer än tre gånger den senaste månaden, ändå glida in på Abercrombie&Fitch i tisdags och prova ut kläder för 270 pund (ca 3800:-) som jag sedan fick. Säga upp sig är ju så fruktansvärt onödigt när man kan hänga kvar så länge det går istället.
- Häromdagen tvingades jag ensam jobba i sakebaren på Nobu - baren som åt restaurangen gör kaffe, te och det japanska Sakevinet. Efter att tidigare ha spenderat en kväll med killen som alltid jobbar där räknade mina managers med att jag nu skulle behärska denna ädla konst, men ack så fel de hade. Kvällen med den fruktansvärt tråkiga mannen i den lilla baren som jobbat där i hundra år men fortfarande bara besvarade mina till en början ganska ivriga frågeställningar med ett "well, I don't know..." hade lett till att jag av ren uttråkning i egenskap av ickekaffedrickare frågat honom vad som hände om man drack jättemycket kaffe. Han sade att jag kunde pröva och det gjorde jag. Det började med några espresso, fortsatte med cafe latte och cappuccino via lite grönt och brunt te till några fler espresso och jag kände hur livet där inne i den lilla baren med denne man blev alltmer bättre. Snart skakade mina händer och nu förstod jag tydligare varför folk drack av det svarta giftet. Lycklig gick jag efter en kväll som började så illa till Bonds och drog några öl med mina after work-drickande vänner, så att jag vid fyratiden kunde somna in trots min överdos. Då detta var det enda jag mindes från mitt inlärningsskift i sakebaren var min prestation förståelig
my Friend Freddie
Plötsligt befann sig en av Londons mest attraktiva män på Nobus herrtoalett. Sedan fick jag sällskap av Fredrik. När han gled in var vi praktiskt taget ensamma i ett stillsamt rum och när han plötsligt stod där vid mitt handfat började jag, som jag gör med alla gäster, att kolla läget, fast denna gången givetvis på vårt gemensamma modersmål. Vi snackade en stund och allt jag skulle vilja ta upp drunknade i hans frågor om mitt liv i London, innan han önskade mig en trevlig kväll och gled ut till alla suktande beundrare/innor och sin svindyra middag med westham-polarna.
Mitt Liv som Toaneger
På Nobu är det nu så mycket att göra att någon hela tiden måste befinna sig på toaletten för att hålla den fräsch. Toaletten speglar köket, sägs det, och det kan nog vara kloka ord. Nu var den ordinarie toalettkollaren på semester vilket ledde till att det beslutades att vi barbacks skulle turas om att axla jobbet som till en början bara kändes som absolut botten och egentligen bara gick ut på att torka kring de specialdesignade japanska handfaten som är platta och gör att vattnet stänker friskt när någon tvättar sina händer. Men. På toaletten är det lugnt och skönt jämfört med baren där tempot jag höll för att slå in mina genomsnittliga 60 varor/minut under min Lidl-karriär hade framstått som slow motion i jämförelse. Jag började underhålla mig med att kasta pappersbollar mot de minimala papperskorgshålen och räknade även ut att det även på Londons mest exklusiva restaurang förekommer smitningar från att tvätta händerna (närmre var tjugonde toalettbesökare myglade sig förbi denna enkla renlighetsprocess)men kom snart på bättre tankar. Även på en toalett borde det finnas bättre sätt att utnyttja (en vinnare använder här ordet utnyttja medan förlorarna istället väljer ordet fördriva) två timmar av mitt liv.
Jag började tänka mig in i de svarta männens värld. Vad gjorde de? Hur fick de tiden att gå? Vad motiverar dem att gå till jobbet? Svaret var enkelt. Dricks. I brist på både hårprodukter och andedräktsuppfräschare fann jag min chans till lite extraslantar i att helt enkelt räcka över några servetter när de rika människorna tvättat händerna. Snart började punden trilla in och jag följde ofta upp den minimala tjänsten att skänka dem en servett som annars låg i en hög precis framför gästen, med lite skitsnack (ofta inte bokstavligt talat då alltså) och mingel som jag inte brukar ha speciellt svårt för. Låt vara att dessa människor inte bryr sig om pengar men två gånger ansåg man att min insats var värd en £10(ca 140 kr)sedel som kvickt gled ner i min ficka som när jag efter två timmar blev avlöst av nästa kollega innehöll 40 pund(ca 540 kr).
Nu kommer jag aldrig mera att ha dåligt samvete för att jag inte dricksar killarna i min nya bransch - de måste ju vara stenrika om det inte nu vore så att jag fick bättre dricks i egenskap av att som vit och ung vara något lika exotiskt som kinesiska NBA-basketspelare . Jag hade lyckats och gick nöjd ut i baren där nu ruschen var över. Jag hade som en vit man slagit mig in i en svart bransch och kände mig lite som Eminem varje gång jag nöjd kände efter i min skramlande ficka.
