Glamour och Galet Galande
Till frukosten fylls mitt bord med nio tallrikar av olika sorters föda och jag spenderar nätterna i ett eget rum med minibar, TV och toalett. Mina kontakter i Fortaleza gjorde en bra research och jag lever nu högt över mina egna behov, till ett bra pris.
Ändå har jag ännu inte kunnat sova ut här och det har varken att göra med miljonstadens nattliga trafik, högljudda uteliv eller många skottdraman, utan för att hotellets granne vid något tillfälle ansåg det klokt att införskaffa en tuppjävel (tuppjävel var accepterat som ett svenskt ord -alltså utan en röd linje under - när jag skrev in det i Word). Det är inte bara en vanlig väckningssignal. Någon har satt tuppen på snooze. I fyra timmar!
Mitt i min tupplur, klockan fem varje morgon, börjar det näbbiga fjäderfät att tjuta och slutar inte förrän vid niotiden när hoppet om att kunna somna om är borta. Av någon anledning har jag en låt med Crazy Frog på min dator. Imorgon ska jag sätta på den klockan fem och ge igen tills den jäveln tuppar av.
Ärligt är Härligt
Black Music är det allmänna samlingsnamnet för vad vi i toleranta Europa kallar HipHop&RnB. Om radiostationen the Voice 106,1 en dag plötsligt börjat kalla musiken de spelar för "den bästa svarta musiken", eller om Din Gata ändrat sin slogan till "Svart Musik, Hits och Ehsan", hade nog de som kände sig tvungna att ryta till när GB släppte sin "88 Black" förmodligen fått en hjärtattack.
Lite Svart Musik på Morro de São Paulo
Fortaleza, Finalmente
Efter två månader i favoritregionen Bahia är det dags för mig att vidga mina vyer. Efter Itacaré mös jag i en vecka i Salvador, den för sin kriminalitet, fulhet och svarta befolkning ökända staden som jag lärt mig älska såsom folk säkert lärt sig älska Skånes motsvarighet, Eslöv.
Brasilien är så mycket mer än Bahia och känslan att jag inte riktigt är färdig med världens sjätte största land gör att jag kanske ändrar min reseplan (om jag någonsin haft en sådan).
Ja, vart skulle jag ta vägen? Jag drog uppåt!
Min plan, att åka upp till Venezuela och eventuellt Costa Rica för att åka hemåt därifrån, kanske ändras till ett plan härifrån istället och då mitt beslutsfattande fattades ett beslut lät jag Gud föra mig mot nästa destination. Det gjorde han inte utan jag fick ta bussen och betala som alla andra. Att rådfråga andra personer angående nästa resmål är som när man som liten unge frågar morsan om hon tycker att ens teckning är fin. Det lika positiva som abstrakta gensvar man får av alla entusiastiska resenärer som nykära i Sydamerika förklarar att den staden, som om ingen annan stad hade det, har underbara stränder och en mysig stadskärna, men är farlig om nätterna, får mig att fundera på om de verkligen varit där eller om jag lika gärna kunde ha nämnt vilken sliten liten inavlad landsort som helst.
Nu blickar jag obestulen, orånad, ovåldtagen, osjuk, omördad osmittad, och ohudcancerdrabbad ut över det vackra soldränkta landskap som en skakig buss för mig igenom från den farliga staden Salvador till det säkert lika farliga Fortaleza.
Just bring it on, North Coast!
Billigt Boende i Brasilien? Boka Bädd hos en Bög!
Jag skulle bo hos min vän Gilson, som på grund av en svensk flickvän (alla har haft en svensk flickvän) under några månader förra året bytte Morro mot... Umeå! Så långt uppåt vårt smala land har inte ens jag varit. Gilson är en väldigt brasilianskt avslappnad skön kille. Ibland lite för avslappnad.
När jag kom till ön var han i Salvador över helgen men hans bröder skulle möta mig. Det gjorde de inte och jag fick efter några timmars väntan tillslut fråga mig fram till hans hus eftersom "hela ön känner Gilson" som han sade i telefon.
Rummet som väntade på mig var heller inte något rum och trots att hans bröder var goda människor så hade de fortfarande ingen aning om att en medelfet blondin skulle klampa in i deras hus denna torsdagskväll. När Gilson återvände till ön fick hans ständiga "amanha, amanha" att flytta in till den peruanska bögen Herman som frikostigt delade med sig en av sina tre sängar i sin lägenhet. Det var schysst, men jag hade mycket svårt för människan som säkerligen omvänt många bögar att bli hetero. När Gilsons lägenhet äntligen hade ett rum ledigt tog jag snabbt mina saker och klev in i...ingenting. Lägenheten var helt tom, utan sängar eller någon annan typ av inredning. "Vad tycks?" undrade min vän, som om han förväntade sig en imponerad kommentar. Jag svarade att det var fint, men att det var en liten nackdel att det inte fanns någon säng. Eftersom klockan endast var sex på kvällen så svarade han "men behöver du en säng just nu?".
Tillslut löste han även detta, men då hans nyinförskaffade pitbull ständigt var hemma och inte lät mig vara så drogs friheten av att ha ett eget rum ner en hel del. Jag stod nu inför det föga angenäma valet av rumskamrat: kamphund eller bög. När Gilsons bror klev ur sitt rum (och därmed även garderoben) första gången jag såg honom insåg jag att saken var avgjord. Hur kan det komma sig att det växer fikusar längs min väg vart jag än går?
Mitt Morro
Var ligger ditt smultronställe? Alla har vi en, eller som jag, flera, platser som för just oss symboliserar harmoni. Harmoni behöver inte innebära sol-strand-och-en-drink-i-handen-platser, även om det kanske är i dessa arkiv du nu först börjar bläddra efter den plats du känt dig mest som ett med.
Morro de Sao Paulo klev rakt in i mitt hjärta redan vid första anblicken när jag, Kalle, Erik, Dagge och David klivit av katamaran för snart två månader sedan och när jag ensam återvände svek mig aldrig mina varma minnen från detta paradis. Man kan resa från plats till plats och träffa nytt kul folk varje kväll men vad som i mina ögon väger tyngre är att stanna lite längre och istället bli en av dem. Bli en local. När jag efter sammanlagt nästan en månad på ön gick genom huvudgatan och tog farväl av alla förbipasserande kunde jag således konstatera att jag lyckats. Morro är min ö. Jag är Morro.
De få locals jag lärt känna vid mitt första, turistbetonade, besök på Morro de Sao Paulo var imponerade av att jag nu pratade. Portugisiska. Några fotbollsmatcher senare var jag bundis med dem alla; servitörerna på byns alla restauranger, asahiförsäljarna, turförsäljarna (som alltså inte försökte lura folk att betala för välgång utan sålde dagsutflykter), drinkblandarna och de där killarna man aldrig riktigt förstod vad de gjorde för sin överlevnad.
Jag gled in gratis på klubbarna, fick rabatt i affärerna och blev bjuden på mat.
En vardag, iklädd dresscoden flipflops och shorts, innebar, ständigt ackompanjerad av musik från brasilianska trubadurer på stranden och kring restaurangerna:
Internet/annan nyttosak på morgonen, chilla på stranden på dagen, fotboll på stranden på eftermiddagen, mat och något slags socialt samkväm på kvällen.
Vad mer behöver jag.
Bad Mode
Killar bär badshorts, flickor bär bikini...
...Män bär sungas!
"Don't Mention the War!"
John Cleeses klassiska citat har bosatt sig innanför mitt pannben och påminner mig dagligen om vikten av att hålla detta ämne borta från samtalen med denna veckas reskamrater. Det beror inte på att stämningen bland de åtta israeliter som jag i den lilla surfstaden Itacaré, belägen mittemellan Porto Seguro och Salvador, delar ett jättemansion uppe i en skog med, skulle förvandlas till begravning. Inte heller på att ämnet tråkar ut mig - jag skulle kunna lyssna länge på mina vänners historier från krig de tvingades delta i under militärtjänstgöringen de nyss avslutat. Det är bara det att när ämnet tas upp går det inte bara att prata bort.
Killarna kommer in i ett rus och diskuterar sedan, med en sådan upphetsning att engelskan glöms bort och hebreiskan flödar som missiler i rummet, tills något av de naturliga behoven kallar och hunger, sömn eller toalettbesök får dem att pausa den oändliga diskussionen. Dessa heta, passionerade och oändliga samtal får mig att minnas när jag och Dave kom in på ämnet som för två år sedan fått våra vägar att korsas - Lidl.
Itacaré är idylliskt. Aporna(riktiga apor, inte mina kamrater) väcker mig varje morgon till en värld där solen skiner, sanden ger ifrån sig ljud när man trampar i den och stadskärnan är full av små mysiga butiker, caféer och restauranger där mitt sällskap gjorde det oundvikligt att jag fick prova min första falafel i Brasilien (som till ett helt ok pris bjöd på en bra smak- och mättnadsupplevelse och därför förtjänar fyra av fem möjliga davidsstjärnor). Men mycket mer är det inte för en man som jag, som föredrar att posera med en surfbräda framför palminhägnade vita stränder och turkost vatten framför att faktiskt bege mig ut i havet och få några liter av det i mitt system för att kanske fånga en våg och kanske lyckas följa den och kanske sedan stå på brädan i några sekunder för att sedan slukas av vattnet och sluka ytterligare liter av det. Jag surfar alltså inte och detta faktum gör Itacaré till inget mer än en vanlig jävla paradisstad.
Sol, Semester och Sand utan ett Smile
Jag gillar inte att tycka precis som alla andra och när det kommer till fördomar känner jag mig lite svagare varje gång jag inser att jag delar den allmänna uppfattningen, som om jag baserade dem på gruppens åsikter istället för att av egna erfarenheter tolka min tillvaro. Jag hatar, även om det ibland kan vara ganska kul, när folk i förväg dömer stora grupper av människor, men idag måste jag göra ett undantag.
Vi såg det klart och tydligt redan under vårt första besök på ön och jag har inte sett ens något tecken på avvikelse sedan dess.
Hälften av Morros besökare är Chilenare, Argentinare eller Européer som njuter av varje sekund i solen, på restaurangerna och under de nattliga aktiviteterna man flitigt arrangerar här. Den andra hälften är israeliter.
När man i Israel i 22-årsåldern är klar med sin militärtjänstgöring jobbar man ofta lite för att få råd att sedan bege sig ut och insupa Sydamerika. Äntligen ligger världen framför deras fötter. Äntligen kan de börja skriva de första unika kapitlen i boken om livet de själva nu får utforma. Äntligen får de pröva sina vingar och flyga vart de vill.
De hänger i stora grupper på en paradisös strand. Solen skiner, havet är turkos och semesterlediga från hela världen prisar livet, men något tycks fortfarande saknas, för israeliterna ler inte.
I stora grupper sitter de istället med ett kollektivt dött uttryck, som om de suttit på ett tåg på väg till Auschwitz, vilket skapar en enorm kontrast till den färgsprakande omgivningen på Praia II. Israeliter jag spelat fotboll med på stranden, presenterat mig för och småpratat med (ställer du en ja/nej-fråga bör du inte förvänta dig mer än ett ord som svar) kan dagen efter gå förbi mig utan att ens titta åt mitt håll, medan brassar jag aldrig tidigare pratat med hela tiden kommer fram till mig som om jag vore en kusin.
På nattklubbarna är israeliterna lika sällsynta som i skönhetsmagasinen och så fort mörkret lägger sig över Morro kryper de små grupperna tillbaka till sina vandrarhem för att där i hängmattor fortsätta att stirra in i väggen, konversera och vänta på att ännu en dag i paradiset äntligen ska ta slut.
Jag gillar inte att använda ordet "israeliter" som om det gällde invånarna av ett helt land. "Många israeliter" låter något mjukare, men jag har träffat hundratals och tills jag finner någon som bryter mönstret, eller i alla fall böjer det lite, så är det ju med 100 procents erfarenhet jag talar.
För att få se ett undantag (och för att boendet inklusive den största frukost jag ätit sedan jag kom till Brasilien endast kostade ca 70: -/natt) hamnade jag på det israeliska vandrarhemmet där jag, efter att mina franska vänner farit vidare andra dagen, nu var den enda ickeisraeliten. Eftersom den genomsnittliga israeliska mannen har svart, lockigt hår över hela den tanigt vita kroppen, så blev detta faktum extra uppenbart var gång den blonda (här är jag blond, inte lönt att prata emot), solbrända och stadiga svensken klev in och satte i sig frukost som om han varit korsfäst i veckor.
Jag delade rum med en Israeliska. Mitt första intryck var att hon, till skillnad ifrån många andra israeliska kvinnor, var ganska vacker, men det var en uppfattning som försvann innan den 22-åriga nymuckade (kvinnorna måste också kriga i Israel) ens öppnade sin mun. Kanske just eftersom hon, trots att hon ibland svarade på tilltal, aldrig riktigt öppnade sin mun.
Israelerna talar, förutom det egna omöjliga språket, bra engelska och ofta spanska eller franska, men hur Gud har kunnat glömma att förse folket i sitt land med humorns världsomspännande språk som man med ett enkelt leende kan kommunicera med, är för någon som växt upp med Varan-TV, Paralamentet och Stockholm Live, svårt att förstå.
Sambafotboll a la Pedrinho
Harmoni är...
En Blond, Brunbränd BrasseBroder
Efter snart två månader i detta varma land är jag fortfarande en solklar gringo, men några saker tyder på en viss acklimatisering.
- Jag har blivit brun och insett att det faktiskt finns vita människor här, det är i de flesta fall bara väl dolt av en ordentlig bränna.
- Efter tidigare erfarenheter av brassarnas punktlighet är jag numera aldrig i tid, vilket skapar problem när jag träffar (nord) européer.
- Jag har lärt mig dansa och sitter numera sällan still när sambarytmerna från de tusentals livebanden som spelar överallt, tar vid*
- Jag dricker numera Guarana, landets nationalläsk som Coca-Cola Company lagt vantarna på, istället för det bruna guldet som tidigare flödat fritt i min kropp. Jag har ingen aning om vad Guarana innehåller men burken är grön och det känns sunt.
- Jag gör inte mycket vettigt här, precis som snittmedborgaren.
- Jag jobbar inte hem så mycket när vi spelar fotboll och gestikulerar gärna negativt när någon tappar bollen i de gruppjongleringssammanhang en man med en fotboll omöjligt kan undvika på en brasiliansk strand.
- Jag konverserar friskt med urbefolkningen (om än på ett portugisiskainspirerat språk jag själv kommit på).
- Ibland dumpar jag mina långa badshorts och går runt på stranden endast iklädd mina gulgröna brassekallingar (med BRAZIL därbak). Alla brasilianska vältränade män klär sig i "speedos" och trots det något turiststämplade i färgvalet gör det mig mer till en av dem.
- Min mage är numera av stål och tål allt det brasilianska köket har att bjuda på.
- Jag lyssnar gärna på den inhemska musik vi tyckt in i min laptop.
- Jag spenderar lite pengar (de gör det för att de inte har, jag gör det för att jag vill spara, men det ser ju utåt sett likadant ut).
- Jag har blivit van vid en ständig uppvaktning av flugor.
*Aprilskämt, ren lögn. Du som känner mig vet att detta aldrig kommer att hända.
