Relativt Relevanta Reflektioner

Chiavari är ett smultronställe.
Jag påbörjar dagen med en joggingtur uppmot kullarna(berg i alla fall i en Skånings ögon) eller längs med floden bland olivträden, för att sedan lägga mig på stranden och svalka mig i ett hav som är så klart att det är omöjligt att obemärkt kissa i. Efter morgonaktiviteter bjuds jag på lunch i mina vänners bar där faktiskt samtliga fyra anställda har lärts upp av min barmaestro i London, Flavio. Tre av dem jobbade också på Nobu. Därför är drinkarna av högsta klass och baguetterna därefter. I baren Moda Cafe mår jag som en principe. Det finns alltid någon gäst eller arbetande att prata med och jag får alltid en färskpressad apelsinjuice så fort någon av de unga italienarna skymtar mitt alltmer brunbrända nylle.

Utsikt från vår balkong
  Sedan letar jag konversationer. För att vara en stad som stämmer in på många andra av mina tankar om livet på den italienska landsbygden, så har den öppenhet man ofta förknippat med detta blivit en smärre besvikelse. Trots att de flesta jag väl börjat prata med varit trevliga så får man tydligen gå längre söderut för att en större andel av de jag glatt hälsar med ett buongiorno ska besvara detta - något man helt klart oftare gör i "kalla" och "tråkiga" Sverige. Nu har jag dock introducerats för tillräckligt många av stadens invånare för att en promenad genom stadskärnan skall kunna erbjuda legitimt mingel. Klockan sju börjar solen gå ner och barerna börjar servera aperitivo. Aperitivo innebär ofta att man köper en drink och sedan får plocka så mycket mat man vill ur en buffé (vilket fick mig och Thanh att spendera över fem timmar i vår vän Emelies bar en kväll i Milano) men i Chiavari får man en hel del tilltugg istället och jag är nöjd. Varje kväll är jag helt slut men det kan bero på att jag inte lagt mig innan midnatt sedan jag anlände till Italien. Så länge jag är trött, mätt och några italienska ord rikare varje kväll, så är jag nöjd och la vita e bella.

Mitt emellan Sofiaparken och kyrkogården ligger Portofino.
Portofino är en lugn tillflyktsort i närheten av stadsmyllret för såväl gammal som ung. Här kan man avnjuta en kall dryck i solskenet eller prova på några specialiteter från det Italienska köket. Men Portofino är inte bara namnet på en pizzeria i Lund, utan även på en liten by mellan Chiavari och Genova längs med det underbara landskapet kring ligurias kust. Hit flockas turister, de flesta pensionärer, ja, faktiskt bara pensionärer, från hela världen för att åka på rundtur i havet, äta en bit mat och kanska köpa en souvenir ur de svindyra små butikerna i hamnen. Visst var det vackert, men de 5 euro vi spenderade på knappt en timmes parkering hade i byns lundensiska namne kunnat spenderas på något som gjort att vi inte behövt återvända med tomma magar.

Italien-Lund 0-1.

I katolicismens hemland stötte jag nästan genast på en hel drös protestanter...

Jag trycker i mig mat när jag är hemma, men det är när jag reser som jag löper störst risk att lägga på mig kilon. Men det är väl som man säger - Man blir aldrig fet i sin egen stad.

Jag är i Italien. Varma, öppna Italien. Jag är här för att prata så mycket italienska att det sätter sig i huvudet och knuffar undan information jag inte behöver släpa runt på – alla koder ifrån Lidl t ex. Jag bor hos en Thahn, en kompis till min vän Max som jag stötte på i Eslöv för några dagar sedan. Hon bor i en lägenhet på en sån där mysig, varm, öppen innergård (bild) som man tänker på när man tänker på att bo i Italien. Här pratar jag glatt med de gamla damerna i huset som hänger tvätten medan männen sitter vid teven, lyssnar på pavarotti, dricker ett glas rött till Serie A och skyller att ltaliensk fotboll inte direkt underhåller någon på alla utländska spelare i ligan. 

  Thahn visade mig rakt in i hetluften redan första natten igår när jag klev in i den exklusiva klubben Punks Wear Prada med min resväska vilket för mig inledde en lång natt. Idag tog jag mig en promenad i detta öppna, varma Italien som ju står som symbol för det heta, temperamentsfulla, välkomnande, lugna, öppna, passionerade och varma som vi svenskar romantiskt förknippar den sydeuropeiska kulturen med.

  Jag hade hört talas om hur man i Milano, modestaden, på eftermiddagarna gör sig fin för att flanera runt på gatornas catwalk bara för att visa upp sig, så jag fixade till mig och tog en promenad i detta varma Italien. Men tydligen är Italien inte varmt och öppet på Söndagar. Gatorna var tysta, tomma och trista. De förbipasserande hälsade knappt tillbaka till den glade svenske flanör som mittför gjorde honnör som sig bör. Jag hörde ett pistolskott, men annars hörde jag bara vinden som i en läskig film och allt jag såg var stängda butiker. Det där varma, öppna Italien ska jag kanske inte leta efter i Milano – i alla fall inte på söndagar.

Första dagens bästa konversation var när jag började prata med två killar i Abercrombie&Fitch-kläder som, som jag anat, visade sig vara managers på Europas nästa Abercrombie&Fitch-butik som öppnar i Oktober här i Milano. Snart hade jag ordnat en intervju oc vem vet, kanske blir det jag och de snofsiga modellerna på A&F i en stad som känns ytligare än London.

Jag vill lära mig många språk. Det vill alla. Att kunna många språk är ett måste för framgång i den alltmer globaliserade arbetsmarknad som min generation nu kastas in i, hävdas ofta även om man då bortser från det faktum att denna globalisering ju faktiskt innebär att alla snart kommer att kunna engelska. Ibland undrar jag till och med hur viktig min förmåga att minnas glosor, grammatik och uttal verkligen kommer att bli i praktiken då vi går en framtid till mötes där tekniken säkerligen kommer att fila ner språkbarriärerna ytterligare. Ett yrke som kräver flerspråkig expertis är översättare. Paranoida teknikvägrare kanske har rätt i att även översättning i framtiden kommer att skötas av datorer men till dess får våra livs levande språkgenier sköta ordskulpturerandet.

Men ibland undrar jag vad för slags människor det egentligen är som får jobb som översättare. I ett avsnitt av ”two and a half men” säger Charlie till sin brorson att ”your shirt looks a bit gay”. Detta har översättaren tolkat som ”din skjorta ser lite munter ut”.  Hur har någon lyckats missa att ordet  (i detta fall adjektivet) gay även används för när en skjorta är ”bögig”? Har översättaren inga homosexuella vänner? Eller vänner över huvudtaget?

I ”how I met your mother” har killarna blivit inbjudna till en Victoria’s Secret-fest. Det världsledande företaget för sexiga underkläders modeller skulle ha fest, men översättaren får det till att de är inbjudna till ”Victorias hemliga fest” och jag frågar mig om översättaren i detta fall inte har något som helst umgänge med kvinnor. Eller män för den delen.

Nej, efter att ha spenderat på tok för mycket tid på halvschyssta komedierier har jag kommit fram till att översättaryrket kräver att jag ger upp för mycket av mitt sociala liv och tänkande för att det ska bli värt att jobba med att se halschyssta komediserier.

Jag brukar inte spekulera i andras sexuella läggning...
Men mina grannar tycks gilla att ha kukar i häcken.

Jag ville inte bli som killarna i A-laget i fotboll. Jag ville inte bo i Höör som vuxen och jag hade framförallt inte lust att bli någon som hänger på Jägers(lokalt uteställe) 20+. Ändå hade det nu nästan gått en vecka sedan jag lämnat byn när jag satte mig på cykeln, lämnade Mats (farsan) som jag hängt med hela veckan, och begav mig till mina gamla fotbollsvänner som hade förfest. Det ena ledde till det andra, festen var kul och snart stod jag där i kön och såg faktiskt fram emot att komma in på klubben jag inte besökt på flera år.
  Mitt inträde hade förvisso betalts av någon som tyckte att jag hellre skulle gå till Jägers än en annan fest som lockade, men jag kände ändå att saker och ting hade förändrats något. Saker behöver inte alltid vara dåliga för att de ligger nära där man bodde när man utförde sina behov lite närsomhelst i en blöja. 

  Det visade sig inte ens vara det vanliga Jägers 20+ utan ett specialgjort party med anledning av den stora raggarträffen som ägde rum i Höör den helgen. Att alla var uppklädda i jeansskjortor, skinnvästar, cowboyhattar och boots gjorde upplevelsen av en klubb vid en sjö i en skog på den mellanskånska landsbygden alltmer extrem och när jag sedan nästa vecka efter en underbar fotbollsseriesegerfest hamnade där igen, nu bland normalklädda icke-raggare, så kunde jag se tillbaka på två hellyckade utgångar i min egen hemby. Jag har känt alla på stället och spenderat båda gångerna minglandes med hundratals gamla vänner som jag inte sett på ett tag. Jag vet att det inte hade varit samma sak om jag gått dit varje vecka, men som det varit nu så har Jägerskvällarna faktiskt haft mest av ingridiensen jag anser är viktigast i en utekväll. Mycket sprit? Nej. Någon speciell musik? NEJ! Någon speciell inredning? Nej! Allt jag vill ha är en massa vänner omkring mig.

  På Londons exklusiva klubb Movida blev jag indragen i VIP-rummet där jag och Arsenals Cesc Fabregas kunde se ett gäng bikinitjejer dansa i en pool man ställt på dansgolvet medan hans lagkamrat Bentner och Chelseaspelaren Essien höll till i VIP-området utanför.

  På kändisklubben Mahiki kom vi Abercrombie&Fitch-anställda in gratis och bjöds på stora skattkistor av dricka att avnjuta i våra egna reserverade soffor.

  På klubben Paper gled jag in gratis på partyt som Will I Am från Black Eyed Peas deltog i.

  I Rio festade vi med överklassen på Ipanema där en kontakt fixade in oss så att vi bara behövde betala ca 350:- i inträde.

  Och på tal om inträde, i Båstad gav min vän Niels kontakter oss möjligheten att, som inledning på kvällens festligheter i exklusiva klubben Pepe’s Bodega, först dricka champagne och äta buffé i klubbens kristallrum, återigen minglandes med folk som växt upp med lunarstorm PRO(dvs folk med $$$).

  I Ho Chi Minh City stod vi plötsligt i baren och drack Gin&Juice med den vietnamesiska eliten som festade som om agent orange var en seriefigur och inte ett amerikanskt kemiskt vapen som gjort generationer av vietnameser missbildade.

  I Milano kom jag direkt ifrån flygplatsen till en förfest där alla precis blivit redo att gå och fann mig således en halvtimme senare,med hjälp av att mina vänner kände ägarinnan,  glida förbi den välstylade kön och in i Milanos mest exlusiva klubb Punks Wear Prada. Med min resväska.  Det var mitt sätt att sticka ut – resten av kvällen fick jag se modeller i de galnaste av kläder som kunde ha hämtats direkt ifrån catwalken. Alla iskalla, snygga och superstylade som synes på bilderna. DJ:n körde med en prästinspirerad outfit medan gästerna spa vidare på begravningstemat.

Men det säger inte att en kväll på ”Jäggan” inte står sig i konkurrensen – utan tvärtom. En helkvälls mingel med hundratals vänner är alltid oslagbart.

Att bo i Höör medför en hel del fördelar. 

• Vi har bra tågförbindelser med Lund, Malmö, Köpenhamn och Europa, så att man snabbt kan lämna byn om man så vill.
• Min vän Elli bor i Höör och är alltid öppen för besök med mat och tv-tittande.
• En minst lika viktig del av Höörslivet är Adam som börjat jobba på Statoil. Dit har jag åkt efter nästan varje fotbollsträning, snackat lite skit och fått min buk uppsvälld som en gravid kvinna i nionde månaden (som ska föda hamburgare, pommes, läsk, bullar mm). Samtidigt kommer det ena bekanta ansiktet in efter det andra och, likt modellerna på mitt gamla jobb A&F, som går runt i affären i kläder från A&F, är snygga och minglar med kunder som blir mer sugna på att köpa, så sitter jag där på en stol, trycker i mig mat och minglar som om jag aldrig gjort annat. Ibland har jag funderat på vad livet i Höör vore utan Adam.
• Min mor Sylvia (som jag är ute och cyklar med på bilden) bor där med sin kille, Mats.
• Det som också utmärker Höör bland andra skithålor är att byn med sina två klubbar och flera pubar ju faktiskt är något av en metropol för det mellanskånska utelivet. Man pratar gärna om Jägers och Luckys Lada (där ju Adam står i baren) med lite ironi i rösten men när det väl är lördagskväll är det ganska skönt att slippa ta taxi hem från malmö utan sätta sig på cykeln och inom kort äta från en packad kyl i föräldrahemmet.

Byxorna skulle vara av märket Adidas och med de karaktäristiska ränderna på sidan. Det kom mängder olika kombinationer av inte sällan skrikiga färger men populärast var fortfarande de svarta ränderna på en vit bakgrund. Vad knapparna på sidorna ursprungligen fyllde för syfte kunde nog inte ens Adi Dassler från världens mest funktionella land ha haft en bra förklaring till men nöjet och enkelheten i att knäppa upp egna och andras knappar var i klass med att smälla bubbelplast och ett skäl som för min generation var gott nog.

 Snart bar alla adidasbyxor, gärna till en Championhoodie, och en ny trend hade kommit för att stanna - ett tag. Flanellskjortor, Buffaloskor, magtröjor och taggtrådsgummigrejen som tjejerna hade runt halsen var flugor som alla kom och gick i samma takt som Aquas voxpoptopplaceringar och kändes lika självklart som Skilda Världar på vardagskvällarna.

 Detta måste vi åttiotalister ha i åtanke innan vi dömer någon med tio färgglada gummisnoddar runt varje vad, spretigt hår, bandanas runt handlederna och en svart tröja med reggaefärger på.

 Ja, det har kommit en ny tonårstrend medan jag varit utanför Sveriges gränser. Tjejerna har hårförlängningar, mycket smink och strategiskt uppklippta hål strax under jeansens bakfickor, killarnas hår spretar åt alla håll och oavsett kön överanvänder man hårsnoddar och bandanas kring vaderna samt de svarta reggaetröjor med texten ”peace and love” på ryggen som ingen jag frågat verkar veta varför de burit.