Relativt Relevanta Reflektioner

Brasilienresan 2010 skiljer sig i ett avseende från de flesta andra resor jag gjort. När jag klivit av planet har jag ofta inte ännu köpt någon biljett hem..
Att resa med en returbiljett är nog lite som att ligga med en hora. Man byter alla tillvarons spänningsmoment mot en trygg försäkran över hur allt kommer att sluta och när det väl är över vill man ha lite mer men då kommer det att kosta en jävla massa extra.

När Henrik och Dennis for hem hade jag två hela veckor på mig att på egen hand bli mätt på det julbord av upplevelser som brasilien ju är men trots att himlen oftare mulnar känner jag mig som en smygkräkande bulimiker som kan sätta i sig hur mycket som helst av detta land. Backpackers och Brasilianare tycker att jag borde byta biljetten och vara lite galen men just nu ligger galenskapen i något bortom deras förstånd. Galenskapen ligger i att följa den idé jag hade för två månader sen och byta den brasilianska hettan och semestern mot en europeisk vår med jobb. Jag kommer att återse mitt Brasilien inom kort.

Efter en lyxig vecka i Fortaleza sov jag i 21 timmar och vaknade upp i Salvador. Jag ringde min vän Gilson som för två år sedan varit en populär mingelkollega på Morros stränder men nu bor i fastlandet där han utnyttjar sina engelskakunskaper genom arbete inom turismbranschen.
Gilson och hans vän Tiago bor båda i stadsdelen Pituba. Jag hade ingen aning om varken Pitubas karaktär eller läge men på bussen med stadsdelens namn på såg jag himlen skymma och hoppades på ett lugnt område. Pituba skulle visa sig slå Barra med hästlängder. Husen var snygga, parkerna rena och trottoarerna helt fria från hemlösa. Enda minuset var distansen till stranden men det hade nog mest att göra med att mina vänner ville visa mig en extra fin sådan. Jag fick bo hos Tiago vars hus verkade fungera som ungdomsgård för kompisarna som kunde gå in och sätta sig vid datorn även när vi var ute. Det var kul att stifta bekantskap med ännu en del av den enorma stad som Salvador ju är.

Jag klättrade på samhällsstegen
 

Backpackerlivet har helt klart sin charm. Klibbiga vandrarhem, delade sovsalar med kackerlackor, söndriga fläktar, hårda sängar och skumma frukostar hör till livet på resande fot men jag kan vara utan det för några dagar i utbyte mot en visit i paradiset.
Längs med Fortalezas strandpromenad reser sig hotellskyskraporna mot himlen som en medeltida skyddsmur mellan staden och den vida världen.

Jag har sett rika västerlänningar och brasilianska businessmän hälsas välkomna och försvinna in i dessa lyxiga jättebyggen men jag kunde knappast ana att jag snart själv skulle befinna mig på insidan av de höga murarna.
Fråga inte hur det gått till men plötsligt strövar jag själv runt mellan gymmet, poolen och det enorma rummet på elfte våningen och känner mig som Borat när han lycklig konstaterar att han har en egen stol i rummet som senare visar sig vara hissen.

Plötsligt skiner solen över Fortaleza och jag hugger in på en frukostbuffé som kräver timmar av gediget arbete att ta sig igenom. Olle Adolphson sjunger "nu är det gott att leva" i min iPod och jag är beredd att hålla med honom. Om han är i himmelriket nu så är jag nog inte långt borta.
Precis som Jack i Titanic får jag snart bege mig tillbaka till råttorna i tredje klass och det gör jag gärna. Att för några dagar ha varit den enda gästen i skyskrapan som har en backpackerryggsäck och rosa shorts känns som en perfekt avslutning på min brasilienvistelse. Men jag skulle aldrig betalt för det.

Jag minns inte Fortaleza som en stad där man kan gå runt med systemkameran runt halsen och plånboken i handen, pratandes i sin telefon, men jag minns heller inte Fortaleza som ett Brasiliens Brooklyn där rån är lika förekommande som kring chokladen i en Göteborgskex's Jätten-påse. Efter tjugoen timmar på bussen från Salvador hade vi penetrerat det brasilianska landskapet och nått nordkustens Fortaleza. Jag och mina nyfunna engelska vänner tog en stadsbuss mot stadens centrum som på nästa hållplats fick oväntat besök. Jag undrade vad för stor sedel de två killarna i min ålder hade betalat med för att ha rätt att själv plocka på sig av chaufförens växel som om det vore ett godis på en studentmässa men när de tog hans mobiltelefon så förstod jag att de nog inte betalat alls.

Chauffören släppte på killarna varav en hade s.k. 'crazy-eyes' som tydligt uttryckte att han inte skulle dra sig för att döda en kattunge. När de gick förbi oss berättade jag lite shockad/road för mina kompisar vad som stod på, utan att tänka på att tre vita killar med lika många välfyllda ryggsäckar kanske kunde uppfattas som ett uppdukat julbord i brasilianska rånares ögon. När de passerat oss och började fråga runt efter mobiltelefoner och pengar i bakre delen av bussen så slutade jag att tycka att det var lustigt. Killarna klev efter lite handgemäng av bussen och folk skrek på en till synes oberörd chaufför att stänga dörrarna. Han ryckte på axlarna men kunde snart försätta oss i säkerhet och parkera för att invänta de tvåhundra poliser som snart skulle anlända till platsen och försena oss ytterligare tjugo minuter.

Lättade över att ha suttit längst fram klev vi av bussen och gick mot vårt vandrarhem. Det första vi såg på gatan var en gatutjej som löpte amok på en bar på andra sidan. Hon slogs, skrek och krossade en glasflaska som hon hotade några människor med. Mina vänner hade bara varit i Brasilien i två veckor och Fortaleza hade inte gett dem bästa möjliga första intryck, men jag försäkrade dem om att det fanns folk som överlevt några dagar där. Jag lämnade ändå mobilen på rummet den kvällen.

Tiggarna var borta. Gatorna var rena och husen såg alla ut att ha byggts de senaste fem åren. Två timmars bussresa norr om salvador ligger Praia do Forte och det var dit jag några timmar tidigare hade blivit rekommenderad att åka av mannen på vandrarhemmet. Nu kändes det inte längre som en given lyckoträff. Inget vandrarhem skyltade med billiga priser och likt en affär utan prislappar är det ett dåligt tecken.

Jag stiftade bekantskap med ett gäng tyskar som kommit med samma buss och efter tjugo minuter i den oroväckande fräscha byn hade vi funnit Praia do Fortes enda vandrarhem med sovsalar. Det var ett vandrarhem märkt med internationella vandrarhemsunionens logga vilket tyder på kvalitet men framför allt på att priserna likt på märkeskläder är onödigt höga. 
  Efter en eftermiddagspromenad kom jag fram till att Praia de Forte är en modell för allt jag inte letar efter. Det är så rent att man glömmer att man är utomlands och att de flesta försöker prata engelska med en hjälper inte. Restauranger och hotell har en standard långt över vad jag behöver och detta beror på att besökarna i den gamla fiskebyn nu uteslutande består av pensionärer och barnfamiljer. Praia do Forte bjuder på lika mycket spänning som en curlingmatch i slow motion och jag ville egentligen bara ta första bästa båt till Morro de Sao Paulo. av tyskarna och andra som snart anlände till byns enda möjliga boende för backpackers, så slutade det ändå med att jag gav Praia de Forte tre av mina nätter i Brasilien. Trots den totala avsaknaden på äventyr så fick jag ändå provat på den nya inneutesporten -slackline, som är en rem som spänns mellan två träd och som man sedan ska balansera på. Jag hade tidigare sett den på gatan i Salvador men sällan kunnat föreställa mig hur mycket träning det faktiskt skulle krävas för att ta sig från palm 1 till palm 2. Filmer på youtube visar dock hur man efter något år kan hoppa runt på linan som ingenting och jag känner mig inspirerad inför parksommaren 2010. fick jag även klappat en haj och sett en massa sköldpaddor på byns rädda-sköldpaddor-istället-för-landets-miljontals-svältande-människor-organisations lilla djurpark som lockar många turister.
Det blev tre bra dagar på de paradisstränder som jag har fått svårt att förstå hur folk fortfarande blir så upphetsade av, innan jag lämnade den alltför fina lilla dockbyn och begav mig tillbaka till en verklighet som visade sig redan då skåpbilen som skulle ta oss till salvadors bussterminal med bussterminal visat sig mena en bensinmack i stadens utkant varifrån man kunde ta bussen till bussterminalen.
Jag kommer nog inte att besöka Praia do Forte igen, inte innan jag blir 65.

Utanför butikerna i Praia do Forte stod dessa stolar, så kallade däck-chairs. Sköna att däcka i.

Tack vare gott sällskap

I Praia do Forte

 

 

Dagen då mina vänner skulle återvända till det fjällhöga norden hade trots ett flitigt förnekande nu trots allt kommit. En klockren trio skulle bli en, som om gre-no-li endast skulle representeras av Gre, som om knatte fnatte och tjatte skulle bli knatte, som om ett meal på McDonald's skulle reduceras till endast pommes. Jag kände mig yr, orkeslös och sjuk den dagen. Det hade kanske snarare att göra med att vi kvällen innan deltagit i en enorm hålla-humöret-uppe-fastän-det-är-flera-veckor-sedan-karnevalen-fest där tusentals samlats på stranden och sett superkubanerna i Buena Vista Social Club.

Nu stod jag hursomhelst ensam kvar och vinkade av de som varit mina trogna följeslagare i tre underbara veckor. Utan en aning om vart jag skulle ta vägen. Jag kände mig som en halv människa i några minuter innan jag kom till den kära gamla slutsatsen att det inte heter ensam, det heter självständig. Snart stod jag på busstationen och skrev ner namn och priser på olika destinationer jag hört talas om och nu sitte jag på bussen mot Praia do Forte som jag blev rekommenderad att besöka på hostelet för några timmar sedan. Det har aldrig handlat om att fördriva tiden i två veckor. Det handlar om att utnyttja dem väl.

Dennis var den första att känna igen flickan i graffittimålningen. Hon figurerar på lite olika ställen kring möllevången i Malmö och pryder den klassiska krogen Goldens nattdraperi. Jag hade aldrig sett henne någon annanstans i världen men plötsligt dök samma karaktäristiska väggkonst upp igen. Och igen. Och igen. Snart kunde vi inte röra oss hundra meter utan att se flickan eller något annat motiv i en liknande stil. Vi funderade på sambandet mellan Salvador och huvudstaden i Sveriges Bahia - Malmö. Av en slump frågade jag min spanska vän Rafael som jag lärt känna i Salvador för två år sedan och som av en slump också var på semester just här, just nu -igen, om han kände till konsten.
"Det är faktiskt en vän till mig som målar dem", svarade han.

Det var så vi träffade Limpo.
Hans galleri ligger inte långt ifrån escaderia i Pelourinho vilket tvingade oss till några extra besök i en stadsdel vi fått en ganska tillräcklig dos av redan. Första gången var bara hans assistent där. Killen kunde dock bekräfta att Limpo hade en svensk fru och spenderade de flesta av årets tolv månader i Malmö. Just nu var han dock av förklarliga skäl på denna sidan av ekvatorn och skulle titta in till butiken lite senare i veckan. Nästa gång vi kom sprang assistenten och hämtade en kille med mycket energi och en svenska redan flöt på bra.
Han satte på advance patrol, visade bilder på hans kompis Timbuktu och berättade glatt om sitt liv mellan Malmö och Salvador medan assistenten skickades för att köpa öl.

Turisterna i Salvador bor nästan uteslutande i antingen Pelourinho eller Barra. Pelourinho är den gamla stadsdelen där portugiserna när det begav sig auktionerade ut de afrikanska slavarna på torget. Pelourinho är kärnan av den bahianska kulturen med trumgruppen Olodum, känd från Michael Jacksons video till låten "they don't really care about us", som spelades in på Pelourinhos torg, som främsta representant. Olodum uppträder i Pelourinho varje tisdag och det var en orgie i trumrytmer som vi hade förhoppningar om när vi på tisdagen lämnade den lilla stranden Itaparica och tog färjan tillbaka till Salvador.

Vi hade gjort några besök i stadsdelen tidigare. Första gången endast med några ihopknycklade sedlar gömda i byxorna, andra gången med kamera, tredje gången även med telefonen och nu slutligen med allt vi ägde. Det varnande pekfingret sticker inte oss i ögonen längre.
Vi tog in på ett billigt vandrarhem som snart skulle fungera som exempel för mig på att billigt inte alltid är bäst. Rummen, eller båsen, saknade syre och den Italienska man som hade hand om stället förklarade att den totala avsaknaden på ac eller fläkt lätt kunde kompenseras av att man öppnade fönstret på natten. Senare kom han tillbaka och frågade Henrik och Dennis om de kunde tänka sig att för ca 1200 kr "ta hand om" hans farfar som var lite bög och skulle anlända samma kväll. Frågan är fri, men oavsett vilket blev det bara en svettig natt i Salvadors gamla stadsdel. Olodum spelade givevis varje tisdag förutom i Mars då man tog igen sig efter karnevalen men det blev ändå en bra helkväll med bandet som varje tisdag spelar samma konsert  på botten av den stora trappan "escaderia".

Dagtid är Pelourinhos kullerstensgator lika jobbiga att bestiga som huvudgatan i Morro de Sao Paulo och med en extra dos av turister och tiggare kan man aldrig riktigt slappna av i Salvadors möllevången. Därför tog vi på onsdagsmorgonen första bästa buss tillbaka till "Limhamn", dvs Barra. Nu vill jag aldrig mer till Pelourinho.

Brännan börjar, precis som språkpusselbitarna, att lägga sig på plats men fortfarande skiljer vi oss markant från invånarna i landet. Brasilianarna svettas inte. Det gör vi. Efter två minuter under den bahianska solen förvandlas min kropp från öken till våtmark och det börjar rinna som om jag vore en stor vattenballong som tjänstgjort som pinhada.
Och mina vänner är inte sämre. Vart vi än går lämnar vi blöta spår och gör livet farligt för stadens äldre vars halkrisk nu påminner om svensk vinter. En holländsk turist ställde in sin resa till vattenfallen vid Iguazu efter att ha sett oss sola en dag. Vi har gått över till att köpa 20 liter vatten åt gången istället för de 1,5 litersflaskor som bara försvann ner som snaps på midsommar. Vi solar, dricker vatten, svettas och älskar det.

Ingen gillar Valenca. Den mulna staden vid havet påminner om Eslöv som enligt ryktet blivit utnämnd till Sveriges tråkigaste stad, vilket man inte kan passera Eslöv med tåg utan att någon i grannsätet kommenterar.
valenca saknar uteliv, arkitektur, sevärdheter, strand och historia och vilken backpacker vi än stött på har bara talat om staden som där man byter buss till båt eller vice versa på väg mot paradisstränder som Itacaré eller Morro de São Paulo.
Därför stack vi dit. Vi lämnade turistmens Morro och klev iland i en stad där vi var de enda utlänningarna. Vi hittade snabbt ett billigt boende och kunde efter en promenad på stan kunna konstatera att vi älskade det. Folk stirrade på oss som om vi vore tre afrikaner som på femtiotalet klivit in i ett café i Sjöbo. Vi hittade snabbt ett favorithak där vi kunde köpa hamburgare för fyra kronor. Vi satte oss i en bar och tog några öl medan några av stadens 200 000 invånare såg på.
Min kompis Andrea som jag lärt känna pa Morro för två år sedan och som nu bodde här undrade varför vi var här. Turister som beskrev varje plats de varit på med orden 'amazing beaches' förstod aldrig att vi skulle åka till Valenca för att stanna där några nätter utan fortsatte att fråga vilken strandby vi skulle vidare till sen. Några norrmän som anlände till hostelet sista kvällen och dubblade antalet gringos i staden förklarade fort att de missat båten och skulle ta den tidigt nästa morgon och alltså inte var här av fri vilja. Bartendern berättade att här inte fanns något att se. Den var just det vi ville se.

Min fotbollskarriär varade i en halvtimme. En riktigt bra halvtimme. Jag hade gått fram till en grupp israeler som höll på att organisera en plan när en av dem, med den israeliska brytning som förstärker den överlägsna tonen, frågade: 'can you play?' medan han kastade bollen till mig.
Jag tog emot den på bröstet, droppade ner den till foten som fixerade den en stund innan jag lättade upp den på huvudet som lät den ligga där en stund. Sedan lät jag bollen rulla ner på nacke och flyttade slutligen överkroppen bakåt så snabbt att den hamnade stilla på mitt bröst. Jag kickade tillbaka den till en kille med en smula ödmjukare attityd och hamnade i laget med de två fetaste israelerna i.

Ändå vann vi de två matcherna vi hann med innan min högra fotsula släppte taget och jag gjorde alla mål. Detta ledde till respekt och acceptans hos de annars väldigt reserverade israelerna som nu hälsade på mig ibland.
När man tappar skinn börjar kroppen laga det direkt och snart har man ett nytt lager som àr starkare än det förra. Mina fötter behöver bara vänjas vid att inte vara instängda i skor hela dagarna. Försökte jag förklara för de tusentals backpackertjejer med välpreparearde första-hjälpenväskor som ville hjälpa mig med krämer av alla de slag som de kanske förstått att de själva aldrig skulle ha någon nytta av.

Jag behövde inte deras hjälp, jag behövde spela mer fotboll och gå mer barfota, för att liksom berätta för fötterna vilken världsdel de bör programmera in sig på. Detta höll jag stenhårt fast vid. I två dagar. Sedan hade min fot svullnat upp till det dubbla och såret liknade mer ett hajbett än en gammal blåsa. Jag svalde min stolthet och tog emot lite bakteriedödande sprit och stora plåster från en engelsk tjej som träget tjatat om att jag borde göra något åt det. Ronaldinho hade aldrig behövt plåstras om sådär.

Jag tvärbytte taktik och vägrade gå barfota med den dåliga foten. Men varför skulle jag behöva ha båda fötterna i skor bara för att en var lite skadad? Man gipsar ju inte båda armarna om man bryter en av dem? Det var så jag blev 'o rapaz com um sapato' - mannen med en sko. I fyra dagar fick jag ständigt förklara för intresserade att jag inte saknade en sko - alla andra gick ju barfota och det gjorde ju snarare att jag hade en sko extra. Man vill ju se glaset som halvfullt istället för halvtomt och det var sannerligen en bra icebreaker.

 

Morro de São Paulo var sig likt. Jag har drömt om att återvända till detta mitt paradis många gånger och nu såg vi äntligen fyrtornet på kullen skymta från båten.
Efter två år gick jag återigen på den sandiga huvudgatan och funderade på om fortfarande ingen kommit att tänka på fenomenet asfalt. Kända ansikten hälsade mig välkommen åter och det kändes nästan som om tiden stått still. Det skulle bli en bra vecka tillsammans med gamla och nya vänner i mitt paradis.