Relativt Relevanta Reflektioner

Än en gång byts många spelare i laguppställningen ut och det känns som att en ny säsong är på väg att inledas. Efter en vacker avslutningsvecka med the Sounds-konserten i Hoxton som en av de många höjdpunkterna, fick vi trots en tids förnekelse nu tvingas ta farväl av Xiao som under två korta månader satt krydda på tillvaron här i cambridge Court och på Bonds. Jag fick även äran att möta hennes föräldrar som kom och hälsade på under den sista veckan. Eftersom jag troligtvis ändå kommer att träffa superlundabon Xiao, kunde detta avsked tas med lite större ro än många andra jag här har tagit farväl av, medveten om att jag förmodligen inte kommer att återse dem.

Nu är även min trogna följeslagare Emelies tid här till ända och hon far (ja, hon åker, reser, flyger, kör eller går aldrig någonstans ? hon far) nu hem till skellefteå för att hämta andan innan hon ger sig ut på sex månaders äventyr i asien och australien. Emelies tomrum kommer att bli svårt att fylla men vi har kommit i kontakt med några aktuella aspiranter som alla ska göra sitt bästa. Emelie är någon jag aldrig träffat i Sverige. Emelie och jag har kommit nära varandra trots enorma dialektala klyftor. Emelie har varit en pärla här och kommer förbli en ädelsten i våra sinnen. Emelie är... Emelie!

Ett av de hetaste nyförvärven är en talang vi haft ögonen på länge. Han har länge varit intresserad av en internationell karriär vilket ledde till att vi redan i början av sommaren började diskutera fram ett kontraktsförslag som gynnade båda parter och innehöll ett jobb-och-boende-paket av hög kvalitet. Ivan Boberg anlände i Lördags till ett, efter flera gråa veckor, nu soligt London och vi har gjort det bra sedan dess.

• Efter att ha beställt några öl och nachos på Bonds på kvällen fick Ivan en intervju och börjar där på måndag utan att egentligen ha frågat om det.
• Ivan har inte haft en nykter dag hittils men det ändrar nog sig när han börjar jobba och så...på en pub...så nej, kanske inte...
• Måndagskvällen började med ett besök på the Notting Hill Carneval som visade sig vara ett riktigt fiasko. För mycket folk och för lite kvinnor i bikini gjorde folk frustrerade vilket syntes på de många bråk som uppstod överallt. Jag, Ivan och Kristina träffade min vän Peter och flydde fältet. Det blev en del öl utanför Notting Hell, som jag för kvällen döpte detta Londons tredagars centrum för trängsel, fylla och dyr mat, till. Därefter drog vi vidare till Brick Lane där en skön kväll fick avslutas med en burgare, några öl och en flaska vitt.
• Jag har agerat manager och förhandlat med Ivans div.7-lag (nämner inget namn), som förtvivlat försökt nå honom för att försöka locka hem honom till helgens match där han fått resa och utebliven arbetsinkomst betald. Vi har varit iskalla och min klient kommer att stanna i London i helgen. Dessa erfarenheter kan inte köpas för pengar.

Igår var snacket i lägenheten av en manligare karaktär. Sex, Sprit och Sport var essen i vår samtalskortlek och jag fick för mig att det nog kunde vara så det kändes att ligga i lumpen. Den sista kvinnan hade lämnat lägenheten och reaktionen var förståelig. Snart kommer min danska väninna Katharina att flytta in för en vecka i ett ömsesidigt utbyte där hon får boende mot att fungera som denna numera manliga miljös jargongmässiga wunderbaum.

Värnamoiterna Sara och Marcus är två andra nytillskott som kommer att ansluta till Bonds-familjen även om Sara nu hittat ett annat jobb. Hon kommer snart till Bonds, det är bara en tidsfråga. De följde på onsdagen med mig, Ivan, Ivan, Kristina, Kate och Emelie ut för att ta farväl av Emelie på några klubbar kring Leicster Square och det blev en nice night out med champagne, pilsner och pole-dancing. Jag fick lära mig några fina tekniker kring stripp-stången av en ful engelska som kunde skrämmande mycket i ämnet.

Till helgen anländer Emma, Lisa, Johan Ström och hans vän Christoffer. Jag tror att detta är ett gäng som också kommer att fungera bra under den kommande säsongen där jag plötsligt är en av de mest rutinerade i laget.

Mannen med solglasögon som ofta kommer in mitt på dagen och tar en halv pint öl på bord tre känner också till det. Bord tre ligger precis framför Bonds mest diskreta spegel och tjänstgör ofta som en sista försäkring innan ett skift om att frisyren är ok och att jag inte har något mellan tänderna, vilket mannen, som en gång vände sig om och sade "det ser bra ut som vanligt, gå och jobba nu", också blivit varse om. 

Numera är spegeln min näst sista försäkring och halvpintmannen min sista.

På Abercrombie & Fitch har alla fåfänga snyggingar hittat rätt. Var jag än står kan jag hela tiden se mig själv i olika vinklar och tackar gud att jag trots den perfekta toplessmodellen, som några gånger går på break genom butiken och påminner oss andra män om vår fysiska begränsning efter att ha stått i entrén och blivit fotograferad med exhalterade kvinnor hela dagen, inte har några komplex för mitt yttre, något som i detta spegelhus hade blivit smärtsamt påtagligt. På Abercrombie & Fitch flödar fåfängan lika fritt i luften som vår parfym som vi en gång i halvtimmen sprayar hela butiken för att ge kunderna den rätta atmosfären och jag ligger i lä, men så fort jag kliver ur det stora gråa huset så börjar det igen. 

För många kan detta uppfattas som fåfänga, självupptagenhet och narcissism, vilket det säkert också är, men jag tror att det är viktigt även för beteendet gentemot sin omgivning att kunna ha en bra relation med sin spegelbild. Hur ska du kunna möta världen varje dag om du inte ens kan se dig själv i spegeln? Hur ska du kunna vara ärlig mot andra om du inte kan vara ärlig mot dig själv och inse att personen där på andra sidan är du? Hur ska du kunna utläsa något utifrån medmänniskors tal och kroppsspråk om du inte är kapabel att känna dig själv?

Något jag inte heller förstår mig på är hur vissa (alltid tjejer) kan ha en fobi för att bli fotograferade. Vill de inte att deras existens ska bli bekräftad? Att du inte blir bra på en bild behöver väl inte göra något, alla i närheten ser ju hur du ser ut i verkligheten! Att i efterhand radera pinsamma bilder är en sak, men en person som inte vill vara med på en bild anser jag är den egoistiska och fåfänga i sällskapet, snarare än den som vill vara med på alla bilder. Det är även dödsstraff på att radera bilder från en kamera som fortfarande har ledigt minne kvar.

Efter att ensam ha gett mig iväg på detta äventyr har speglarna som ständigt omger mig även skänkt mig en möjlighet att för en stund koppla av och minnas mina nära där hemma. Tittar jag tillräckligt länge och koncentrerat på min spegelbild, kan jag börja tänka på någon i min nära släkt och se dennes ansiktsdrag bli tydligare i mitt eget ansikte. Efter en stunds stirrande och fokusering blir det som att se den andra personen, och inte mig själv, på den andra sidan av spegeln. Prova gärna själv.

Spegeln är din vän. Lär känna den och lär känna dig själv, för att lättare lära känna din omgivning.

Som ny i sammanhanget gjorde jag kanse bort mig när jag i pausen frågade Luisa varför hon sagt att det utspelade sig i ett fängelse när det i själva verket utspelade sig framför en orkester som utgjorde det mesta av kulisserna och hon förklarade att de varit i fängelset hela tiden. Hur skulle man kunna förstå det när det inte fanns något på scenen som tydde på det? Hur ofta sitter det en orkester och spelar i ett fängelse!?

Vi fick fint besök på Abercrombie & Fitch i torsdags. En kille som jag nog inte skulle känt igen annars och såg ut som vilken Carl von Silvertryffel som helst, som i sina Ralph Laurenpikéer och san Tropezbränna lirar golf, hänger på Gotland och i Båstad på somrarna och köper skumpa för sin farsas kreditkort, visade sig vara den blivande kungen Prince William som också ville klä sig i dyra amerikanska kvalitetskläder med en älg på. 

Jag fick även en ny kille att skugga mig hela dagen. Jag berättade för honom att "farsan baloo ska lära dig allt du behöver kunna i A&F-djungeln". Vi fyllde på med kläder från stock room och jag förklarade att det inte fanns tid att prioritera att lägga tillbaka dem i storleksordning. Josh, ynglingen hette, förstod och höll med om att "det är viktigare att prioritera att göra det snabbt". Nu tvingades jag dock rätta min lärjunge en smula. "Det vi alltid måste se till att prioritera, min vän, är att försöka snacka med så många kollegor som möjligt, helst vackra tjejer". När jag presenterat honom för ett tiotal modelltjejer så förstod han vad jag menade. 

Jag har sett lite mer av London de senaste veckorna. Vi grillade hemma hos A&F-Harry ute i Ballham (Vill inte översätta det till svenska). Harry bodde i ett stort hus och det framgick snart att att hans mamma "jobbade med film" inte innebar att han förskönade sanningen att hon var en arbetslös hemmamorsa som kollade på filmer hela dagarna, utan verkligen fanns med på eftertexterna.

Paus. 

Paus. 

Paus. 

Fattade du ordvitsen? Annars läs det sista en gång till.
Golfbanan vi var på var något helt annat än vad jag tidigare varit med om och kändes helt i min stil lite mer amatörmässig. Hit kom man med ett gäng polare i slitna vardagskläder och ett gäng klubbor för att göra golf till det man på barsebäck tyckts glömt bort bland vräkiga bilar, par i matchande kläder och tjugokronorssnickers - en kul sport. 

Förra lördagen såg jag ett West Ham med Freddie (det stod t o m Freddie i matchprogrammet och på laguppställningarna, fattar de inte vad deras supernyförvärv egentligen heter?) Ljungberg i spetsen genrepa inför Premiership mot mitt Roma hemma på Upton Park. Att vandra på Green Street och hamna mitt i den ökända hemmaklacken förgyllde inramningen av Totti, Giuly, Perrotta, Koffour och Panuccis kamp mot Ljungberg, Bowyer och Zamora. Ni som har sett huliganfilmen Green Street Hooligans med en Elijah Wood i normalstorlek vet vad jag kände där när de tusentals i klacken vände sig mot Roma och hyllade sin och konkurrenten Lazios forna nazistbuse Paolo di Canio. 

Det kan bero på att det fina folket satt ner på andra delar av stadion. Det kan bero på att West Ham är ett lag för de lokala invånarna och inte en turistattraktion av "gunners" kaliber vilket gjort att Upton Park, och i synnerhet min läktarsektion, kan ha varit en av platserna med flest britter per utlänning i London just då. Det kan bero på att folk gått upp tidigt för att få biljetter och därmed inte hunnit fixa sig, men jag har inte sedan jag kom till London sett så många fula människor på samma ställe som på stå-läktaren denna soliga lördagseftermiddag. Killarna bredvid mig var riktiga stereotyper. Tjocka, rödhåriga, fräkniga, svettiga och bleka stod de och svor åt "the italian wankers" under nittio minuter. Jag kände mig plötsligt snygg, snäll och fräsch och ser fram emot fler drabbningar mot hösten.  

Jag har börjat hänga mer och mer med mina vänner från Abercrombie & Fitch vilket gjort jobbet där mycket roligare. Jag har hunnit bli ganska gammal i gamet nu och vi som varit där sedan öppnandet har en slags gemenskap, väl jämförbar med den vi roskildefestivalsbesökare som vaknade upp och borstade tänderna tillsammans morgonen efter regnstormsdagen kände för varandra. 

En dag när vi efter jobbet satt i parken hände något jag, kanske till mångas förvåning, ändå inte riktigt är van vid. Det var en vacker eftermiddag och Green Park var fullpackad av lediga solskensentusiaster och turister som kopplade av i sin hets mellan Buckingham Palace och Piccadilly Circus. På långt avstånd noterade jag av manlig instinkt en vacker ungmö som rest sig från sitt sällskap och nu gick genom den sittande, stående och freesbee-kastande folkmassan i vår riktning. Jag följde henne av manlig instinkt (allihopa kolla, manlighetstecken!) i smyg och blev glatt förvånad när hon stannade till precis vid vårt (i och för sig väldigt snygga) gäng, som om det varit målet med hennes vandring genom parken. 

Den sydeuropeiskt vackra kvinnan med mörka ögonbryn började genast prata med mig som nöp mig i armen. Hon var inte blyg. Hon ville bara prata med mig. Hon ville gärna lyssna på mig.

"Livet är inte så enkelt, inte ens i möjligheternas stad, London", tänkte jag för mig själv. "Det måste finnas en hake!" Och det fanns det givetvis. Hon pratade franska. Bara franska. 

A&F-gänget förklarade upprepade gånger att "she's totally into you, man", vilket sved ordentligt. Det fanns inte mycket att göra åt det.

Jag frågade mig redan i Spanien hur ungdomar kunde leva i Europa år 2007 utan att kunna ett ord Engelska och jag undrar det fortfarande. Förmodligen undrade tjejen, som fick nöja sig att snacka med min vän Nick, som trots franska föräldrar, precis kunde göra sig förstådd efter att ha levt sitt liv i Kalifornien, vice versa. 

Jag stod, språkmässigt frustrerad, bredvid och bidrog till konversationen med ett "oui", lite då och då. 

Varje period i mitt liv har alltid kunnat sammankopplas med någon musik som jag lyssnat mycket på då och jag tror att musiken kan vara ett av de bästa redskap när man längre fram ska försöka komma ihåg hur man egentligen kände sig. Ett enkelt tryck på play-knappen och alla känslorna kommer på samma gång(har man lyssnat mycket på Per Gessle under sin ungdom så kan man senare roa sig åt att detta uttryck då verkar i dubbel bemärkelse). I mina öron är det nu min vän Dans barndomskompis Ruarri Josephs nyutgivna skiva "Tales of Grime and Grit" som tonsätter vardagen och jag tror att samtliga (i alla fall kvinnliga) flatmates och kollegor senare i livet kommer att kunna associera den musiken till sin ungdoms Londonäventyr. Annars har låtar som 

Jamie T - Sheila, 

Oasis - Don't look back in anger,

Arctic monkeys - I bet that you look good on the dancefloor, 

the Killers - When you were young,

Calvin Harris - Acceptable in the 80's

och Timbaland - The way I are också färgat vår vardag hör när vi väljer låtar på Bonds eller spelar musik från min mp3 i mina ständigt medhavda högtalare på nattbussen efter en sen kväll.

Solen skiner över London och det har varit två innehållsrika veckor här sedan jag återvände från min semester. Ångesten över att den korta tid jag tillägnats leva på jorden så snabbt kan ticka iväg har lyckats tränga in i mitt medvetande ständigt påpekandes att om livet varit som dessa två veckor så skulle jag inte ens hinna äta en vulcano innan det var över. 

Jag hade länge sett fram emot att få visa mina kära föräldrar vilket liv jag bytt min äta-jobba-äta-spela fotboll-äta-hänga runt i Skåne-äta-sova-äta-vardag mot och jag hade bara hunnit jobba tre dagar efter min semester innan det av risk för utbrändhet åter var dags att ta ledigt för att hänga med mamma, pappa, moster Yvonne och hennes man Thomas i min nya hemstad. Vi fick några härliga dagar med - i Londonmått mätt - fint väder, många pubstopp och god mat (en kanske lite för bra start matmässigt, som kan ha en viss inverkan på min brist på egna initiativ i köket sedan jag kom tillbaka). John Blund fick dock kliva åt sidan, varmt välkommen åter när höstmörkret begraver Londonborna. De fyra ungdomarna gick till sängs vid tio varje kväll, medan jag gick ut för att möta upp vännerna och kom hem vid tretiden, redo att kliva upp vid tio när det var dags för nya utflykter. Mina gäster var noga med att klargöra att jag kunde sova hur mycket jag ville, men varför skulle jag tillbringa min tid i sängen när jag för några dagar kunde få hänga med ett sådant sällskap?

Nöjda tog vi en avskedsöl på Bonds och skiljdes åt. Fysiskt. När ni har sett hur jag har det så känns det som om ni alltid kommer att kunna finnas med mig här, på ett annat sätt än så som ni alltid följer mina steg. 

En annan legend som lämnade London dessa dagar var allas (då menar jag allas) vår Joel, som med 100 kg packning hade för avsikt att åka hem på lördagen, men när jag på lördagskvällen träffade gänget på Pizzaexpress så satt han - inte helt oväntat - där. Efter att inte ha kommit iväg på måndagen som han snackat om, så blev det tredje (eller förmodligen fler) gången gillt när han med tveksamhet om huruvida hans 100 kg skulle komma på bussen (ja han tog bussen hem från London), som bara tillät 30 kg, nog ändå tillslut lyckades lämna oss bakom oss och vända hem mot röda korvar och trähästar i sitt Falun. Om han nu nådde dit. På tisdagskvällen jobbade jag och fick ett betryggande sms från Joel: "Hej, Hej! Står på en åker i norra Frankrike , solen skiner...". Joel klarar sig alltid. 

Resten av den veckan flippade jag ur och jobbade 46 timmar på sex dagar samtidigt som jag ändå lyckades upprätthålla ett socialt liv med kvällsaktiviteter som t ex smygpremiären av Simpsons-filmen på onsdagen och utgång till den snobbiga klubben Paper på torsdagen. Priset som fick betalas var utebliven träning och sömn, två av huvudingredienserna i min livsharmonidrink, som denna vecka istället toppades upp med lite mer alkohol. 

Jag lärde Ivan hantera en boomerang i solskenet i tisdags när vi tillsammans med Xiao och Emelie begav oss till vår närliggande Victorias Park - en av mina absoluta parkfavoriter här i London. Här finns vatten, fotbollsplaner, vackra rabatter, träd, lekplatser, fina löpbanor och många vackra dungar för livsnjutare som vi. 

Tesse lämnade oss igen men nu är ingen orolig över att aldrig få återse henne igen - hon har återvänt tidigare och gav oss goda förhoppningar inför den kommande personalfesten. En värdig avslutning på hennes vistelse här denna gång blev att se  Dans vän Ruarri Joseph (www.myspace.com/ruarrijoseph) live, nu med sitt band som gjorde upplevelsen ännu starkare på ett skönt ställe i Old Street där Hives lirade för ett tag sedan som jag snart återvänder till. Jag hoppas att snart återse den förvirrade växsjöskan tosse-Tesse. 

I onsdags tog jag ledigt för att själv uppleva det magiska Brighton som jag bara hört superlativer om. Solen sken i London, men när jag och spanjorerna Roi och Kenia satt på tåget dit så blev det molnigare och molnigare. "Don't worry", sa en Roi som var lika övertygad om att det skulle klarna upp närmre kusten, som han alltid är att han ska komma i tid och att alla problem kommer att lösa sig, vilket jag inte riktigt kunde lugnas ner av. Fem minuter innan tåget stannade in visade hans spanska manana-manana-attityd återigen ge honom rätt. Inte ett moln täckte den ljusblå himlen över turistpärlan Brighton och det var omöjligt att förstå att vi var kvar i landet med en årstid - höst. 

Det blev ett härligt avbrott från vardagen och vi njöt av varje sekund i solen på stranden. Jag är ingen bad boy, men jag tog ett dopp i det iskalla havet för att svalka mig. Vi stannade tills solen gått ner över de vita husen längs stranden, tog en öl på en av uteserveringarna längs strandpromenaden och åt på Wetherspoons som stoltserade med sin "swedish cider" (kopparbergs) innan vi drog hemåt. Jag gled in i Cambridge Court vid 2-tiden och skulle jobba tidigt på Abercrombie&Fitch dagen efter så jag hade för avsikt att helt utmattad efter dagens soliga äventyr gå direkt i säng, men grannarna satt uppe och ville snacka så det blev någon halvtimmes fördröjning. Sova kan jag göra den dagen då det inte finns folk som vill prata med mig. Nu skiner solen över London.