Relativt Relevanta Reflektioner

Jag blev snart less på alla frågor. Folket i Sverige hade inte sett mig på ett tag och frågade mig vid varje fosterlandsbesök, med en allt oroligare ton, när jag hade tänkt komma hem och börja leva deras svenssonliv (som jag trots min mors efternamn väl aldrig riktigt levat) igen. Varje utfrågning började med en när-ska-du-ta-tag-i-ditt-liv-som-jag-gör-mentalitet och avslutades ofta med den när-ska-jag-få-resa-runt-som-du-gör-mentaliteten som många innerst inne tycktes tyngas av. Eftersom bådadera inställningarna till min nyfikenhet träffade långt utanför både stolpar och ribba gav jag snart upp och började att med lika stor yttre säkerhet som fantasi att uppge påhittad, exakt fakta om vad, varför, när och var jag skulle plugga. 
  Samtidigt som detta nog stillade en del samvetskranka, redan studietrötta själar, så bemöttes jag, oavsett om dennes inställning till min utlandsvisit var av positiv eller negativ karaktär, av mina Skånebekväma jämnåriga kamrater ändå alltid av samma mening. "Vad du är ute och reser då!".

Jag har bott i London i 10 månader och nu ska jag en sväng till Sydamerika. Du som växt upp i en charterresande svenssonfamilj har säkerligen besökt mångt fler länder än jag.

Världsvan är dock ett ord jag, om inte än så gärna i framtiden, skulle vilja att en av trådarna som vävs samman för att beskriva min personlighet var och jag trivs med tanken på att jag är ute på äventyr i den stora, vida världen. Men för var sida jag läser av den trollbindande boken El Choco, som handlar om svensken Jonas Anderssons fascinerande livsöde på ett fängelse i Bolivia, så känns mina "äventyr" allt futtigare och därmed även polarnas "beundran" alltmer befängd.

  Efter en tid av drogberoende och andra medföljande problem hade 27-åringen från Kungälv fått erbjudandet att åka ner till Bolivia och ta hem 3 kg kokain för att tjäna de 50 000 kronor som skulle kunna betala hans skulder och räta upp hans dekadenta tillvaro igen. Det lät ju enkelt, tyckte Jonas, men det gick, som vilken brasiliansk rabieshund som helst kunnat räkna ut, åt kokaplantskogen. Jonas slängdes genom rättsliga processer i det korrupta, hopplösa sydamerikanska landets katastrofala rättssystem och hamnade på det beryktade San Pedro-fängelset. På San Pedro styr Bolivias värsta knarkkungar, mördare och bedragare i princip själva den lilla världen innanför murarna och författaren Markus Lutteman tar mig med på Jonas resa genom fattigdom, våld och korruption men även genom hopp, förälskelse och pånyttfödelse.

  Tre dagar kommer det förmodligen att ta för mig att plöja igenom denna konstant (i dubbel bemärkelse) fängslande historia om ett riktigt äventyr som skulle komma att totalt förändra svenskens syn på livet. Jag hoppas kunna berätta några underhållande historier för dig när jag återvänder även om jag nog struntar i att ta med mig tre kilo kokain hem. Jag får försöka sälja det här istället.

Boken El Choco inspirerade helt klart till en ny inkomstkälla, här står jag vid mitt stånd i Salvador.

Arraial d'Ajuda, som vi spenderat sex nätter i nu, är en halvö som man lättast når med färjan från Porto Seguro - en resa som tar fem minuter. Denna lilla by är precis vad vi behövde efter det höga tempot i Rio som vi öppnade vår vistelse med och här finns allt man behöver för att leva i harmoni till en tredjedel av priset man fick betala där. Den lilla halvön är lugn, vacker och så romantisk att till och med en date med farmen-Qristina på något av de små mysiga ställena här hade kunnat sluta med hångel. Den lilla stadskärnan är nybyggd och så fräscht modern att mitt smultronställe Västra Hamnen i Malmö lätt får se sig besegrade. Ett enormt varierat restaurangutbud gör Arraial d'Ajuda till en plats man kunde ha stannat på länge och den stora turistsatsningen med de små vandrarhemmen som finns på varje gata har gjort att backpackers, familjer och äldre par strömmar till denna östbrasilianska lilla pärla.

Nere vid havet har man också byggt ut och de många barerna som kantar den långa stranden turas om att hålla fester på nätterna. Då tänds eldar medan turister, lokalbefolkning och folk från Porto Seguro dansar till sambarytmer tills solen åter speglas i Atlanten. Här har vi myst på stranden, vid torget och på vårt poolförsedda lilla pousada (vandrarhem) men även gjort små utflykter som t ex i fredags kväll när vi spontant vid ettiden köpte biljetter till en nattklubben ihla aquarious som är en ö där tvåtusentalet festsugna turister och bahiabor dansade loss på något av öns fem dansgolv till sex på morgonen då de sista båtarna till fastlandet tog oss tillbaka. Men bryr du dig verkligen? Detta har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att vara en meningslös reseblogg som överöser dig med meningar som
"Stranden var vit, havet var blått och solen sken. Vi badade lite och tog några bilder på den vackra utsikten. Sedan gick vi och drack några öl med våra chilenska grannar. En riktig toppendag!"
Ja, men ingen toppenläsning. Alla som någon gång varit i ett varmt land vet nog ungefär hur det ser ut, även här på Arraial d'Ajuda, så jag väljer nu att istället fokusera på det essentiella i min vistelse här.

Medan man på Rio de Janeiros ätsåmycketduvillställen fick väga sin mat och betala ett kilopris för mängden (att betala beroende på hur mycket och vad man äter gör ju egentligen alla ställen till ätsåmycketduvillställen), så kan man på ett schysst hak vid torget äta en buffé för bara nio brasilianska RealDollar - ca 30 kronor. Detta är något jag, liksom den frikostiga frukostbuffén på vandrarhemmet som efter "the nonstopeating swedes" besök här kanske inte kommer att förbli lika frikostig, nyttjat flitigt. Jag har blivit god vän med hela personalen på stället och vi blir alltid varmt omhändertagna, men det goda är inte slut där.
Coca Colan serveras i glasflaskor med de gamla vackra kurvorna. Inte bara 33cl-flaskorna utan även den enlitersflaska jag normalt sett sköljer ner mina två bufféportioner med. Etiketterna är inte heller gjorda på denna sida av 1995. Istället för kampanjreklamer, tävlingar eller jultomtar, så är de helt enkelt röda (ofta härligt solblekt orange) med den välkända gamla logon på. Jag skulle vilja likna det vid mitt supertrendiga Abercrombie & Fitch, vars kläder av någon anledning nästan alltid slitits, blekts eller fått lite färgstänk på sig för att ge det där äkta klassiska intrycket som jag får av min restaurangs Coca Colaflaskor.
Denna livets dryck har aldrig kittlat min gom så väl som när den här på Arraial d'Ajuda strömmat ur en sliten enlitersglasflaska med en orange etikett.

En olycka hade skett på vägen till matchen och vi blev sittandes i bilköer i vår taxi, som lyckligtvis hade sportradion på. Kommentatorn rabblade på som en snabbspolad smurf och blev ibland så exalterad av vad de tjugotvå unga männen åstadkom nere på gräsmattan att han skrek så att rösten brast, som bara en sydamerikansk radiokommentator kan göra. En gång gick han överstyr och skrek euforiskt i en minut som om stadion tagit fyr, ett vilt slagsmål utbrutit eller om spelarna presterat ett riktigt drömmål.

Nu var vi tvungna att krossa språkbarriären och på stapplade Ital/span/eng/isiska fråga taxichauffören vad som stod på. Killen förklarade lugnt att vi fortfarande hade tid att hinna till avspark, kommentatorn gick fortfarande igenom laguppställningarna.

De fyra söta flickorna i tolvårsåldern stod bredbent med böjda knän och juckade i takt på gatan. Snart såg vi dessa utmanande rörelser överallt och var alla ense om att detta var något vi aldrig skulle få uppleva någon annanstans än i Sydamerika.

Det var åter gatufest kring Copacabana och en av Brasiliens största artister uppträdde på stranden som Rolling Stones fyllde med två miljoner fans i världens största konsert för något år sedan. Efter föreställningen fortsatte festen på den varje söndag avstängda strandvägen och vi tog oss en promenad genom myllret av festsugna brassar som tagit sig ner till stan. Frånsett ett litet gräl (förmodligen om fotboll - med så många olika lag med tillhörande fanatiska supportrar är det lätt att förstå att Rio är en av världens mordtätaste städer) som ledde till att en kille slog sin ovän med en flaska i huvudet så att glassplitter regnade över den packade folkmassan, så var stämningen väldigt god.

Bilars bakluckor stod öppna, grupper kring dem dansade till sambarytmerna som strömmade ur högtalarna och slutsatsen att detta var en atmosfär som få andra platser på jorden besitter kändes inte helt främmande.

Ja, brassarna är varma, passionerade, fysiska och sexuella på ett sätt som klimatet i Norden aldrig skulle kunna tillåta. Kroppsspråket, badkläderna och danserna som man i tidig ålder skolas in i är av en natur i Sverige nästan skulle anses lite stötande och längs Copacabana radar prostituerade i alla sorter upp sig som en naturlig del av miljön. Med dessa bilder på min näthinna satte jag mig i en buss som tog mig till både Porto Seguro och ett bättre vetande. Man visade, trots att jag förmodligen var bussens yngsta resenär, den animerade filmen om Jimmy Neutron, en kille jag inte skulle tveka att döda om jag såg honom på stan. När den till portugisiska dubbade barnfilmen för andra gången startade kom vi på att resenärerna själva kunde bidra med filmer varpå filmutbudet snabbt blev bra.
Snart tyckte Kalle att vi kunde se We own the nigh, som är en ny film med Joaquin Phoenix, Mark Wahlberg och Eva Mendez i huvudrollerna, och de Israeliska medpassagerarna gillade förslaget. Två minuter in i filmen stod en i bussbesättningen i gången och gestikulerade. Lika snart återfick en förbluffad Kalle skivan och den animerade overkliga ungjäveln dök upp på skärmarna. Filmen hade inletts med en, om än endast påklädd, sexscen och det var inte ok, förklarade både kontrollanten och busschauffören, som när vi kommit fram också gärna höll ett moraliskt tal på portugisiska för oss utlänningar om att "det här är Brasilien, här håller vi inte på med sådant" och så vidare. En ny sida av det sexuella Sydamerika hade setts och vi får väl vänta med att se denna syndiga film tills vi lämnat landet där allt annat än string klassas som burka
.

Genomsnittsbrassen är så fruktansvärt tekniskt skicklig med en fotboll att jag själv framstår som genomsnittlig. På stranden ser man bollar, bollar och bollar som brunbrända, vackra kroppar står i grupper och leker med. Den nuddar ytterst sällan marken och längs vårt copacabana kan man alltid se högklassiga uppvisningar, men det är inte bara jag som står för underhållning. Mest imponerande är brassarnas futvolley som fungerar exakt som beachvolley fast utan händer. En bra match futvolley är en erotik i mina ögon som sällan skulle gå att se sig mätt på.

Jag och min brasilianska vän Vito stod och lekte med trasan i solskenet när en man plötsligt stod bredvid oss och visslade på bollen. Lika snabbt som visslingen nådde våra öron var han med i vår lek och när Vito sen gick och lade sig fortsatte jag och den nya killen. När jag var tvungen att gå tog honom i hand, tog bollen och gick. Då hade vi fortfarande utbytt ett enda ord med varandra. Fotbollens språk talar för sig.

Om fotbollens språk talar, så sjöng det i lördags när vi fått biljetter till Rio-derbyt mellan giganterna Flamengo och Fiuminese på Maccarena..öh nä..Maccaroni..eller jag menar..Maracana-stadion, som efter vissa säkerhetsombyggnader nu "endast" tar in 150 000 fanatiska åskådare. Malmös klack på Norra Stå står inte riktigt upp i jämförelse med vad vi, som enda utlänningar på arenan, fick uppleva i söndags. Trots att matchresultatet inte hade någon påverkan på något av topplagens tabellplaceringar var det ett enormt skådespel där på läktaren som fick mig att helt tappa fokus på matchen. Lättare gjorde det inte att storbildstvskärmen istället för att visa reprisen på ett mål, hade texten "Goool!" blinkandes i några minuter innan matchen återupptogs. Man hade tydligen heller inget intresse i att visa hur långt in i matchen vi var komna, så fjärdedomarens övertidstavla kom överraskande båda gångerna. Undrar om spelarna själva ens visste vad klockan stod på.

Plötsligt såg himlen lika mörk ut som Flamengos avbytarbänk och i halvtid bröt en enorm regnstorm ut som i hettan medförde åska och blixtar som snart slagit ut ljuset på arenan. I Sverige hade detta varit en katastrof som förutom blöta kläder även inneburit att man blivit försenad hem och kanske till och med missat fyrans sena sportsändningar, men här blev fansen lyckliga och jublade högt var gång en enorm knall från blixtarna ljöd över stadion. Snart kom ljuset och strömmen tillbaka och vi fick se Fiumineses supportrar dansa hela andra halvlek medan deras lag hängde fyra vackra baljor i regnet.

Brasiliansk fotboll är något visst och det är i få länder jag har sett ett sådant genuint intresse för sporten snarare än de stora stjärnorna, som här. Brasilien är fotboll, men matchen jag såg mellan två av landets bästa lag saknade mycket. Det fanns ingen riktig speed även om våra brasiliansk-svenska vänner hävdade att denna match hade mer tempo än normalt. Defensiven var en katastrof oavsett om jag ser till organisation eller individuellt tänkande och målvakterna i shorts och t-shirts hade nog själva helst dribblat runt på planen som de andra bolltrillarna.

Passningar existerade oftast endast när bollhållaren dribblat så mycket att det inte fanns någon annan utväg och det var något alla verkade överens om eftersom resten av laget ofta stod och såg på bollhållarens tekniska uppvisning istället för att själva löpa till en yta. Jag skulle kunna skriva en bok om matchens brister, men det får räcka nu. Det är ett ständigt gnäll om européernas fixering vid taktiktavlor, pärmar och defensiva tänk men Ronaldinho, som länge satt på Paris SG: s bänk i början när han som valpig tonåring lämnat Brasilien, hade aldrig blivit bäst om det inte vore för just vår Europeiska organisation som han snart anammade. När vi, tack vare landets ineffektiva kassasystem, köat i affären i en kvart trots att endast två kunder varit framför oss, fick jag reda på att det var "snabbkassan" vi stod i. Kanske har de även inom detta område lite att lära av Tyskland.

Eftersom jag ännu inte hittat en bild på mig som riktigt kan framhäva min skönhet har mitt körkortstagande hittills uteblivit och jag har tusentals gånger prisat gud för att mitt omfattande kontaktnät av körkortsinnehavare givit mig skjuts de gånger då cykeln eller skånetrafiken inte räckt till. Jag sitter gärna bredvid och sköter stereon. Om du någon gång kört hem mig har du säkerligen också (högt eller bara inom dig) svurit över den slingriga, håliga och, första gången, oändliga grusväg som tillslut leder till vår borg. Trots att Mats och de andra männen kring vägen ibland täpper igen hålen och jämnar ut vägen tycks det aldrig bli helt perfekt, men allting är relativt. Jämfört med de slingriga, skakiga små vägar vi befunnit oss på de senaste sjutton timmarna så är Yxnaholmavägen just perfekt.

De odämpade stadsbussarna i Rio som lät som en hel slagverksensemble och gav Erik en liten wirplash när han gjorde det omöjliga och slumrade till, har förmodligen ett förflutet på dessa vägar och det är tack vare dessa, i förhållande till omgivningen på den sydamerikanska landsbygden, hypermoderna långfärdsbussar som tillsammans med de senaste dagarnas sömnbrist gjort att jag faktiskt sovit som en stock större delen av resan. Det finns säkert en logisk förklaring till, om inte skaket, så i alla fall varför vägarnas kurvighet tangerar de brasilianska kvinnornas, men ibland undrar jag här om de i beslutstagandets stund suttit ner och diskuterat: Ska vi göra en slingrig eller en rak väg? Ska vi sälja god eller äcklig mat? Ska vi ha en lätt eller helt omöjlig mobiltelefoni? Ska vi ha ett bra eller ett uselt kassasystem? Vad tycker ni, grabbar, ska vi inte köra på det usla?

De som fattar beslut verkar ibland fattas någon som fattar.

Vi har lämnat hektiska Rio för det riktiga Brasilien och glider (hoppar) nu genom små byar tills vi om några timmar når målet Porto Seguro. Vi kör förbi en åsna.

Solen steker, Samban sjuder, sinnet softar, staden surrar och stranden svärmar med en synnerligen superb sydamerikansk samstämmighet. Jag lever. Inte mer än jag levde när jag satt på till synes oändliga lektioner i skolan, när jag packade upp frukt&grönt klockan sex en måndagsmorgon på Lidl eller när jag svettades med att stänga baren vid tvåtiden en fredag på Nobu i höstas men jag lever. Huruvida detta skulle vara paradiset på jorden eller inte är nog något jag långt senare kommer att bli varse om, men nu är jag här och Rio har mycket mer att erbjuda än rån, mord och aids(som jag inte utsatts för än - tror jag).

På Lördagen var det avslutning på den med miljontals besökare årliga karnevalen här i Rio. Vi lyckades ta oss till det packade området och fick där en minnesvärd kväll när vi, som enda Européer inne på området, fick bevittna något som fått ordet "folkfest" att framstå som en bridgekväll i jämförelse. Ingen var märkbart berusad. Ändå sjöng och dansade dessa sambafanatiska brassar hela natten och jag, som på europeiska dansgolv helst håller mig utanför dem, kände mig först mest som en staty någon ställt i vägen. Efter en hel del öl kom även vi in i matchen och hade en minnesvärd natt som inte slutade förrän 7 dagen efter.

Öl, ja. Här är det inte den i London kända Brahma, utan en öl som heter Skol, som gäller och ett klassiskt skämt är ju att säga "skol" när vi skålar. Det är nästan lika kul som den oändliga humorn i att ordet "hora" här betyder typ "timme" och står överallt, vilket ger mig ett gott skratt nästan varje dag.

I London är pulsen hög, mitt gångtempo är nu dubbelt så snabbt som när jag nyinflyttad irriterade stadens stressade själar när jag långsamt myste runt på Oxford Street och det är livsnödvändigt att då och då plocka ur batterierna och sätta dem på laddning. Tillåter du dig inte att ibland ensam försätta dig i ett mentalt vakuum finns risken att Gud själv snart gör det och då kan det bli ett powernap som varar långt mer än en halvtimme.

En utmärkt plats att förena nytta med nöje på är de många loungecaféerna som jag saknar så i Sverige. I små,
större eller enorma salar fulla av soffor och bord är det lätt att sjunka in för att spendera timmar och te tills man återfått energi nog att tackla tempot ytterligare en tid. Under sommaren och våren funkar parkernas idyll som en förträfflig bot mot tendenser av stress, men jag har hittat ännu en plats i denna stad där allting står stilla och jag skänks en stund att hämta andan, blicka tillbaka och reflektera kring min livssituation. Jag talar naturligtvis om postkontoret. Här klev jag väldigt stressad in en lördag och skulle hämta ut en check, vilket är ett utförande som kräver en signatur, och fann ett allmänt lugn som fick mig att tänka på Höörs bibliotek.

I kön som slingrade sig längs väggen runt hela rummet gav mina medmänniskor mig uttrycket att ha stått där sedan man några tidigare timmar öppnat och det var en uppgiven samling sittande, liggande och bokläsande postkontorsbesökare som vände sig mot mig och gav mig en empatisk blick innan de återgick till sin längtan bort. Den mörka feta kvinnan bakom disken hade nog haft svårigheter att uppnå de 40 varor/minut en Lidl-kassör bör hålla sig runt och mannen som betalade orkade tillslut inte vänta på växeln som tog tre minuter att få fram. Jag var stressad och kunde först inte riktigt förmå mig att slappna av, men snart insåg även jag att det var just det jag var tvungen att göra och försökte med alla krafter tänka på att detta var en välförtjänt paus som jag kanske behövde.

Många som upplevt mitt långsamma och metodiska ätande känner kanske också till varför jag anser att det finns en stund i vardagen man inte kan stressa under, oavsett omständigheterna. Att äta är en batteriladdning på så många fler plan än den fysiska bränslepåfyllningen och jag ser det som en underbar gåva att ha förmågan att kunna koppla av och smeka i mig maten samtidigt som jag får en chans att reflektera över min dag, några gånger var tjugofjärde timme. Att kunna stanna upp är ett måste för att leva i Harmoni och orka stressa.

Farväl, Sverige. Det tio dagarna i mitt hemland passerade förbi lika kvickt som ett pågatåg far igenom Örtoftas två perronger, men fick ändå mig att, precis som tåget, stanna till en stund och insupa Skånes stillsamma skönhet.

Att komma hem från Londons konstanta storstadspuls till mina vintersömniga hemtrakter gjorde mig först lite stressad men har nu gett mig vad jag tror att alla behöver för att överleva; en stund att andas, koppla av och lyckas med det, i mångas ögon svåra, i att göra ingenting.

Jag blandade hektiska, effektiva dagar med lugna mysdagar och ägnade denna gång inte speciellt mycket energi på dem som sade att de ville ses och har mitt nummer men inte hörde av sig. "Interested people are interesting people" är ett uttryck jag gärna skriver under på. Det handlar inte om mig utan vad som helst i livet; har du inte intresse i att lära dig mer så är du inte värd din, eller min tid här. Men. Alla frågar samma frågor och det kan hända att jag i tristess gett just dig en felaktig historia.