Relativt Relevanta Reflektioner

Good Morning Vietnam. Jag köpte ett munskydd (som enligt guiden Johan används för att skydda mot sol och inte mot avgaser) och gav mig ut i Saigon stad. Lägg märke till tvåbarnsfamiljen som trängt ihop sig på en moped längst fram på bilden nedan.
Johan och hans kollega Håkan bor i ett stort hus mittemot en nudelfabrik i en gränd en bra bit från centrum. När de åkte till jobbet följde jag med och spenderade sedan några dagar promenerandes i Saigon. Målet var att konversera så mycket med lokalbefolkningen som möjligt men när det visade sig tämligen omöjligt gick jag till backpackerområdet och plockade  upp en tysk kille som gav mig sällskap på en lång promenad genom små gränder där vietnamesiska kvinnor satt och skalade vitlök.
Det är i de små gränderna man ser den riktiga staden. Det är dock även i de små gränderna jag helst går genom i sällskap av någon annan. Vi gick förbi torget där asiatiska killar trixade med en fotboll. Snart stod jag i ringen med bollen klistrad på mitt huvud. När jag gått för att möta upp Johan den första kvällen tog han lite extra tid på sig så jag satte mig på ett av torgen och vilade.

En försäljarkvinna kom fram till mig och ville sälja en slags badmintonfjäderboll som man här trixar med. Jag sade nej, nej och nej men hon fortsatte och jag vände mig till en ung vietnames brevid. Jag frågade honom om det var något värt att köpa, han svarade att han hade en "boll" i sin väska och det slutade med att vi två hittade en öppen yta för att jag skulle få pröva på innan jag köpte något.

Hela torget var, så fort mörkret vid sextiden lagt sig över staden, fullt av små grupper som stod i en ring och höll fjäderbollen i luften. Snart hade vi vårt eget gäng och sporten visade sig återigen inte vara något problem för mig att behärska med hjälp av mina fotbollskunskaper. 

Under mina promenader sätter jag mig alltid och äter på en av serveringarna längs gatan. Man sitter på små barnpallar av plast och äter ris med kött - en portion som inklusive en skål soppa kostar ca 7 kronor. Jag slår mig alltid ner bredvid en vietnames och försöker få igång en konversation. De vill och jag vill men det känns helt omöjligt - de är helt värdelösa på engelska och det blir nog, precis som i Brasilien, jag som får lära mig språket om det ska bli mer snack och mindre verkstad här.

Vietnam är uppenbarligen ett land som haft manga olika ledningar de senaste åren.

Hur skulle jag ta mig över vägen? Som mittnia i handbollslaget för några år sedan hade jag nytta av min split-vision men nu var det mindre luckor än så att ta sig igenom. I Saigon finns det fyra miljoner mopeder och framför mig susade tusentals förbi.
Jag hade haft sällskap med två portugisiska damer på planet från Perth och skulle nu promenera från deras hotell till min vän Johans kontor  en kilometer bort. Jag ställde mig vid övergångsstället och fann att det skulle bli omöjligt att korsa gatan. Vietnameser, vietnameser, vietnameser. Överallt. Med mopedhjälmar och munskydd tutade de och körde huller om buller tills ingen visste vad som var höger och vänster sida av vägen. Efter att spenderat förra året i tre vänstertrafikerade länder så blir Vietnam ett perfekt acklimatiseringsmellanting innan jag är tillbaka i det högertrafikerade Europa. Här får man nämligen kolla åt alla håll, hela tiden.

Det förvånar mig att jag ännu inte har sett något blod på Saigons gator men jag antar att man, precis som jag efter ett tag, vänjer sig. Det handlar om att sakta, sakta glida fram mellan mopeder och bilar. Inga hastiga ryck - då är du (bokstavligt talat) körd. Varje gång en mopedtaxichaufför såg min måhända vilsna blick så kallade de på mig och undrade om jag ville ha skjuts men de borde själva kunna räkna ut att det bästa sättet att lugna en vettskrämd svensk som haft problem med att korsa vägen på nog inte är att sätta denne på en moped och själva ge sig ut i mördartrafiken.

Tutor, munskydd och vägkaos var mitt första intryck av Saigon och Vietnam som jag säkert kommer att hitta rätt i.

Mysiga puben Lucky Coq på Chapel Street säljer kreativt utsmyckade pizzor för $4, brygger egen öl (Blond Coq och Black Coq) och spelar ofta Snoop Dogg i högtalarna. Det är några av anledningarna till att Lucky Coq blev mit favoritmatställe i Melbourne. Ända tillls jag fick höra om Hare Krishna.

Hare Krishnas anhängare gick alltid runt på centrala Londons gator dagarna i ända. I stora grupper, parvis och ibland endast representerade av en ensam vilsen HK,  spelade och sjöng de, iklädda gula lakan, Hare Krishna-sången. Medlemmar av Hare Krishna ser väldigt olika ut. De kan vara svarta, vita, bruna eller gula men knyts samman av en karaktäristisk frisyr - en rakad skalle som sparat en liten tofs på baksidan(precis som Pierre, stjärnan i Moomsteatern).

Jag hade fått reda på att Hare Krishna i Melbourne inte bara gick runt på gatorna och sjöng samma sång hela sitt liv utan även drev en bespisning på centrala Swanston Street, precis runt hörnet för mig, där man kan äta hur mycket man vill för ca 25 SEK (om man säger att man är student). Första gången jag och Emelie gick dit så blev jag dock skeptisk när jag läste menyn som hängde bakom disken.

I bakgrunden spelar man horribel indisk musik - förmodligen för att få folk att inte orka sitta så länge. Detta överlistade jag snart och tog nästa gång med mig min iPod för att som en maskin kunna trycka i mig födan i takt till musiken, läsandes ett av Hare Krishnas informationsblad som jag inte förstod något alls av. En gång var jag där till stängningsdags och då använde de sig av den effektiva metoden att spela musiken på högsta nivå tills alla rusat ut.

Hare Krishna tror på reikarnation och därför spelar det inte någon större roll förr dem att ägna ett av sina liv åt att iklädda skynken spela och sjunga samma sång dagarna i ända om det kan gagna dem inför nästa pånyttfödelse. Jag hoppas dock att de fina människorna som även jobbar i bespisningen på Swanston Street kommer att premieras lite extra inför nästa liv (kanske med en bonusgrej som fina ansiktsdrag, smidigt växande visdomständer eller stor penis).

Svenska kyrkan, som nattetid i Lund ofta delar ut kanelbullar och varm choklad när klubbarna stängt, i all ära. Men när jag rullar nedför trapporna, fylld av ett hälsosamt mål mat, den enformiga indiska tvåtonsmusiken försvinner och jag åter blir en del av den stora folkmassan på gatan, då är det svårt att inte bli lite religiös.

Om Australien vore Skåne så vore Melbourne Ystad och Perth Malmö. Perth visade sig dock inte ligga ett stenkast bort och det kan ju låta stenkasst men nu har jag i alla fall varit på både ost- och västkusten av detta enorma land. En regnig och stormig lördagskväll bjöds jag på en sista måltid på Time Out, tog farväl av de sköna kollegorna samt (något tyngre farväl) min norrländska syster Emelie (som jag dock säkert snart ser igen), gick en sista gång i de små cafégränderna för att ta farväl av mina vänner som jobbar där innan ett trångt Jetstarplan lyfte och jag såg ett nattupplyst Melbourne försvinna under mig. Jag hade inga problem att minnas min hemstad sedan ett halvår tillbaka med denna sista bild - Melbourne är helt klart en lysande stad att bo i.

Flygtiden två timmar visade sig vara fyra då Perth ligger två tidszoner bort och på en karta kunde jag senare konstatera att en lika lång flygtur kunde ha tagit mig från Sturup till Afrika. Därför framstår givetvis skillnaden mellan Melbourne och Perth, även om det finns klara sådana, inte riktigt som svart och vitt. Det må ha tagit några extra timmar att komma fram eftersom Eriks utlovade skjuts glömdes bort och alla i hans hus var fulla när jag vid midnatt landat men efter att jag klivit in och välkomnats med en varm applåd så har jag sett en hel del bra saker med Perth;

• Det kan ha att göra med att jag bara umgås med locals (norrlänningen Erik får väl ändå räknas dit, jag snackar bara engelska med honom också, det blir lättast så) men jag kan ändå lätt konstatera att Perth inte är lika förpestat av de europeiska, lådvinsdrickande tonåringar som på östkusten är en vanligare företeelse än Australierna själva.
• Alla de ryggsäckare som jag träffade i Melbourne och var på väg till Perth var faktiskt lite coolare än genomsnittet. Det är nog en stor del av de som vill ut ha något mer än bara bakfylla, klamydia och pankhet av sin australienresa som bemödar sig att åka till västkusten.
• I Perth fick jag, Melbournes st Kilda och Brighton i all ära, min bästa strandupplevelse när jag och Erik tog en simtur i ett hajfyllt hav för att sedan soltorka bland söndagsfirande locals. Inga svenskar. Inga Italienskare som raggar på de svenska tjejerna. Bara jag, Erik, Australiensarna och hajarna.
• Erik och hans vänner bor i två enorma hus på samma gata vilket givit mig en massa vänner som kört runt mig och visat mig Perth från sin bästa sida.
• På Söndagskvällen såg vi en vän till gänget uppträda med sin rapgrupp på en skön hiphopklubb.
• Ella, Eriks flickvän, samt en annan tjej i huset, jobbar på en hamburgerbar där vi får äta gratis.
• Jag hittade snabbt till Hare Krishnas restaurang där en tag-med-måltid (takeawaymeal) kostar tre dollar.
• Perths lokaltrafik har det ypperliga namnet Transperth.
• På Söndagen besökte vi även stadens bryggeri av ölen Little Creatures där folk i och utanför en enorm byggnad njöt av öl och god mat. Ingen risk att det tar slut där.
• En stor del av husets sköna bakgård täcks upp av en fyrkantig konstgräsmattbit. Detta har att göra med gängets favoritsysselsättning - stå i en ring och hålla en fotboll i luften, vilket givetvis passar mig perfekt. På kvällarna drar de igång strålkastarna så att man kan hålla på hela natten.

Jag har varken sett operahuset, koalor eller Matrix (filmen som jag alltid får en massa uppmärksamhet för att inte ha sett) men nu är jag redo att lämna detta enorma land.

Goodbye Australia, Goodmorning Vietnam!

"We have three competitors" skrek speakern för att överrösta den höga bakgrundsmusiken. "No, wait" fortsatte han... "We've got four competitors!". Chris Beavon (känd som BevS), Australiens och en av världens bästa fotbollsfreestylers, satt i juryn och kastade en boll till mig. DJ:n spelade Eminems Lose Yourself och efter att ha presenterat oss för publiken så fick jag, eftersom jag ställt mig längst åt vänster, börja.Nu var det i tjugo sekunder jag, en scen, en boll, Eminem och några hundra förväntansfulla festivalbesökare. Ibland har man rätt att fråga sig; hur hamnade jag här?

Någon vecka tidigare hade Collin (aka AznFS), Melbournes egen freestylekung, gått förbi Time Out, på väg ner till floden för att finslipa sina freestylemoves med Elias (aka LIS). Jag hade, eftersom vi setts under Homeless World Cup'08, kallat in honom. Vi snackade lite och innan vi skiljdes åt hade han tagit mitt nummer för att höra av sig nästa gång det var dags att lattja. Dagen efter hade hans freestylecrew och arbetsgivare, Trickstar, ringt upp mig och berättat om amatörfreestyletävlingen som skulle hållas i samband med Trickstar's show på st.Kilda festival. Jag drog dit med Peter och Joel för att finna att amatörtävlingen, eftersom Trickstar's modelljakt och uppvisningar dragit ut på tiden, var ganska rejält försenad. Vi hängde där en stund innan vi gick en sväng runt festivalområdet. När vi kom tillbaka var det åter packat med folk och de tre tävlande, som stått och värmt upp i timmar, stod inne på banan. Jag började springa mot scenen och precis när tävlingen var på väg att starta fick publiken, proffsen och de seriöst uppvärmda tävlande bevittna den vardagsklädde svenskens entré som liknade något man ofta ser i förutsägbara amerikanska sportfilmer (samt American Pie när lacrossekillen lämnar matchen för att anlända till konserthallen precis innan kören, i vilken han och hans blivande kvinna ingår, skall inleda sin föreställning).

Det hade gått så snabbt att jag inte hade hunnit bli nervös men nu kände jag blickarna riktas emot mig och bestämde mig för att börja med några säkra kort. Min specialitet är "stalls" vilket innebär att man balanserar bollen på olika kroppsdelar. Jag lade bollen på bl a huvud, axlar, knä och tå innan de tjugo sekunderna var över och min vän TommyFS tog vid med några läckra moves.

De andra var givetvis mycket bättre än jag. Jag skyller inte på något speciellt och har själv hört "men de har ju inget liv, det enda de gör är ju att trixa" för många gånger för att använda mig av någon liknande patetisk bortförklaring. Men att, efter att ha växt upp som vad träben i min omgivning kallat "circusapa", "trixnisse" eller "bollnörd" i en värld där få klarar hundra tillslag i rad med en fotboll, så kände jag mig plötsligt lika hemma som en norrländsk bög (norrländsk eftersom de helt enkelt måste gömma sig längre in i garderoben än de sydsvenska bögarna) som för första gången klivit in på klubben GAY i Soho, London.

När tävlingen, som Curtis från Brisbane imponerande vunnit, var över så kom BevS fram till mig. Han sade att han personligen tyckte att mina nummer varit mest underhållande och kreativa och att höra det från en av världens bästa räckte för mig. Uttryck som "Det viktigaste är inte att vinna" osv är något jag lätt förknippar med en loser men för stunden trivdes jag utmärkt med att i alla fall ha fått visa en publik ett smakprov på vad jag kan göra med en fotboll.

Dagen efter stötte jag på vinnaren Curtis och hans fader på gatan. Eftersom jag skulle till Brisbane veckan efter så bjöd de med mig till en match i A-League (högsta fotbollsligan). Curtis och en annan Brisbanebaserad freestyler, Joe, skulle uppträda utanför huvudingången och jag såg till att vara där i god tid. En DJ spelade skön musik medan en mer avslappnad Curtis gjorde saker med en fotboll ingen var i närheten av att lyckas med i Brasilien. Joe var ännu bättre och en publik på några hundra förbipasserande stannade konstant till för att njuta av en akt i balans, smidighet, uthållighet och bollkänsla. När Curtis såg mig sade han att jag kunde ansluta till dem närhelst jag ville och det krävs ingen ihärdig övertalning för att få mig att freestyla med två stjärnor framför en stor publik. Även jag var nu mer avslappnad och trots min vardagsklädsel så lyckades jag, så snart jag, med en boll på huvudet, återigen hade vandrat in på scenen som en joker, med en rad kombinationer som imponerade på omgivningen.

Oavsett om jag hade blivit bjuden på en (förvånansvärt) bra fotbollsmatch, oavsett om killarnas föräldrar givit mig mat och oavsett om jag fick en local-upplevelse som är få ryggsäckare förunnat, så var det en minnesvärd kväll i Brisbane. Jag har vetat det i hela mitt liv. Det är få saker i livet som är bättre än att trixa med en fotboll inför en imponerad publik.

Om jag uttalar namnet så låter det som en thailändsk restaurang, men Time Out har inte mycket thaimat på menyn. Tanken var ju att lämna Melbourne i mitten på januari, vilket jag förberedde Metropolitan Hotel på. Eftersom "Metro" helt dog ut efter jul så skars det ner på skiften där och när Emelie berättade att hennes restaurang, belägen på Federation Square och idealisk för hungriga turister, alltid behövde arbetskraft, så gick jag givetvis dit. På Time Out kommer folk och går hela tiden. Det skulle därför inte vara några problem för mig att bara stanna några veckor innan jag begav mig uppåt längs kusten.

Jag fick ett prövoskift som gick galant och jobbet var mitt. Alla kollegor är unga och sköna och det spelas inte sällan musik från någon iPod som jag själv kunnat ha satt på. Gästerna är också lätta. De vet att det inte handlar om någon femstjärnig service (överpriset de betalar för den skapliga maten är på grund av läget) och de flesta är turister som är glada för vad de får.
Förutom medelålders turister så är gästmålgruppen jag har lättast med givetvis de stora grupper av kvinnor som kommer in för tjejmiddagar, möhippor eller förfester. En kväll fann jag att det i min sektion satt 34 gäster och av dem var 31 kvinnor.

Världen är liten. Australien än mindre och det är, trots ett bra avstånd till vårt hemland, ändå svårt att bli upphetsad av dessa sammanträffanden som man ständigt snubblar över. I vårt första hus bodde Rosa som jag senare hamnade på samma jobb som. Rosa gick i skolan i London med Delphine som jag jobbade med på Abercrombie&Fitch. Min italienska vän Marco och jag hade flera gemensamma vänner i London. Han kände Marcos, den Londonbaserade Argentinaren som jobbade som trubadur på paradisön Morro de Sao Paulo i Brasilien när jag var där och Marco hade även en affär med min vän Rois polare Manuels flickvän, som jag också kände.

Jag har och kommer förmodligen alltid att ha någon svensk polare som reser i Australien (och Thailand). Reser man i Australien är det sällan man missar Melbourne och Melbournes centrum är så smått att det är svårt att missa mig om man spenderar en vecka här.

• När jag besökte Henke i Brisbane så hade Johans reskamrat Olas ex-flickvän Sofia, kompis till Henkes flickvän Ida, anslutit till paret för att hänga med dem på en road trip.
• Johan hade firat jul med Joel, Emelies Skellefteåvän som sen firade nyår med oss. Det hela bekräftades när Joel figurerade på en bild på Johans kamera.
• Ola dök också upp på Joels bilder.
• Johan och Ola mötte upp med hörbybon Linus i Sydney. Linus som stött på Carro i köket på hennes hostel i Brisbane.
• Alla som någon gång rest längst östkusten stötte i Melbourne, östkusttrippens mest klassiska slutdestination, alltid på folk från resan.

Alla får vi någon gång en stund i rampljuset. Min stund var Australia Day 2009. En vecka tidigare, när jag och Johan hängt på Federation Square, hade en tjej och en kille kommit fram till oss och tagit bilder på oss och de andra torghängande. Bilderna skulle visas på storbildsskärmen under Australia Day under temat "faces of Australia" och mycket riktigt, under mitt andra trial-shift på Emelies restaurang, Time Out på Federation Square, kunde jag stolt visa mina nyblivna kollegor att de nu jobbar med en kändis.

Ansikten bläddrades snabbt igenom. Snabbt, sedan långsammare, tills det stannade vid ett ansikte. Ofta stannade det till vid mitt ansikte i tio sekunder, vilket innebar tio sekunder för mig att försöka få alla andras uppmärksamhet mot storbildsskärmen på. Någon gång stannade mitt, på storbildsskärmen enorma, anlete i en halv minut för de tusentals Australiadayfirarna att beundra men oftast handlade det om en haka, näsan, ögonen eller håret som ständigt skymtades när de bläddrade fyra olika delar av ansiktet samtidigt.