Relativt Relevanta Reflektioner

Jag jobbade i fredags kväll och det gjorde nog de flesta londonsvenskar, för midsommarfesten i Hyde Park var planerad för lördagen(inte planerad i min kalender dock). Efter att ha varit på gymet och en runda på Brick Lane med Annie och hennes vän Rosanna (Fick ett sms från en total främling som jag, efter att jag gått igenom mitt kvinnoregister, ansåg endast kunde vara den enda Annie jag kände dvs en gammal flört från Göteborg, men det hela klarnade snart och det visade sig vara en vän till mina kusiner som snart flyttar hit och är varmt välkommen på Bonds), gick jag och åt på Bonds, dit snart Samuel, Joel och Carro dök upp och vi tog en promenad i HP. Så fort vi klev in i parken mindes vi alla direkt det som kanske ändå är det som kännetecknar den svenska midsommaren mest.

Var det kanske midsommarstången?

Dragspelsmusiken och sången?

All delikat(förutom fisken, har aldrig riktigt nappat på den) mat?

Nej, ösregn givetvis. Vi skulade i en halvtimme och överröstade giganten Peter Gabriels livekonsert längre bort i parken samma kväll, med de nya hitlåtarna av genierna Timbuktu, Timbaland och E-Type som jag och mina bärbara högtalare glatt introducerade mina vänner inför. Jag, Samuel och Carro åt, eftersom de skulle lämna London på tisdagen, en sista middag tillsammans, innan vi åter begav oss till den allmänna träffpunkten Bonds.













Där kryllade det av svenskar som skulle in på grannklubben the Loop, som kvällen till ära hade ett Scandinavian Midsummer Party, så jag slog mig ner bland mina spanska vänner från ZARA som snart tvingade in mig med löften om drinkar. Annie och Rosanna kom också till Bonds och the Loop denna kväll som jag försökte förklara för spanjorerna att det var Golden Times med sin stora hit "Summertimes" som de dansade till på det av svenska, norska och danska brats (i dubbel bemärkelse)packade dansgolvet. Jag gled hemåt men träffade på ovanvåningen Emelie, Joel, Erik och Tess, vilket fick mig att stanna någon timme till innan vi gemensamt drog hem till Bethnal Green och insomnade i en midsommarnattsdröm som i mitt fall endast varade i fyra timmar innan Abercrombie&Fitch behövde mig. 

Även söndagskvällen blev en ljuspunkt trots ett ihållande regn. Jag, Emelie, Dan och Lovisa fick tag i de sista biljetterna till kvällens show på Englands största comedy club - Comedy Store på Piccadilly Circus, där vi fick njuta av brittisk humor i två timmar av konstanta skrattattacker. Denna kväll var det inte stand up, utan istället improvisation, som stod på schemat och jag har aldrig sett en skickligare akt på scen än det som dessa fem helt oförberedda comedyproffs(som tydligen var väldigt stora i England) bjöd en engagerad och öldrickande publik på.

Efteråt gick gänget till en närliggande bar och pratade igenom showen över några drinkar och lite gott&blandat och Marabou mjölkchoklad, som jag tagit med mig från min sverigeresa. Det räcker med att åka till London för att svenskar här ska börja tala om svenskt godis som något magiskt och där skiljer det sig faktiskt i mitt fall lite från midsommaren. Godis, till skillnad från midsommar, Är något magiskt även i Sverige. 

Studenternas stora sorti stundade och jag gick upp tidigt denna tisdag för att hinna med att fånga dagen, som skulle komma att bli en av bowlingmatchen sverigeresans klockrena strikar. Det var sambatåg i Eslöv och jag tog med min vän Alfred för att på tryggt avstånd beskåda detta glada spektakel av bastkjolar, hud och öl i Trollsjön. Snart kändes jag igen bakom mina solglasögon och alla mina goda vänner offrade några minuter i yran för att hälsa mig välkommen tillbaka. Vackert.  

Efter sambafesten bjöd jag A på middag i Eslöv innan jag fortsatte in till Malmö för en snabbvisit hos min doktor. En dag som denna var det viktigt att vara 100% och jag begav mig därefter till Lund där min Polhemskola nu skulle bli kvitt dessa 88:or som i tre år nu försökt göra det som vi 87:or lyckades med, med varierat resultat.
Jag och Ivan var där. Jag träffade en hel del människor man inte sett på ett tag, men var i huvudsak där för att gratulera mina guldklimpar Elin och Lisa till att de nu stängt skoldörren bakom sig och istället öppnat frihetens port.

Jag och Ivan satt sedan en stund och betraktade de unga studentfirarna som skrikande kördes runt genom centrala Lund och jag kände mig ganska nöjd med att ha det där ett år bakom mig. Jag är inte den skrikiga typen. Det fanns några olika kategorier av cruisare. Först och främst fanns det de gigantiska lastbilarna som fullpackade med studenter och kompisar gled runt med jättehög musik och dans. Dessa flak fanns även i lite mindre versioner med eller utan musik där en liten grupp åkte runt staden och försökte utstråla samma glädje som dem på de stora flaken. Nästan alla andra hade kommit över en flashig bil som någon som någon kände var villig att köra runt studenten i. När studenten då sitter som ensam passagerare i bilen blir det omöjligt att på ett coolt sätt skrika lika mycket som de på det stora flaket gjort. Det ser ofta ganska löjligt ut och jag skulle aldrig någonsin sätta mig själv i en sådan situation. Jag anser det vara högre status att på dagen som många ser som livets höjdpunkt omges av vänner än att sitta i en dyr bil.

Vi åkte ut på landet för att i en gammal mölla fortsätta med Lisas firande. Det var en härlig tillställning med god mat, bra människor och en chockladfontän att doppa frukt i, som vi senare lämnade för att bege oss till Tegners i Lund där firandet fortsatte tack vare en biljett jag i sista stund köpt för 20 euro. För mig var Tegners underbart och det kändes som att jag minglade med varenda en av de tusentals som passerat de kaxiga gula vakterna vid ingången innan stället, långt efter att mitt sista tåg gått hem, stängde.

Efter en promenad genom ett disigt morgonlund stötte jag på en efterfest och gled upp till Holle som bjöd på mat, chips och godis i en stor lägenhet ovanför Old Bull pub där många vänner samlats för att skjuta upp slutet denna stora dag ytterligare några timmar. Klockan sex lade jag mig i min sköna säng för att äntligen få somna in. I tre timmar. Nu var det dags att ta tillvara på nästa underbara semesterdag.

Nu gällde det att effektivisera sitt sverigebesök till max, men jag fick ändå sovit ut innan jag begav mig in till Höör där det glödheta derbyt mellan mitt lag och storebror Eslövs BK skulle drabba samman. Jag hade tänkt att kanske besöka Jeppavallen och hälsa på grabbarna, men hade tur som kom hem just när de 500 på läktaren skulle bevittna en match man i Höör väntat i säkert tio år på.
Eller var det tur? Nä, efter att jag minglat konstant under de 90 minuter mina lagkamrater demolerade de svartröda jävlarna kunde jag för första gången sedan hjulen fälldes ut under det rangliga ryanaiprlanet som gled in på sturup, känna en känsla av direkt saknad.
Jag vet att jag, om jag blivit uttagen och spelat, hade hatat detta svettiga slit under nittio minuter.
Jag vet att jag, om jag suttit på bänken och istället agerat halvtidsunderhållning, hade funderat över om livet inte var mer än detta och längtat mig bortom sidlinjerna, bortom läktarna och bortom Svea rikes gränser. Jag vet att folk här såklart var extra trevliga mot mig och att jag inte hade blivit hälsad som en återvändande kung en gång till om jag gått dit på nästa hemmamatch, men jag vet att det var saknad jag kände. För efter matchen, när kriget är över och jag kan gå av planen medveten om att jag varit delaktig i segern, dricka några läsk och prata igenom vad vi varit med om "där ute", då lever jag.

I Västra Hamnen finns det inget som heter gå, cykla, springa, åka inlines eller skateboard. Här glider man.


Lika splittrad som ett glas i Tesse"GlassBreaker":s våld en fredagkväll på Bonds, begav jag mig till Malmö där en riktig höjdarkväll väntade. Efter inhandling av en del förnödenheter inför kvällen drog jag, Dave och Maria till ljudkullarna i Västra Hamnen och satte igång lite grillande. Ljudkullarna är en ostbågsformad kulle med inbyggda högtalare som ger den idylliska miljön i gräset vid havet ett underbart ackompanjemang och fullbordar därmed den totala mystillvaron som vi och några andra semesterfirare denna kväll samlats för att njuta av.

Jennifer, Erik, Lukas och två vänner till anslöt snart och vi var ett glatt gäng som efter god mat av David och Maria, fotbollsspel och diverse akrobatik cyklade bort till ett av badställena där mina högtalare istället fick låta westlife komplettera inramningen. De flesta tog ett dopp men jag är ingen naturlig bad boy så jag hoppade över medan de andra hoppade i. Vi cyklade hem sent efter midnatt och efter några The Office-avsnitt så var en underbar dag till ända.

Det är svårt att tro att Skåne någonsin varit vackrare än när mitt plan vid tiotiden i fredags dök under molnen och det underbart grönskande åkerlapptäcket bredde ut sig under mig. Jag skulle än en gång få återse detta Skåne som gjort mig till den person jag är idag och jag kände att längtan snart var över. Mats väntade och körde mig direkt till Malmö city där jag ensam tog en promenad i den solrusiga stad jag för tre månader sedan lämnat i snöblasket. Jag behövde några timmar för mig själv och tyckte mig känna varenda sinne jobba maximalt för att suga in så mycket som möjligt av just det pågående nuet.
Efter några timmar i ett tillstånd av total njutning mötte min vän David upp mig och sommarens första falafel kunde snart avjutas i parken kring biblioteket. Hampus "the Lion King" Richter dök upp med en man som gav associationer till den nostalgifyllda Disney-klassikern och jag tänkte att inledningslåten ("naaaasitengha...") hade varit ett vackert sountrack till glädjen, lukterna och ljuden denna varma junieftermiddag i kungsparken. 
Det blev en tripp till Carolinas student utanför Everöd innan jag begav mig hem till Höör. Där träffade jag Bulan, hoppade ur bilden och drog med honom till Skinkan där vi fick god studentmat och spenderade det sista som var kvar av denna första semesterkväll. Snart insåg jag att denna klassiska studentfestbuffé skulle bli ett lika återkommande som kärt inslag under denna sverigevistelse.  

Några personliga favoriter ur standardstudentmaten är ju(utan inbördes ordning):
* Pastasallad - återfinns påvar studentfest med självaktning och kan ätas i all oändlighet. Riktig mat!
* Detsamma gäller med potatissalladen
* Lax har varit en stark stämningshöjare i år med sin smak och fina rosa färg.
* Pajer, men här har vi ett unikt fall. Pajer kan vara helt underbara, men med en överdosering av djävulens ingredienser såsom fetaost och oliver är det lätt att paja alltihopa.
* Tårtor, Tårtor, Tårtor. Fett är Fett! När solen gått ner och jag känner hur håren på mina brunbrända armar börjar resa sig finns det ingen bättre värme än en tårta eller två, även om det blir lite tårta på tårta då.
* Dessa underbara hembakade bröd. Den klassiska måltidsutdrygaren visar här en kapacitet som helt klargör att den lika gärna skulle kunna köra solo istället för att ständigt tvingas spela andrafiolen som något man plockar sist och vägrar äta utan sötsaker som sylt. Brödet och bullarna för tankarna till Håkan Hellström som undrade om livet inte hade något mer att ge honom än en plats som basist i Broder Daniel och bestämde sig för att göra en platta och resten är historia. I studentsammanhang finns det dock alltid även en härlig brieost som bjuder upp till en vacker duett.
 ' Tilläggen Ägg, Hummus (Najkens mor Eva Tronarps i synnerhet), dillsås, svamp, kikärter och majs fungerar i alla sammanhang.

Alla kvinnor jag mött: Jag vet att ni ljugit för mig, det ÄR faktiskt storleken som räknas. Här med en översvämmad vulcano som tog mig 2h + 15 min att avnjuta.

Något som inte riktigt platsar på denna lista är tyvärr snittarna. De är vackra att se på och har helt klart krävt lika mycket arbete som allt annat, men är i själva verket en riktig bov och hungersdödare som säkerligen förstört många studentbufféer genom sitt rävspel med magen på orutinerade matälskare som gått in i väggen direkt.
Tumregeln är att bara äta tre mackor i snitt (i dubbel bemärkelse), för att inte ta ut sig på uppvärmningen. Det gäller även att försöka äta dem så nära inpå den riktiga måltiden som möjligt för att inte lura människans bästa vän, magen, att VM är över efter kvalspelet (som vårt svenska landslag ofta tror).

Äntligen äntligen. Efter att ett år av dryga plasthögtider som midsommar, halloween, jul, nyår, påsk, pingst, valborg mm passerat så kan man äntligen konstatera att det åter är dags för dagen då svenska folket kan gå man ur huse för att hylla sitt fosterland. Här i London ska jag fira detta färgsprakande spektakel med att se Sverige-Island på puben.
Veckan har börjat starkt. I måndags gled jag efter ett gymbesök ner till Bonds för att kolla hur jag jobbar i veckan och fann att jag redan på kvällen skulle deltaga i en training session, vilket gjorde mig ganska besviken.
Denna sinnesstämning byttes direkt mot glädje då det gjorts klart för mig att en training session handlade om att provsmaka alla rätter i den nya menyn som kommer idag, Sveriges nationaldag till ära.
Rätterna levererades in på bordet och skickades runt för provsmakning, men slutade av någon anledning alltid vid min plats där tallriken lensades och jag gav ett högt betyg samtidigt som jag försökte njuta så mycket av varje sekund som jag fick betalt för att sitta och äta.
Detta var helt klart ett skift med placeringen på topp-fem. Efteråt bjöd Dustin på en drink som jag avnjöt tillsammans med mina japanska vänner som satt och väntade på mig när vi var klara. Det finns inget roligare än att hänga med dessa minimänniskor som har bott här i tre månader, pratar usel engelska och därmed får mig att framstå som en stor, smart och engelsktalande man. När jag hängt med dem i en timme av konstanta skratt och dialog via deras högteknologiska översättningsdator som Yuiko, Yuki, Yuske och Aki alltid bär med sig, så gled Emelie in och deltog glatt.
Snart kom även Joel in och undrade om vi inte skulle hänga med på en konsert med svenskarna Lost Patrol i Brixton, vilket ledde till att jag, Emelie, Joel och fyra små japaner någon timme senare gick genom detta nattliga ghetto i södra London för att gå på rockkonsert. Vi hade en riktigt minnesvärd kväll och musiken var grym, även om japanerna först var lite tveksamma till den. Inget att snea för tyckte jag!

Igår hann jag (och Emelie) med att bl a:
* Styrketräna
* Åka till Camden Market
* Köpa studentpresenter
* Äta (ganska risig) kinamat
* Träffa Josse
* Träffa Amie
* Klippa mig (jag). Gick till ett ställe där det kostade 6 pund och tog 10 minuter. Vilket klipp!
* Hälsa på hennes och mitt jobb
* Jobba på Bonds(jag)
* Storhandla
 
Även jobbet igår var en höjdare. Det fanns ingen som rensade tallrikarna ordentligt i gruppen som provade mat igår, så jag fick ta ansvaret att med respekt för de avältande i världen se till att inget slängdes, vilket ledde till att mina 3,5 timmars jobb blev en mätt och glad tillställning.
 
Idag har jag packat och städat för att på fredag vara redo för ett besök därhemma. Hoppas VI ses!

Nu ska jag ut och göra staden. Det kanske blir en snickers efter maten, det är ju trots allt nationaldag.

Idag tog jag farväl av Yes-him eller Jo-han, som han heter när vi på fritiden talar svenska med varandra. Denna sköna kalmarit drar hem imorgon och jag gav honom idag en värdig avslutningsdag när jag tog med honom till Primrose hill där vi mös och såg solen värma staden och de lediga söndagsfirare som också valt att spendera sin vilodag i denna stora kulle som skulle få Jarl att blekna i jämförelse. 

Johan och jag har fått en hel del skratt och minnesvärda stunder tillsammans och det är med dessa intryck i sinnet jag ser fram emot att återse honom på Roskilde, om vi inte får till det redan under min sverigevisit.

Nu skiner solen åter över Big Ben och jag har inte riktigt känt att bloggskrivande haft högsta prioritet när det finns parker att chilla i. Men eftersom solen bara skänkt mig bränna i några dagar nu beror den senare veckans uteblivna skrivande kanske i ärlighetens namn snarare på att det dåliga vädret gjort att det inte riktigt hänt så mycket. 

En hyfsad vecka med i mina för tillfället utbrändhetsvarningsmässiga 35 timmars sammanlagt jobb är till ända med Mando Diao-konserten som en av de största jordgubbarna i tårtan. När jag, Samuel, Joel och Hanna fått Roskildebiljetterna, som numera inte längre är tillgängliga på den nordiska marknaden, fixade, så var det givetvis läge för en aptitretare i form av de svenska rockarna Mando Diao vars toner fortfarande kan påminna mig om den underbara sommaren -05 och dess Hultsfredsfestival. Vi styrde upp ett för en onsdagskväll enormt gäng som samlades över en öl på Bonds innan vi gled ner till Tottenham Court Road och Mean Fiddler för att i god tid kunna ta en drink och mingla lite till tonerna av förbandet innan konserten tog fart. Jag var klädd för en rockkonsert men insåg snart att det i hettan var bäst att hänga in min rock i garderoben. Även om jag inte kände igen alla låtar så gav 

* Sheepdog

* God Knows

* You Can´t Steal My Love

* The band

* Publiken, i synnerhet Erik och Samuels, energiska respons på låtarna

* och låten som började med Bröderna Lejonhjärta-tonerna

ensamma  valuta för entrébiljetten.

Vi fortsatte sedan till O´bar (=påklädd) dit även Dan och födelsedagsbarnet Lovisa anslöt och det blev en riktig helkväll med Nachos, Öl och många trevliga människor. 

Därefter blev det åter vardag vilket för mig ungefär innebär:

* Gå upp vid 11-12

* Direkt till gymet

* Hem, äta vita bönor på balkongen och mingla med grannarna i solskenet

* Laga en enorm vulcano

* Avnjuta denna i 1-1,5 h på balkongen till skön musik

* Gå proppmätt till Bonds

* Jobba till stängning, ta en öl och gå hem

Detta är vad man kan kalla huvudingredienser i min vardagspizza, som givetvis aldrig ser likadan ut som någon dag tidigare. Det kan handla om kryddor som Abercrombie&Fitch-arbete, uteblivet solsken eller parkhäng istället för gym som kan få pizzan att variera i smak.  

Vi satt ett gäng en kväll på Bonds och tog det lugnt. När nästa runda öl skulle beställas in var det någon som klagade:

"Why can´t we order some wine instead?"

Jag svarade:

"Can you please stop whining"

Reptilsnabb replik. Engelsmännen jublade och jag fick det bekräftat. Mina ordvitsar slår både hemma och i utlandet. Slå det, Mando Diao.