Relativt Relevanta Reflektioner

Jag har i porten till Speedy Gonzales blivit en mästare på att på förhand se vilka nationaliteter gästerna har. Svenskarna är oftast enkla att döma – välklädda och männen oftast iklädda rutiga skjortor eller linnen. Norrmän och danskar är på grund av ganska lik engelsk brytning svårskilda, men även detta går nu snabbare att avgöra. Danskarna ser generellt sett lite tröttare ut än de pigga norrmännen. Engelsmännen är heller inga problem. Männens horribla idrottsklädsel i Umbro, Adidas och Lonsdale varvas med fotbollströjor och pikéer. Engelsmännen pryder också gärna sin rosa hud med fruktansvärt fula tatueringar som i värmen blottas allt oftare.

Det tar mig en sekunds ögonkontakt att peka ut nationaliteten som jag hittills aldrig gissat fel på. De ploppar upp lite då och då, som i min backslickvaxblanka panna. Finnarna. Det är svårt att sätta fingret på det där typiskt finska, men det finns där och avslöjar de alltid lika förbluffade restaurangbesökarna på någon hundradels sekund. Det kan vara ett bockskägg, en hårdrockströja, militärmönster eller ett vitt skinn. Gemensamt är för finnarna nästan alltid att kvinnan är presentabel medan mannen ser ut som en förväxt mellanstadienörd. 

Tomasz är en skön bulgar som jobbar i kinarestaurangen i byn och, eftersom den ägs av samme stora man, också äter lunch på samma hak som jag varje dag. Vi snackar alltid om stort och smått men våra konversationer störs av en lite svår egenskap killen besitter. När han svarar jakande så skakar han på huvudet och när han säger ”nej” så nickar han. Förvirrad av detta är det svårt att fokusera på ämnet i en diskussion.

På nästan varje arbetsplats finns det någon gammal räv som jobbat där i tvåhundra år och varje gång du som ny stiftar bekantskap med denne får du utan undantag höra historier om hur det var förr. Dessa historier är ofta lika osannolika som de är imponerande och handlar i slutändan alltid om hur tufft det var först och hur lätt vi har det nu. Ett första samtal med denna ständigt återkommande karaktär kan låta ungefär:

”Jag var ju med när vi startade stället. Då var det bara jag och en annan här. Vi jobbade fjorton timmar om dagen, åtta dagar i veckan och sålde fem gånger mer än vi gör nu. Jag hade ensam hand om tvåhundra gäster samtidigt och ville de ha en strawberry Margarita så fick jag cykla till grannbyn och plocka jordgubbarna. Kort sagt: Även om du tigger till dig alla överblivna skift och jobbar ihjäl dig så kommer du aldrig att vara i närheten av vad vi gjorde då, för tvåhundra år sedan. Ja, det var tider det…”

Det finns inga undantag. Någon skall alltid försöka knäcka en med dessa historier om det hårda livet förr som snarare får en att undra hur de kunde gå med på att inte skaffa ett bättre jobb, än att imponeras av prestationerna. 

Alla trodde att bollen var död. Vi skulle förlora motståndarmatchbollen och få lägga oss i poolen som förlorare. Elva man stod stilla i den stekheta volleybollplanens sand och såg bollens båge mot vår sida av nätet. Gnistan av hopp hade flammat upp i motståndarlagets sinnen och vi hörde redan segerskriken från andra sidan medan denna boll, som tycktes ta extra tid på sig, helt i enighet med Newtons lag började närma sig marken.

Men hade jag nått den? Kunde jag fortfarande nå den? Det fanns ingen tid att fundera på detta - skulle jag förlora så skulle jag förlora sandig - och med ens låg jag som ett brungult streck i luften. Min kropp kändes plötsligt två meter lång när mina sandiga fingertoppar snuddade vid bollen som tippades över till andra sidan nätet där sex man förbluffat fick beskåda tyngdkraftens lek med bollen som krasande slog i sanden.

Efter denna vändning var det som om luften gick ur våra motståndare och vi vann ytterligare tre matchbollar innan vi själva kunde punktera matchen.

Lite som denna sekvens i en av de många täta volleybollduster vi var dag tar oss igenom känns mitt beslut att stanna kvar. Jag hade i tre dagar råkat att inte gå till jobbet på Rives Pub och ville utan jobb inte stanna kvar på Cypern. Beslutet var taget på lördagen och då skulle jag åka hem på måndagen även om jag nu förstod att det var fel.

Men några timmar innan bussen till planet gick så såg jag det. Jag insåg att bollen fortfarande gick att rädda och tog det Gudsvälsignade beslutet att ändå stanna. Eftersom prestationen låg i att besluta mig för att stanna så var det andra inte något problem. När jag väl fått bollen över nät var det ingen som var redo att ta den och inom en halvtimme hade jag även ett jobb som visade sig vara bättre än något av de jobb jag tidigare varit intresserad av.

Det sker i Sverige vart fjärde år. Det uppenbarar sig som ett enormt vattendjur. Det dyker upp i mitt liv var dag, varje timme, varje sekund. Val, val, ständiga val.

Jag jobbade fem rejäla arbetspass på Rives cocktail bar och tRIV(d)ES oftast ganska bra med att servera rödbrända engelsmän dessa (speciellt i deras ögon) billiga drinkar.

Musiken var skön - Paris Hilton, Shaggy, Ace of Base och A-teens fick flera gånger mig och engelsmännen att sjunga.

Arbetsuppgifterna var lugna – när de flesta cocktails kostar två euro är inte gästerna så petiga som på Nobu där det kostat tretton.

Baren är fylld av speglar och möjligheter att alltid beundra sin egen bränna.

Efter fem arbetsdagar på Rives var det dock dags för ett beslut, vilket jag fattat att jag ofta fattas förmågan att fatta. Rives var inte bra nog att ägna nio timmar sex dagar i veckan på och om jag skulle åka hem på måndagen var det hög tid att sluta jobba och spendera lite kvalitetstid med Lisa och hennes väninnor innan jag åkte hem. Valet blev inte svårare av att jag på lördagen bjöds på våfflor och volleyboll när jag borde ha gett mig av mot Fig Tree Bay (byn där Rives ligger) och det hela rann ut i en riktig myskväll. 

Söndagen var likadan. Volleyboll, våfflor och vänner fick mig att trivas som fisken och på måndagen var det med en klump i magen jag packade väskorna för att bege mig hem till det regniga moder Svea.

Efter tredje dagen på Rives tänkte jag att det kunde vara på sin plats att räta ut några väsentliga frågetäcken.

Petter: Du, jag tänkte att det kanske kunde vara bra att få veta hur mycket man tjänar på detta stället...

Chefen (tittar på mig som om jag borde kunde räknat ut min lön själv): Det får du fråga ägaren om, men det kommer att bli 550 Euro i månaden.

P: Ok... i samtal med andra anställda här har det nämligen framgått att de får 600...

C: Vem?! Vem har du pratat med!?

P: Ööh... henne t ex (pekar på en liten knubbig yorkshiretjej som jag undrar vad fan hon gör här eftersom hon är vit och hela tiden pratar om sin pojkvän hemma)

C: Ja, men hon har ju jobbat här i två månader... Har du det va?! Va?!

P (tänker att det kanske inte borde spela så stor roll eftersom hon bevisligen inte ens lärt sig hålla en bricka under dessa två månader): Nej, det har jag ju faktiskt inte. Men jag behöver inte boende, får man mer lön i sådant fall?

C (som om jag frågat om jag kunde få jobba naken): Nej.

P: Finns det plats att bo på då? För det sägs ju vara fullt.

C: Vill du ha en säng att sova i så hittar vi en.

P: Ok... Hur får vi betalt då?

C (som om det på en stor skylt bakom oss stod: "här får vi betalt med checkar"): Med checkar.

P (med erfarenhet av in-, utklockning och ständig kontroll på när man börjar och slutar): Hur vet du när vi jobbat då?

C (som om jag frågat om Cypern är en ö): Det står ju på schemalappen jag skrivit som hänger här bakom ett skåp i köket(fattar du väl)!

Vi går in och tittar på den kladdiga lappen.

P: Här stod det visst att jag jobbade sju dagar denna veckan!

C (som om han avslöjade en glad överraskning som skulle få mig att kyssa hans fötter): Ja, men du har ju nästa lördag ledig!

P: Jo, men om man jobbar en dag för mycket i veckan...kommer det att påverka månadslönen positivt?

C (återigen med sin generösa min): Du kan få mer lön om du jobbar sju dagar istället för sex... Du kan få...551 Euro istället! *elakt skratt*

P (nu något lockad att döda chefen, eller i alla fall slå denne hårt): Tack.

C (trött på att prata allvar): Varför frågar du så himla mycket om pengar!?

P: Tja...jag är ju inte här för att min hobby är att servera drinkar och torka bord...

Van vid de informationsbroschyrer jag fått när jag börjat på nya arbetsplatser kändes det lite jobbigt att som i något slags polisförhör tvingas suga dessa relativt relevanta fakta ur någon som verkar tro att jag borde ha läst allt detta i en broschyr eller räknat ut det själv.

Något generaliserande slutsats: Alla cyprioter är dumma i huvudet.

Bilder
Övre: Mina polare som lätt kunnat klara av chefens jobb bättre.
Undre: Jag och Lisa med en symbol för den typiske cypriotchefen. Uppblåst, blåst, lätt att se igenom, ytlig och plastig, känns grön även om den säkert varit med ett tag. Känns som att man måste ligga på hela tiden.

Den feta och något sliskiga cypri(di)otchefen på Rives visade dock vid flera tillfällen att han inte orkat läsa igenom hela instruktionsboken för hur man driver en pub. Han uppskattade inte att jag bar flip-flops och då jag förklarade att jag inte hade råd att köpa skor skickade han iväg mig med en tjugoeurosedel.

Cypern är så varmt att spottloskor hinner avdunsta innan de ens nått marken.

Cypern är så varmt att man svettas bort 110% av sin kroppsvätska och sveper 2-litersflaskor som om de vore shots.

Cypern är så varmt att är du naken har du för mycket kläder på dig.

Cypern är så varmt att vi då och då går in i en bastu för att svalka av oss.

Cypern är så varmt att engelsmännen som nyss kommit och engelsmännen som varit här några dagar med lätta kan bilda landets flagga.

Cypern är så varmt att jag duschar, äter frukost och sedan duschar igen.

Cypern är så varmt att jag blir svettig av att skriva dess namn.

Snart ringde en mexikansk restaurang och ville att jag skulle provjobba där på måndagen. Efter en slitsam dag med polaren Hermans slitna gäng fick jag ta några koppar av spriten de lämnade kvar eftersom det var deras sista dag, för att piggna till innan jobbet. Den femtioprocentiga mintsmakande drycken skulle göra det roligare att jobba och jag kände mig i bra form när jag anlände och började fumligt att vika servetterna.

Jag och min kollega satt och åt när chefen anlände och lät någon framföra att jag inte kunde arbeta där eftersom jag inte hade en vit skjorta på mig (en av de tusentals saker dessa Cypri(di)oter tror att man kan läsa mellan raderna i deras muttrande). Jag blev alltså skickad till Rives Pub som låg några hundra meter ner för gatan. Jag cyklade vidare men tog, vad som kändes som en helt logisk, omväg inom Hermans hotell. Där stannade jag i nästan en timme och fick flaskan att tömmas ytterligare. När de gick för att äta skiljdes vi åt och jag gled, med en inställning som kanske inte resulterat i jobb på Nobu, in på Rives Pub. När chefen, på sitt Cypriotiskt nonchalanta sätt frågade mig "what can you do?" svarade jag direkt "nothing" och så fortsatte det tack vare min lilla vätskepåfyllning.

Jobbet var dock överraskande skönt och folket som jobbade där, mestadels östeuropéer, var trevliga. Musiken var perfekt - mycket nittiotal(förmodligen inte för att framkalla nostalgi utan snarare för att det är det senaste här) och chefen var förvisso en idiot, men en trevlig idiot. Rives bar - en kuksvansbit (cocktailbar) med klibbiga menyer och god stämning bland de nästintill uteslutande brittiska besökarna - är mitt nuvarande jobb.

Tanken med dessa två preliminära känna-på-Cypern-veckor var ju att undersöka hur det skulle vara att jobba här och så har gjorts. Jag ägnade i torsdags någon timme åt att söka jobb i de barer och restauranger som kantar huvudgatan i den närliggande turistbyn Fig Tree Bay, vilket resulterade i att jag dagen efter fick börja jobba på restaurang/cocktailbaren Love Boat. Men på Love Boat var det inte mycket kärlek. När jag anlände frågade chefen på plats: "what do you want?!" och hade ingen aning om att jag skulle komma. Sedan frågade alla mig om jag kunde bära en bricka osv och jag visades systemet (systemet var typ att det inte fanns något system) i den 95 bord stora festplatsen. Inga datorer, bara lappar(den norrlandska metoden), skötte jobbet och på många punkter skiljde sig deras sätt att arbeta så mycket från västeuropa att ineffektiviteten skrek högre än Elvis-imitatören som underhöll för kvällen. En svensk far och son väntade på sin nota i över en timme och jag frångick kanske mitt yrkes normala beteende en smula då jag konstant rekommenderade dem att ta en springnota.

Det var fullt ös. Engelsmännen fyllde stället och sig själva men drog vidare relativt tidigt och när det närmade sig stängningsdags var det relativt lugnt. Då var klockan tre på morgonen och jag hade jobbat sedan fem. När jag vid tolvtiden frågat chefen "how are you doing with breaks here?" svarade han frågande "breaks? What you mean breaks? What is breaks?" och jag förstod att det skulle bli svårt...

När jag berättat om de minst femton minuter långa vilostunder vi icke-turistö-boende priviligeras med förklarade han att femton minuter var för långt men att jag kunde ta ett glas vatten och sitta ner i fem minuter. "See you tomorrow", sade jag när jag cyklade hem - hade jag sagt något annat hade jag ju kanske inte fått behålla tröjan som souvenir. Men jag hade åkt färdigt med kärleksbåten som jag hoppas snart kör in i ett isberg och sjunker. Alla var dumma i huvudet där.