Relativt Relevanta Reflektioner

Road Trip. Du har säkert hört den förut. Ett gäng på åtta grabbar i sina tidiga tjugo packar in sig i en bil och åker några timmar ut på landet. Där checkar vi in i en stuga på en camping och handlar matförråd - främst bestående av de saker män tenderar att laga såsom pasta, ägg, tonfisk och vita bönor.

Den där grabbiga stämningen slår snabbt till och man kopplar liksom om hjärnan till en lägre, avslappnad nivå där du endast förväntas kunna snacka om fotboll, öl och sätt att ragga på. Det där med att "plocka upp" har ju blivit något av en sport för oss och det ligger mycket prestige i att vara kapabel till att med kroppsspråk och verbala styra de mest omöjliga fall åt det håll man själv vill. Innan vi beger oss ut handlar allt om siffror, tekniker och anekdoter. Det skrattas och skämtas med en grabbigt självsäker attityd men spänningen är ändå påtaglig och vi är alla varse om att det snart är allvar.

Snart är den tidigare kaxigheten med ens som bortblåst och vi står nu, utan hjälp av varken tidigare bragder eller polarnas uppbackning, ensamma ute på jaktmarkerna, öga mot öga med våra "offer". Det hela är en lek med siffror och det gäller bara att vara rätt man på rätt plats för att träffa folk som är intresserade av dig.

 Jessica visade mig in på hennes kontor. Det hade tagit en bra stund att hitta ut till Richmond på cykel men jag hade hunnit i tid och nu var det hon som ursäktade sig för att det blev några minuter försenat. Annonsen hade varit väldigt enkel. Inget "är du interesserad av..." ,  "vill du utveckla din..." eller "vill du tjäna..." utan endast ett okonstlat "Vill du ha ett jobb? Ring Jessica". Jag blev nyfiken satt nu på hennes kontor i Richmond där vägen in i min "nya" karriär skulle ta vid. Jag såg med spänning fram emot att lämna restaurangbranschen för ett slag och det visade sig handla om något jag faktiskt har en hel del erfarenhet av.

Försäljning. Öga mot öga, dörr till dörr. Elektricitet.

Att ha möjlighet att själv påverka sin lön genom att basera den på provision har alltid lockat mig - den som gör ett bättre jobb ska få bättre lön - och att det handlade om försäljning av något jag inte hade en aning om var en ännu större utmaning. Jessica pratade på om hur jag lätt skulle tjäna 1000 dollar per vecka ifall jag lyckades förse 3-4 melbournebor med CountryEnergy varje dag. Trots att jag tvingades ta hennes entusiasm med en rejäl skopa salt så bestämde jag mig för att ge det en chans.

Följande måndag och tisdag satt jag på utbildning tillsammans med en grupp blivande kollegor. Gruppen utgjordes till stor del av desperata backpackers men även studerande indier representerades väl.

På onsdagen gav vi oss ut "on the field" för att observera de som jobbat ett tag. Jag tog rygg på en fransman som, trots lysande resultat i sin första vecka, inte använde sig av de försäljningstekniker jag anser brukar fungera. David var så aggressiv, gestikulerande och envis att kunderna genast intog försvarsställning.

Dagen efter fick jag själv, iklädd den mörkblåa CountryEnergy-skjortan, ge mig iväg för att med min ID-bricka, mina sifferpapper och min charm försöka ge Melbournes invånare det miljövänliga och ekonomiskt fördelaktiga energiavtal för de två kommande åren som vi har att erbjuda.

Erfaren av dörrförsäljning av jultidningar, kvällsposten, fågelfrö, påskris, bingolotter, andra lotter samt diskmedelssparare så infann den där nervositeten alla pratade om sig aldrig när jag, nu dock på engelska, presenterade möjligheten att frysa det annars ständigt stigande elpriset för två år för de första hushållen. Jag knackade på hos en superbög och snart hade jag sålt mitt första tvåårskontrakt.

Jag älskar att sälja. Jag älskar att träffa nya människor. Många möten de första tre dagarna ledde till trevliga pratstunder men flera gånger small dörren igen i mitt ansikte innan jag ens hann presentera mig och Melbourne visade sig vara fullt av dörrknackare.

Jobbet är helt enkelt en lek med siffror. I den underbara filmen Rules of Attraction hävdas det att "om du står i ett gathörn i en europeisk storstad och frågar alla kvinnor som går förbi om de vill ligga med dig så svarar en av tjugo ja" och det är lite det mitt nya jobb handlar om. Att tjäna pengar för att få kvinnor att vilja ligga med mig, ja, men också principen att knacka på åttio hus för att prata med fyrtio personer, få tio att visa mig sin elräkning och jämföra med vårt pris, så att fem av dem bestämmer sig för CountryEnergy så vi får en bättre miljö, jag bjuds på kaffe och blir stenrik.

I morgon åker vi iväg på en roadtrip för att sälja till folk på en lite mer avslappnade australiensiska landsbygden. Resan kommer att innebära ett avgörande för min framtid i branschen - säljer jag inte tillräckligt denna andra vecka kommer jag att tacka för mig men enligt många är det en vecka av gemenskap, öl, avslappnade lantisar, mat, gratis boende och mycket säljande jag har att se fram emot i mitt nya jobb.

I den populära stadsdelen St.Kilda kände jag för första gången en känsla av att vara långt hemifrån. 

Här finns långa strandpromenader, parker, mysiga uteserveringar, stränder, bryggor och modernt designade hus som påminner lite om västra hamnen i Malmö. I St.Kilda njuter man av livet – måhända eftersom området är fullt av semesterfirare och rika.

Precis nere vid strandpromenaden ligger två gigantiska restauranger. Jag och Emelie sökte jobb i varsin av dem och kan nu spendera helgerna med att förgylla St.Kildabesökarnas matstunder.

Min restaruang – Beachcomber – är enorm inne, ute och på taket. Menyn är full av delikatesser och vi har en juicebar som förser törstiga gäster med smoothies, juicer och milkshakes. Varför vi då måste förstöra denna sköna stämning med att jobba i orange t-shirts är ännu oklart men bra människor och mat gör att det får duga tills jag hittar något annat.

Jetlag. Jag har hört talas mycket om detta fenomen men har förmodligen förpassat det till facket för saker som folk talar om men som ändå aldrig slår in, såsom bakfylla, könssjukdomar, mikrovågsugnstrålning, alkoholism, solsting och rån. Då hade jag heller inte varit så långt bort från mitt hemland som jag är nu.

Det kan givetvis ha att göra med att jag ännu inte kommit in i någon slags vardagsrytm här eller att det om mornarna helt enkelt är mycket varmare i min säng än i resten av huset men det är svårt att på samma sätt förklara hur jag utan problem plötsligt kan somna på tåg, spårvagnar eller parkbänkar.

Jag slumrar in och drömmer lite. Jag vaknar och noterar att jag snart är framme. Jag somnar om och vaknar, som per automatik, upp just när vi stannat till på min hållplats.

Andra gånger kan jag somna mitt i en konversation med Emelie.

Så trött har jag aldrig varit, inte ens i de där tonåren då man liksom var berättigad till en massa extra sömn.

Kanske är det den sömnen jag tar igen nu. Kanske är det den australiensiska luften som söver mig, men kanske är det ändå så att jag tillslut får uppleva hur det är att vara jättelaggad.

Vi fick tips om en anslagstavla fri från metodistkyrkmissionärsmytomanmäklare (36 bokstäver) och hittade där en annons i Parkville, strax under Brunswick där både Ivan och vi nu bodde. Lee, en skön Nya Zeeländare (hur skriver man det?) hämtade oss och vi klev snart in i ett enormt hus. En arbetslös skotte med en öl i handen välkomnade mig och Emelie. Huset var fräscht, stort och inte överbefolkat.

Ett stort kök(bilden) med diskmaskin, fina badrum, pingisbord, biljardbord, grill, stor tv-hörna, en massa gitarrer, låg hyra och en robot var saker som fick mig att vilja flytta in. Vi förklarade flera gånger att vi var intresserade men de var inte helt säkra på huruvida de var intresserade av oss, så vi fick snällt vänta några dagar innan alla spekulanterna varit och visat upp sig.

Två dagar senare, när de på onsdagskvällen skulle ha bestämt sig för vem de ville ha i sitt hus, ringde vi dem vid niotiden och fick svaret att de skulle återkomma senare, vilket lätt skulle kunna tolkas som ett tecken på att det förmodligen gått åt pipan eller upp i rök.

Men när vi senare satt och rökte vattenpipa med Ivan, ringde det och Emelie fick lycklig beskedet att rummet var vårt.

Vi flyttade in på fredagskvällen och våra nya housmates bjöd, till vår ära, på grillfest och tårta. Jag fick också se en känguru för första gången. Den låg grillad på min tallrik och smakade utsökt.

Dagen efter fick vi pannkakor med sylt till frukost och efter att ha spöat Lee i pingis var jag övertygad om att detta var ett hus för mig.

Trots ihärdigt sökande stod vi efter tre dagar fortfarande utan jobb, boende och vänner (förutom Ivan som frikostigt lät oss sova hos honom) i en stad på andra sidan jorden. Att detta skulle lösas genom ett telefonsamtal var något inte ens jag hade räknat med, trots att min ganska nonchalanta syn på situationen fick det att se ut som om det var just ett sådant samtal jag gick och väntade på.

Jag svarade och en överenergisk kille på andra sidan tog över. Han förklarade att vi svarat på en av hans annonser och att vi självklart skulle komma och kolla på den sköna lyan han och nio andra delade. Jag fick filtrera fram hans budskap som doldes väl av en inflation på positiva uttryck som "aawesome" och "sweet". Vi bestämde att jag och Emelie skulle komma över på kvällen och ta en titt på stället.

När vi var ett tågstopp bort så ringde jag och blev trots allt föga överraskad av killens svar. Några tyska tjejer hade redan varit där och sett på rummet, bestämt sig för att flytta in dagen därpå och fått det.

När jag har mött liknande överdrivet optimistiska och positiva personer har det inte sällan slutat på samma sätt - realiteten hinner ofta ikapp - och jag ser hellre personer som är optimistiska och blir besvikna än de som aldrig är endera.

Eftersom vi var så nära tyckte jag att det var lika bra att ändå ta sig en titt på vad vi missat så vi hoppade av och killen, som nu presenterade sig som Travis(längst till vänster på bilden), hämtade oss.

Vi körde genom ett fint område och stannade vid ett hus som inte riktigt passade in. Travis visade oss rummet, vardagsrummet, köket och bakgården där de brukade grilla. Några höns gick runt och spred lite stämning medan Travis förklarade att han snart skulle införskaffa en projektor så att de kunde kolla på utomhusbio där.

Diskhon var full, rummen var av Londonstandard och läget var väl inte jättecentralt men för det billiga priset, stämningen och vår vän Travis skull var jag och Emelie överens om att det var synd att Tyskorna marscherat in och intagit rummet som kunde blivit vårt.

Travis förklarade att det nog skulle bli ett rum ledigt snart eftersom han planerade att sparka ut en av de inneboende men det tog vi med en nypa salt. Att han förklarade att vi helt klart kunde komma och jobba på en hästkapplöpningskarneval för 22 dollar i timmen, rakt i näven, hur mycket vi vill, var för bra för att tas med en nypa salt. Det skulle börja i oktober och hålla på i två månader av fritt dryckesintag på arbetstid, men datumet har senare ändrats till den femtonde oktober.

Vi gick ut och tog en öl med Travis och gänget och några dagar senare ringde det. Travis talade som vanligt högt och upphetsat med orden "awesome" och "sweet" som verbala stöttepelare de stunder han kanske inte visste vad han skulle säga.

Tyskorna hade valt att spendera en månad hos en kompis istället och vi kunde flytta in dagen efter om vi ville. Så gjorde vi.

Efter att hälsat på gänget, som denna morgon inte var alls lika trevliga som när vi var ute och drack öl med dem, såg vi att disken var överfull, rummet omöblerat, skafferiet och kylen utan plats för oss och toapappret var slut, så vi bestämde oss för att direkt gå och leta efter en ny boplats.

Jag är ändå glad att vi träffade Travis. Oavsett om lägenheten inte är något Hilton och oavsett om det inte blir något av det superjobb han säger är säkrat, så skänker han oss ändå något att tro och hoppas på. Som en religion. Lögnare? Nej, optimist!

Australien är fullt av ojämlikheter. Jag talar inte om den, än idag, ofattbara rasismen mot aboriginerna utan om de hundratals lägenhetsannonser jag och Emelie tittat igenom sedan vi anlände. En gång var det några grabbar som ville dela lägenhet med en kille, men då det fanns krav på de inneboende var det i alla andra fall samma sak.

Sökes: kvinna - I många fall även en asiatisk sådan. Hur kan man vara beredd att halvera antalet potentiella köpare genom att anta att alla män är avsevärt mindre ordningsam eller pålitlig? Asiatförfördelningen är dock uppenbar - Melbourne är gulare än Australiens landslagströjor - men jag har svårt att släppa tanken på hur en annons som helst ville att "Män, helst vita" skulle svara, hade bemötts.

(Jag tycker inte att en sådan annons borde skrivas men anser nog det aningen löjligt med dessa preferenser samtidigt som jag inte kan låta bli att njuta lite av att min grupp för en gångs skull är "förtryckt" i en diskrimineringsfråga)

För att vara så långt bort från de andra vita, rika länderna, så bär Melbourne på få överraskningar. Men lite då och då snubblar min uppmärksamhet på saker som någon ansvarig gärna får förklara för mig.
I dagar, och säkerligen även veckor, innan i lördags så började Australien ladda inför en av landets i särklass största årliga sporthändelser - Grand Final i Australiensiska Fotbollsligan. Att den i år spelades i Melbourne och att de två finallagen Hawks och Cats var härifrån kunde ingen gått miste på - staden färgades gul-brun och blå-vit medan sponsorerna slogs om varje öppen yta för att där dela ut små skumgummifotbollar eller något annat.

Eftersom en Australiensisk fotbollsmatch tar sina timmar hann jag -trots att jag tagit en behövligt lång sovmorgon- på matchdagen in till staden för att bevittna två, av reklamavbrott extremt utdrygade, "kvartlekar".  Jag mötte Emelie som på torget, tillsammans med tusentals andra fotbollsfanatiker, bevittnade det regelrätta krig om den avlånga "bollen" som utspelade sig på storbildsskärmen. Det bjöds på gratis läsk och köttpaj så stämningen var på topp under denna sista halva av finalmatchen som jag fick se.

Men. Har du någon gång sett en match i Australiensisk fotboll? Om du har det, och om du förstod sporten, så hör gärna av dig. Om du inte har det, så skall jag summera lördagseftermiddagens intryck.

Australiensisk fotboll är en blandning av amerikansk fotboll (målen, reklamavbrotten, linjerna), rugby (bollen, skyddsbristen, gentlemannastämningen), fotboll(bollsparkandet), basket(linnena och de olika poängmöjligheterna) och cricket (de spelar på en rund bana).

En massa män i basketlinnen springer runt på en cricketplan med fyra höga pinnar på vardera sida. De boxar, kastar och sparkar en rugbyboll mot motståndarnas mål medan försvararna med alla medel försöker avstyra framfarten. Ibland stannar spelet upp och spelaren som precis fångat bollen får lång tid på sig att i lugn och ro spela den vidare. Ibland blir det lite mer rugbybrottning och inkasten sköts av domarna som med ryggen emot plan "kärringkastar" in bollen. För ett skott i det mittersta målet får man sex poäng medan man för att fånga bollen inom straffområdet, enligt mina beräkningar, får ett.

Detta skriver jag utan att ha dubbelkollat med reglerna, mest för att senare, när jag förstår denna märkliga sport, kunna roa mig åt det första intrycket.
Skulle jag berätta om att vi på andra sidan jorden hoppar runt och imiterar grodor varje år kanske australiensarna också blir lite undrande, innan de förstår hur kul det egentligen är.

Jag kommer ihåg när Lilla Sportspeglen i en del av sitt program åkte landet runt för att göra reportage om olika kompisgäng runt om i Sverige som hittat på sina egna sporter, men raggsocksbandy eller studsmatteboll känns mycket enklare än vad jag förvirrad såg bland de påhejande, njutande fansen på Federation Square i Melbourne där Hawks tillslut ryckte ifrån och vann med basketsiffror.

Efter att ha huggit oss fram i den djungel av lägenhetsannonser som Melbourne, en stad det varje dag flyttar in 1000 personer i, har vi lagt märke till ett ganska märkligt, återkommande scenario. Inte en, inte två, utan många annonser vi svarat på har gett oss ett långt brev tillbaka som haft liknande innebörd.

Det är alltid en man som skriver. Han tackar ödmjukast för vårt brev och skriver att vi verkar vara några mycket sympatiska människor. Vidare berättar han att han för tillfället är i Afrika på missionsuppdrag av någon kyrka. Mannen förklarar att hans lägenhet betyder mycket för honom och att han verkligen inte hyr ut den till vem som helst men att han nu inte är orolig eftersom han tycker att vi verkar vara pålitliga.

Missionären fortsätter med att vi, om vi fortfarande är intresserade, kan ta kontakt med dennes fru. Avslutningsvis ber han Gud välsigna oss.

Första gången jag och Emelie läste detta blev vi givetvis berörda. Att någon, av det korta intressebrev vi svarat på annonsen med, kunde utläsa att vi var pålitliga och goda människor var givetvis imponerande. Att denne person, trots att han befann sig i Afrika för att rädda världen, fortfarande hade ork att skriva ett så långt och personligt brev gjorde mig varm inombords.

  I mitt inre såg jag bilden framför mig. Den vite mannen som efter en hård dag i den afrikanska byn, där han omvänt och botat några hundra aidssmittade före detta barnsoldater, satte sig i sin bungalow och kollade sin mail. Sedan satt han uppe till sent på natten, medan hyenorna skällde, och skrev till oss, för han ville ju så gärna att hans kära lägenhet i Melbourne skulle hamna i rätt händer. Efter detta ber han till Gud att Gud skall välsigna oss.

Glada skrev vi ett långt och personligt svar till hans fru, som svarade direkt. Denna gången följdes ”God bless you”-snacket upp av ett formulär där vi bland annat förväntades uppge vilken religion vi tillhörde.

Efter att ha svarat på även detta brev skrev hon ett nytt frågeformulär till oss och det verkade inte som att vi skulle kunna få se någon lägenhet innan vi svarat rätt på alla frågor.

Märkligt nog svarade snart en annan att även han var i Afrika som missionär men att vi kunde ta kontakt med hans fru och inte långt därefter dök en tredje upp. Efter att vi i några dagar läst och svarat på lägenhetsannonser blev det allt vanligare att vi fick samma sorts brev och för varje gång det skedde blev jag mindre imponerad och mer skeptisk.

Något stämde inte med dessa afrikamissionerande mäklare och vi gick aldrig på någon visning för att ta reda på varför.

En dag ringde dock en man som enligt egen utsago i mail skulle ha varit i Afrika. Vi frågade var han befann sig men han sade Miami. Han talade med en grov brytning och detta gjorde tillslut att även samtalet bröts.

Antingen så finns det i Afrika en liten koloni av missionerande Melbourneinvandrare eller så är det någon som försöker luras. Jag antar att det handlar om det senare.

Vi kommer tyvärr nog aldrig att få reda på varför man tror sig kunna tjäna på att skriva dessa brev, men det finns säkert en smart mening med även det.

Min packning känns bra. Livsnödvändigheter som laptop och boomerang varvat med några lyxartiklar som underkläder

och skjortor. Eller tvärtom.

Dagsvädret är i alla fall, som väntat, vårsoligt och skönt, men varje natt sker en förändring som blottar min packnings största misstag.

I tron att jag lärt mig av misstaget jag gjorde då jag tog med mig långärmade tröjor till Brasilien, tog jag denna gång endast med mig en och det var i sista stund jag lyssnade på Emelie, som faktiskt varit här tidigare vid denna tid, och tog med mig en jacka.

Denna svarta basebollhuvtröja (se bild) har jag tvingats ha på mig varje kväll, för efter att solen gått ner blir Melbourne svinkallt. Det blir jättevarmt snart, sägs det, men till dess spelar mössan, tjocktröjan och jackan huvudrollerna i min klädsel. De där fyrtio graderna man talat om får gärna visa framfötterna snart, så att även de 6 par shorts jag fått med mig kan få komma in i matchen.

Många klagar på Londons höga priser men efter det senaste besöket där förstår jag inte riktigt problemet. Från det att jag, försenad efter att de danska bagagemänniskorna slarvat bort min packning, vid tvåtiden på fredagsmorgonen slog mig ner i den gamla lägenheten i Bethnal Green till att jag, sju timmar försenad på grund av en tyfon i Hong Kong, hoppade på det enorma planet på tisdagskvällen, åt, drack och bodde jag gratis varje dag.

Kvinnor brukar säga att det syns på mig. Men antingen ser även män det eller så besitter jag någon slags superkraft, för mat tycks dra sig till mig på ett sätt som skulle göra det omöjligt för mig att undvika att bli fet.

Tiden, det mest punktliga, tillförlitliga och konstant existerande fenomen som finns, spelar mig ständiga spratt. Sex veckor på Cypern kändes som ett halvår, två kvällar i London som några timmar och veckan i Sverige som en dag.

 Efter att de evigt bittra Cyprioterna överraskande gett mig en högklassig sista natt på deras flygplats där jag, insvept i ett täcke på en skön soffa i restaurangen, hade sovit bättre än jag någonsin gjort där flygplan landar och tar luft, vaknade jag upp i ett underbart London. Inte en molnfri fläck fanns på himlen och duggregnet, som många så förbannar, smekte min soltorkade, törstiga hud.

Det närmsta regn det Cypriotiska vädret lyckats åstadkomma var en våldsam sandstorm som en dag drog in så att restaurangen fick stänga tidigare och jag var lycklig att åter vara tillbaka i det land med humor, karaktär och pengar som blivit något av mitt andra hem.

Jag hade gjort det omöjliga i att gå med vinst under en Cypernvistelse och hade levt sparsamt (därav t ex flygplatsnatten) – något som följdes upp med dessa två nästan helt gratis dagar i Europas huvudstad. Min vän Anthony fyllde år och bjöd på mat, vin och sovplats. På onsdagen åt jag bagels med Andrea, drack kaffe med Carol, hängde med Aron, fick en cocktail på Nobu och spenderade kvällen med fotboll och öl på Bonds i sällskap av Dan.

Att träffa så många som möjligt på så kort tid som möjligt samt att göra så mycket som möjligt för så lite pengar som möjligt är en sport jag tycker mig behärska väl. Tid är pengar och om dessa lyckofaktorer kan tyckas svindla med dig är det bara att svindla tillbaka genom att göra det mesta av varje dag och varje öre.