Relativt Relevanta Reflektioner

Tänk dig att vara utan din mobiltelefon i tio dagar. Tänk dig sedan att inte heller ha tillgång till Internet, tidningar, TV eller annan kommunikation med omvärlden. Tänk dig tio dagar utan musik. Tio dagar utan sex eller fysisk kontakt. Tio dagar utan alkohol. Tio dagar utan kött. Än värre - tio dagar i Ödeshög - Destiny's High. Och framförallt; tänk dig tio dagar utan att tala, lyssna eller ha ögonkontakt med någon annan människa. Tänk. Tänk. Gör en kopp te. Drick teet. Fortsätt tänk. Tänk vidare.
  Så, nu kan du tänka vidare på EU-parlamentsval, tentor, facebook eller vad du vill. Du förstår i alla fall att jag beskriver situationen för en människa som är eller håller på att dö - utan köttet på kroppen, som inkluderar bl a hjärna och hjärta är vi ju bara ben mm.
  Men om jag omformulerar meningen om köttet till "utan att äta kött" så förstår du hur jag packade väskan och tog mig till ett rött torp med vita knutar mitt i Östergötlands ingenstans för att spendera tio dagar.

Livet innanför avgränsningarna innanför gården krävde inte någon kommunikation någonstans så media och mobiltelefon var kanske inget jätteproblem just där. Alkohol verkar jag, trots ihärdiga försök, ha svårt att bygga upp ett beroende till, så inte heller det var kanske någon utmaning och det sexuella kändes det väldigt fint att plötsligt få "avstå" från istället för att, som man uttrycker det hemma, "inte få till det" - lite på samma vis som jag nu när solen skiner över Skåne går från arbetslöshet till sommarlov. Dessutom hade de tydliga gränserna mellan männens och kvinnornas områden försvårat det här.
  Min iPod hade dött i Jönköping som något slags tecken och förhindrat mig från att, som jag planerat, spela Basshunters All i ever wanted på repeat resten av vägen för att släppa begäret till den, vilket kanske var lika bra. Min mobiltelefon hade, när jag lämnat den i en påse tillsammans med min bok, plånbok och munspel, haft slut på både pengar och batteri och skulle inte ens ha varit till någon nytta mitt i civilisationen. Det var inget snack om saken - det var tystnaden som skulle bli den tuffaste gladiatorn (coolt gladiatornamn - Silence) i Vipassanagatuloppet.

"Att tala är silver, att tiga är guld", sägs det. Jag var dock inte säker på att författaren till detta ordspråk varit tyst i tio dagar. Wikipedia gav mig inget svar på den frågan.

Trettio män och några fler kvinnor från Norden och Baltikum samlades på gården. På bussen hade jag med hjälp av klara fördomar utan problem kunnat peka ut några självklara kursdeltagare men här visades ett spektrum av åldersgrupper, stilar och samhällsklasser. Många skulle göra sin första tysta meditation och vi delade alla samma entusiasm, spänning och öppenhet inför uppgiften samtidigt som jag märkte att det var fler än jag som trots polares rekommendationer inte riktigt visste vad det var vi skulle kasta oss in i. Vi skulle vara tysta, följa instruktioner, inte döda någon och efter tio människor vara bättre människor och det räckte. Det kändes skönt att få dra iväg några isbrytande garv ihop och snacka lite innan vi plötsligt knäpptysta satt på meditationssalens golv för att sedan glida ut med böjt huvud och alla ta en del av den tysta massa vi nu transformerats till att förbli i tio dagar till.

Det som nu tog vid var som någon slags dokusåpa. Jag tänker då i första hand på den enorma mängd av bortklippt material som stackas fotografer tvingats filma genom årens gång i väntan på en liten konflikt. En konflikt uppstod så även i detta fall omgående. I alla formationer av individer träder man in i olika roller vilket i de flesta fall leder till rollkonflikter när två personer ämnar spela samma roll i gruppen. Jag blev snabbt den tysta - gruppens "blyger" om ni så vill. Det brukar vara the safe choice men nu verkade alla träda in i just denna roll och vi stod redan på första dagen inför ett problem. När två personer vill vara gruppens "clown" slutar det med att man helt enkelt får avgöra vem som är roligast. När två personer tävlar om ledarpositionen i gruppen får de med fysisk (som t ex i Mattis och Borkas tvekamp) eller mental styrka visa sig starka. Här försökte vi överträffa varandra i tyst skygghet och hela kampen rann därför snart ut i sanden. Det verkade finnas plats för oss alla.

När kontakten mellan oss var minimal blev vissa saker något svårare att liksom lösa. Om någon stod i vägen var det bara att vänta. Ändå kom jag några gånger på mig själv med att ha byggt upp ett ogillande inför någon i gruppen fastän ingen pratade och det är ett intressant faktum. Vi flyttade oss för varandra så gott det gick, men om någon inte märkte att jag ville gå förbi eller gick in framför mig kunde det hända att det liksom rubbade mitt lugn så mycket att jag bestämde mig för att inte tycka om denne även om jag inom mig visste att det var helt obefogat. En äldre dansk man kunde inte hålla musiken inom sig utan gick nynnandes runt på gården. Jag hade min egen inre musik och den lät bättre än en regelöverträdande danskjävel så jag fick ofta flytta mig när nynnaren kom nära. Jag var medveten om att det inte var något speciellt men såg fascinerat på hur sinnet gör allt även i den mest harmoniska av miljöer för att skapa lite oro. Hade jag varit på en ö med en palm hade sinnet försökt få oss att bli ovänner.
  Att det är så lätt att bygga upp ett agg mot någon annan fastän man inte ens talar pekar på hur skrämmande lätt det måste vara för oss att göra det när vi väl kommunicerar. Sinnet är en sjuk jävel som kollat för mycket på Jerry Springer men nu var jag där för att bli kvitt det.

Precis som i vilken annan dokusåpa som helst så föll folk bort. Inte som i Farmen, där man klämtar på stora klockan när man bestämmer sig för att åka hem, dock. Av trettio män lämnade sex och jag har ingen aning om när. Plötsligt kom jag bara på att folk saknades och "överlevandet" gav mitt ego en kick stor nog att motivera mig att fortsätta mitt befriande från det.

På schemat fanns det visst några meditationspass inplanerade, hade jag noterat när jag på Internet snabbt kollat igenom lite fakta kring Vipassana. Vi skulle ju vara tysta i tio dagar så det var väl det som var meditationen tänkte jag. Lite meditation kunde säkert vara prova på. Snart märkte jag att hela åtta pass på sammanlagt över 10 timmar per dag skulle ägnas åt meditation i salen eller i sitt rum så så fick det bli.

Det började med lite "wax-on, wax-off". Vi lärde oss meditationsgrunderna genom att lära oss att lyssna och känna på vår egen andning. Snart gick vi över till att även på en minimal yta under näsan skulle känna efter förnimmelser just där. Detta gjorde vi de första tre dagarna. Minuterna blev till timmar, timmarna blev till dagar dagarna blev till år och medan jag satt och bokstavligt talat kände mina mustaschfjun sakta växa ut till den eremitskäggväxt jag hoppades ha efter kursens slut, så konstaterade jag; om en dag här känns som ett år är det kanske såhär man ska leva. Man har då levt åttio år men det känns som om man levt 29220* år. Att iaktta sin ansiktsbehårings frammarsch kanske efter några decimeter inte innebär så mycket action och livskvalitet som när fjunen nu såg livets ljus genom mitt babyskinn och om livet vore en god flaska whiskey hade det kanske varit som att spä ut den med 255,675* liter vatten, men teorin känns tänkvärd. Eller, den gjorde i alla fall det då.

Konsten med meditation är givetvis att lära sig att koppla bort sinnet och tankarna - något som kan vara svårt även för den dummaste. Att underhålla sig (med t ex ekvationer som ovan) med tankar under dessa tio dagar var inga problem - problemet var att inte tänka.

  Den fjärde dagen började vi med den riktiga Vipassanatekniken som gick ut på att vi gick från mustaschdelen till att gå igenom hela kroppen bit för bit och känna dess förnimmelser, först ytligt och sedan rakt igenom kroppen tills vi skulle känna kroppen. Under tre av dagarnas meditationstimmar skulle vi nu inte heller få röra en fena (vilket var lätt eftersom vi inte kom i kontakt med någon fisk under hela kursen eller ja, du hajar) under hela timmen.
  Mr Pain knackade på dörren, hängde av rocken och slog sig ner i min rygg. Jag kände mig som på plankan i Robinson när Anders Lundin (vem är programledare idag?) vadade ut för att hugga ner ännu en av plankans brädor. Efter fyrtiofem minuter var att leta efter en subtil vibration på höger överarm ganska en ganska svår uppgift eftersom någon tryckte in en spade i ryggen på mig samtidigt. Det var som att försöka urskilja en kazoo bredvid ett rockband. Spadkillen drog alltid innan jag hann öppna ögonen och dök sedan upp fem minuter in på nästa entimmessittning när jag återigen var tvungen att blunda.

  "Smärtan är din vän" sade läraren som aningen paradoxalt samtidigt bedyrade att vi inte skulle sitta och tortera oss vilket gjorde att frågan var gränsen egentligen går kom upp. Att kunna se objektivt och inte påverkas negativt av smärta leder oss till panna- visdom. När jag kände det som att mitt ansikte svullnade upp och det började värka i min käke nådde jag ett stadium av klokhet. Plötsligt förstod jag. Om smärta leder till visdom så är det därför visdomständer gör så fruktansvärt ont.

Jag funderade egentligen inte så mycket på vad jag höll på med, vilket nog var till min fördel, men ibland satte Vipassana myror i huvudet på mig. En dag kände jag en klar förnimmelse på halsen. Som jag lärt mig noterade jag detta och tänkte att även denna kittlande känsla försvinner med tiden. Allt är förgängligt och hade jag kliat mig på halsen hade hela tanken med att se, acceptera och inte reagera vare sig negativt eller positivt på dessa förnimmelser, förstörts. Snart började det röra sig och jag förstod att det var ett litet djur. Myran kröp upp och satte sig i ansiktet på mig innan den begav sig ut på upptäcktsfärd och snart anslöt polarna. Tre kryp frestade mig samtidigt att röra mig ur min position och stilla som en natt i en julsång bet jag ihop som en högvaktssoldat häcklad av ett fyllo.
  Det handlade om att bli ett med naturen och det kändes som att jag blev det genom att förvandla mig själv till myrstack just då. Dessa "sittningar med fast beslutsamhet" var de, i mina ögon, mest givande sittningarna och efter att de hamnat på schemat så sänktes tyvärr min förmåga att skärpa mig på de andra passen då man både fick byta position och lokal om man ville. Det var tur att det inte var förrän den sjunde dagen jag såg att det på skylten utanför meditationssalen stod: "ligg ej i meditationssalen, om du vill meditera liggandes kan du göra det i ditt rum". Två sekunder senare låg jag i mitt rum och efter fyra sov jag.

Ja, varken maten eller tystnaden var svårare att uthärda än denna meditation som fick rygg och ben att skapa ett eget brinnande helvete medan jag försökte upprätthålla ett vaket sinne och känna små förnimmelser över hela kroppen och sekunderna trycktes ut som ett tuggummi i min bakficka som jag råkat sitta på en dag. Det slutade alltså med att jag under dessa tio dagar spenderade över 100 timmar sittandes, mediterandes. 100 timmar! 100 timmar är så lång tid att man, om man kollat på t ex Simpsons till slut hade tyckt att det var tråkigt.
Om du lyssnar på din favoritlåt i 100 timmar kommer även den att bli Boten Anna i dina öron.
100 timmar är också så länge att kanske en riktigt dålig låt tillslut skulle bli bra, problemet är att det krävs en ganska stark övertygelse om denna teori för att man ska tänka att "fan, jag kör, låten suger ju men jag ger den 100 timmar och ser vad som händer".
Hade jag gjort armhävningar i 100 timmar (inte i sträck) hade jag blivit stark, hade jag promenerat i 100 timmar hade jag hamnat i Hudiksvall och hade jag lärt mig indonesiska i 100 timmar hade jag nog kommit en bra bit in på konversationsstadiet.
Om jag istället hade ägnat dessa 100 timmar åt att plugga matte, om 80 % av undervisningen tillägnats eget studerande i den 2 cm tjocka boken som till hälften bestått av övningsuppgifter och om jag klarat av en sida på i genomsnitt tio minuter och var sida hade varit 0,11 mm tjock så hade jag räknat ut... hur många böcker det blivit men nu fick jag istället en intensivkurs i hur man kör det meditationståg som på väg mot Lycka stannar till i bland annat Smärta och Lidande.

*Åttio år resp. antalet liter (antaget att whiskeyflaskan är 70cl) multiplicerat med antalet dagar per år.
Källa: Min Telefon 2009.

Att få tiden på Kronbackens Gård var inga problem för mig. Det flöt på. Jag var ju inte där och hade vid det laget ingen aning om att denna värmländska stugby ens existerade. Men inte heller på Lyckebygården där vi befann oss var tystnaden och facebooklösheten något problem.
  Tänk dig att du åker till en öde ö. Du ska spendera en tid där och får bara ta med en kompis. Vem tar du då med dig? Givetvis någon du kommer bra överens med, någon du känt länge, någon som har samma värderingar som du, som hugger i när du säger till, som skrattar åt din humor och som kan dra skämt som får dig att dra på smilbanden. Så vem kunde jag ha trivts bättre med än mig själv? Det var som att flyga den tio dagar långa resan i ett långdistansflyg där medieutbudet av filmer, ståuppkomik, böcker och musik bestod av allt jag någonsin upplevts. Radion stod på nästan 24 timmar om dygnet och blandade gamla minnen, komedier, ståuppkomiker, tv-serier, musik och dokumentärer med nykomponerade toner och ständigt skapade skämt som fick mig att le och skratta för mig själv. Äntligen skrattade alla närvarande åt mina skämt. 
  Jag uppfann också luftfiolen som gick ut på att öva mitt sinne för gehör genom att varje gång jag gick i promenadslingan och borstade tänderna på kvällarna använda tandborsten som stråke och munnen som resonanslåda medan jag med vänster hand satte ner fingrarna till melodier jag valde att spela. Det blev alltid lite promenadstråk i mitt promenadstråk för att undvika en promenads tråk. Vetskapen om min förmåga att stå som förstklassig underhållning för mig själv är något jag kommer att ta med mig nästa gång jag blir lite förbannad över att precis ha missat en tunnelbana i London så att jag tvingas vänta ytterligare två minuter på nästa.

Livet på Lyckebygården hade sin gong. Från fyra på morgonen, när vi studsade upp av att en av servarna stod i rummet och slog på gonggongen (bilden), så följde vi den som Skalman följer sin mat- och sovklocka tills vi vid niotiden gick till sängs. Det var enkelt. Under måltiderna var det skönt att få låta maten tysta mun - efter att ha jobbat på lager och där ätit oändliga antal tysta frukostar med morgontrötta lagermän så kunde jag dra slutsatsen att det var en av de få stunderna under kursen då tystnaden och tillvaron kunde liknas mest vid verkligheten. Det var tugg utan tugg helt enkelt och jag uppskattar varmt att, när tiden är begränsad, utan yttre störningar kunna ägna full uppmärksamhet, kärlek och lugn åt min dagliga morgondejt med fru Kost.

  Det svåra blev att få tiden att gå under meditationstimmarna eftersom jag där var tvungen att stänga av min inre radioPete för att kunna koncentrera mig. Hur lite jag än tänkte så verkade det sista kornet av tankar vara det som påminde mig om hur fruktansvärt kort tid det gått sedan jag satt mig i salen. Det visade sig snart att även dessa timmar hade en början och ett slut precis som man i Vipassana vill understryka att allting har. Minuter, timmar och dagar rann snart iväg precis som i livet utanför Lyckebygården.

Den långsamma, lugna och tysta tillvaron gjorde mig väldigt lättroad. Plötsligt hände något och då var dagens "inre samtalsämne" gjort. En kille svimmade till när han skulle resa sig och föll mot trädet han satt under. Kanske hade han, likt Buddha, uppnått totalt medvetande och befrielse där under ett träd, men han hade bara glömt vem och var han befann sig för en stund, förklarade han när jag fyra dagar senare fick chansen att fråga vad som hänt. Kontaktpersonen Daniel hade rusat fram och jag hade försökt att inte vara speciellt nyfiken.

   Något annat som när vi åter tilläts kommunicera var tvunget att redas ut var en incident med en padda och en orm som ägt rum flera dagar innan kursens slut. Ormen hade ätit på paddan som legat kvar men senare hade den varit borta och skeendenas ordningsföljd utreddes nu med hjälp av åtskilliga vittnesmål i en vild och underhållande diskussion. Jag hade inget att tillägga. Jag hade bara sett den enorma paddan som alla förbigående stannat till vid och kort funderat på att chocka alla med att hoppa på den så att den splattades för att se om någon kommenterade det, något som stannat vid en tanke. Det var nog ett klokt beslut - det hade nog varit en regelmässig groda.

  Carina* var en av dagarna ute och körde på de små vägarna mellan åkrar och himmel utanför Ödeshög. Hon skulle hitta till en gård där hon skulle hämta några kattungar och insåg plötsligt att hon var fast i ingenstans. Åkrar och himmel tycktes vara de enda hon kunde fråga om vägen. Snart nådde hon dock en stor gård där det satt fullt av människor utanför och hon kände att någon därinne, trots att de nog var utomsocknens (för så många människor bodde garanterat inte inom en mils radie här) så kanske någon av dem kunde visa var på kartan hon befann sig. Det stod visst en skylt om att iaktta tystnad för en tyst meditationskurs som pågick men dessa människor låg ju bara där i solen och tog det lugnt så det kunde nog inte vara så farligt att fråga.

  Jag låg lite längre bort och såg kvinnan kliva in på gården och fram till vår avgränsning. Vad skulle jag göra när hon pratade med mig? Inte skulle jag bryta min tystnad på grund av att någon inte kunde läsa vare sig kartor eller skyltar. Skulle jag bryta den så skulle det vara genom något riktigt kul som att mitt under ett meditationspass resa sig upp i salen och skrika "jag är botad! Jag är botad! Härligt!" Och sedan gå ut. Min kompis Johan hade varit på kurs med en kille som den tredje dagen valt att hoppa av på detta storstilade sätt. Skulle jag, gå iväg, skulle jag peka mot vår lärare och hämta honom, skulle jag nicka och peka utan att säga något, bara för sakens skull, eller skulle jag även prata med henne eftersom konversationsreglerna redan var brutna och att hjälpa andra med att offra sig själv talades det ju så gott om på föreläsningarna.
  Just när jag skulle ta ett beslut när allas vår hjälte, kontaktpersonen Daniel gjorde en rush över hela gården och liksom våghalsigt slängde sig för att själv ta kulan av ord som ven ur hennes mun, avsedda att träffa oss. Han replikerade tyst och snart lämnade kvinnan gården. Huruvida hon fann vägen eller inte var ovidkommande. Jag fortsatte att betrakta en myras vandring och blotta min hy för att under dessa få lediga timmar se till att utomlandsbrännan upprätthölls någorlunda.

  Carina hade fortfarande ingen aning om vägen men det var inte vad hon funderade mest över just nu. Vad var det där egentligen? Ett sommarläger för stumma? Förmodligen någon slags sekt - nog hade hon hört om dem. En sekt för stumma. Hon hade sett den unga, blonda killen och känt medlidande. De andra såg äldre ut men han verkade inte vara många år över tjugo och redan fast i fördärvet. Kanske skulle de aldrig släppas ut ifrån gården och leva där som någon Josef Fritzl-familj. Det där borde undersökas men inte av mig, tänkte Carina som nu var framme vid gården där katterna skulle hämtas upp. En av dem visade sig vara död. Hur det gick för henne sedan vete katten.

En dag blev som gjord för mig en av de sista meditationspassen när många redan lämnat salen. Eftersom vi nu var en mycket liten grupp blev det som hände ännu kraftfullare. Den indiske mannen några rader framför mig drog av en rejäl fis som var uppbyggd av flera små salvor som en slags fyrverkeritårta. Att koncentrera mig på min meditation efter det var en omöjlighet.

  Maten var vegetarisk och, trots att det i föreskrifterna klart stod att inga religiösa riter eller böner var tillåtna, full av bönor. Till frukost fick vi gröt och till den en röra av dadlar, russin och annat laxerande. Detta i kombination med att vi inte fick prata gjorde att det lättare öppnades nertill - dels för att "skiten", som man säger, sipprar ut ett annat håll om man måste vara tyst och dels av anledningen att ingen kan kommentera det, ens med en gest.
  Det sades ju tidigare att mycket "skit man bär på" från det förflutna skulle komma upp när man nu tvingades att konfrontera sina tankar och inget annat, men jag hade nog trott att det skulle uppenbaras på ett annat sätt. Uttrycket "rensa tanken" kan ju appliceras då det handlar om att uppnå ett klarare sinne såväl som att rengöra sin fysiska bränsletank.

Jag kan, trots att jag varit en tid i Australien, landet där världens 25 farligaste ormar glider runt, fortfarande inte komma ihåg att jag har sett en levande orm i naturen, vare sig där eller i Sverige. En dag, på en femminutersbensträckare, såg jag plötsligt en mitt framför mig. Han var svart och lång och slingrade sig fram som jag sett ormar i bl a Djungelboken göra. Det märkliga var att jag två minuter senare, i den andra delen av skogen, såg min andra orm. Detta var en kopparfärgad liten rackare som mitt framför mina fötter passerade och fick mig att hoppa till. Vad var det naturen försökte säga mig? Undrade jag. Skulle jag ta upp mina ambitioner att slå världsrekord i Snake på mobilen igen? Skulle jag slingra mig ur någon situation? Skulle jag gifta mig? Börja lyssna på snook igen? Blev jag skinnad?
  Jag beslutade mig för att det nog helt enkelt var dags att börja titta på var jag sätter ner mina fötter. Just som jag skulle ta nästa steg märkte jag att jag var på väg att trampa på en snigel. Ormarna hade alltså uppenbarat sig för att rädda livet på snigeln och mitt löfte om att inte döda.

*Carina kan egentligen ha hetat något annat och gjort något annat men hon var kvinna och klev in på gården.

Välkommen ut, sade jag till Kalle som vid tiotiden den tionde dagen klev ur salen och därmed nu också tystnaden. Förmiddagssolen sken vackrare än någonsin och efter att talet först känts aningen obekant så lossnade proppen och ett enormt kackel bröt ut. Jag hade tänkt att bryta tystnaden redan inne i salen med att brista ut i sången "go' morron, go' mor-gon, hör alla fåglars sång, go' mor-gon, go' mor-gon i kör" men avstod av någon feg anledning.
  Det var mycket skratt och leenden. Några hade fallit ifrån men vi hade grejat det. Lyckligtvis hade vi hela sista dagen på oss att, förutom under de obligatoriska entimmessittningarna med fast beslutsamhet och föredragen som återstod, prata av oss innan vi dagen efter skulle dhamma huset och bege oss tillbaka till den talande verkligheten. Alla hade sin historia att berätta men de hade mycket gemensamt. Alla hade haft sina downs (jag hade downs syndrom vissa dagar) men var nu uppåt värre. "Mycket skit som kommit upp" var det allmänna uttrycket och den gemensamma uppfattningen var nog att sinnet fått sig en liten städomgång.

  Själv hade jag också haft fysiskt ont och många gamla minnen man inte funderat kring på många år hade av någon anledning kommit upp till ytan men det verkade som att jag inte haft drama nog i min uppväxt för att erfara någon riktig omskakning. Många hade ju dessutom dubbelt så lång livserfarenhet som jag. Vipassana handlar mycket om att se saker som de verkligen är och inte förstora varken det negativa eller det positiva. De som tyckte att kursen varit helt underbar och talade med eufori om den resa de varit med om talade ju därmed emot läran så jag höll en ganska låg profil.

  Fördomarna kring hur människorna man i tystnad levt med i tio dagar utan att egentligen känna alls bekräftades eller raserades i ett mingel där det bland annat framgick att båda mina meditationssalsgrannar, som enligt mig suttit som två lugna Buddhor, egentligen kommit dit för att finna det lugn man rekommenderas ha som en del i utbildningen till en PUA - en pick up artist. Förföringsinstruktionsforumen hade nämnt Vipassana, de hade kollat upp det, blivit lockade och nu fullföljt det liksom jag men grundsyftet var inte att bli en Buddha utan snarare att bli en Tom Cruise och skaffa brudar. Det bekräftade ännu en sanning om Vipassana; inte mycket är vad man tror att det ska vara.

  Det hade stått i kursföreskrifterna att kvinnorna inte fick klä sig utmanande och täcka så mycket det gick förutom huvud men ett hopp hade väckts när jag samtidigt läst att "alla trosföreställningar är välkomna". Det hade inte blivit några kvinnor i trosor men jag hade fått ut en hel del annat av dessa tio dagarna.

• Att gå med nersänkt huvud, undvika ögonkontakt, att inte prata med främlingar eller vänner i onödan samt att inte tacka när någon höll uppe dörren för mig var en perfekt anpassning till livet i Sverige för en utlandsresenär.
• När man bara får två mål mat om dagen hjälper det inte att äta två stora portioner gröt och yoghurt med fem mackor och te till frukost och några timmar senare, till lunch, smälla i sig två stora portioner med åtta knäckebrödsmackor, te och dessert.  Maten var underbar och jag tänkte att detta skulle vara lösningen på att mellan elva på dagen och klockan halv sju nästa dag endast få äta två frukter (även om jag första dagen tog fyra för att testa om det gick - ingen kunde ju säga till mig) men redan dörsta kvällen sade den store Vipassanaledaren Goenka i sitt föredrag att detta överätande var helt fel metod så jag skar ner ätandet till hälften och lyckades nog krympa min, av den första veckan i Sverige på åtta månader, som en uppblåst ballong uttänjda magsäck. När jag läst i föreskrifterna undrade jag hur det kunde vara förbjudet att fasta när de bara serverade två mål mat om dagen vilket i princip innebär en regelrätt fasta. Det var tur att jag senare tog fasta på ledarens råd även om jag, ifall jag fortsatt äta i samma stil som den första dagen, varit garanterad att vända hem som en Buddha, i alla fall fysiskt sett.
• Min smärthantering har ofta varit bra men blev nog inte sämre av att sitta still medan en spade grävde efter lagrade sankaras (de känslor av begär eller motvilja man i omedvetenhet skapar gentemot varje förnimmelse i kroppen) i min rygg.
• Att tvingas spendera tid med mig själv i väntan på ett tåg när min iPod dött känns som ett allt mindre problem. Nu får man ju dessutom prata med andra.
• Att konfrontera sitt förflutna ledde till att många tråkiga minnen från min uppväxt som jag tidigare förträngt nu flöt upp till ytan. Bland annat dök Victoria Silvstedts popkarriärförsök Hello Hey från 1999 upp i mitt huvud från ingenstans redan den andra dagen. När den väl släppte var det för en välkänd technoslinga som jag senare identifierade som en del av Peaches hit Rosa Helikopter. Men det skulle bli värre. Jag skulle dyka djupare in under mattan där bortträngt sinnesslam jag flera år tidigare sopat undan nu låg lagrat. Plötsligt uppenbarade sig även Sareks samediscodänga från 2003 års melodifestival.
• Jag har skänkts ett nytt sätt att se på pinsamma tystnader.
• Jag har, i en miljö perfekt för experiment där ingen kan ge nedlåtande kommentarer, fått reda på hur min skäggväxt skulle se ut ifall jag lät den bero i över tio dagar. Det kommer nog aldrig bli mig i Dressman-reklamen. Däremot fick en av killarna lämna lägret den nionde dagen för att åka ner till Spanien och spela in en reklam för just Dressman.
• Att inte tala tvingar till tankar och djupa insikter. En sak, som jag tidigare sällan ens reflekterat över, uppenbarades nu och kändes mer självklar för var sekund som gick; det är förbannat gött att snacka.
• Ödeshög är norrut men inte Norrland. Det ligger trots allt bara en sextimmarsbilfärd bort från det soliga Skåne, Sveriges Kalifornien som jag brukade förklara det som för resenärer från Kalifornien jag stötte på. I Brasilien blev Skåne Sveriges Bahia och i England Sveriges Cornwall, för att folk lättare skulle förstå. Oavsett hur långt det var till Ödeshög så var det norrut och min väska som packades inom loppet av tio stressiga minuter innehöll kläder som kunnat hålla mig levande på nordpolen i flera år. Om jag pallat med tystnaden där, det vill säga.
• Det slutgiltiga syftet med Vipassana är att bli en bättre människa. Det blir man genom att gå den rätta vägen, Dhamma, och sluta identifiera sig med sitt ego som därmed krymper och minskar det begär eller motvilja, girighet eller hat, som ständigt gör oss och andra olyckliga. Jag vill hoppas att jag kommer att bli en lyckligare och ödmjukare människa och genom att ta några första kliv på vägen känns det redan att jag är på rätt spår. Jag är bättre än de flesta på att vara ödmjuk, snart är jag ödmjukast i världen.

En vecka har nu gått sedan jag, något chockad, återvände till mitt Skåne. Jag vet egentligen inte vad som var chockerande - allt ser ju ut som det alltid gjort förutom att folk blir aningen fulare (undertecknad icke oberörd).

Några saker som hänt sedan sist är dock att

...Lidl har fått utökning i Malmö med ny butik vid triangeln. Man har även gett med sig och ändrat sitt, i svenskarnas ögon, kassa system till ett annat kassasystem.

...En falafel kostar inte bara mer och mer för var vår vi ser. Den säljs nu även i storlekarna normal/stor istället för de mer optimistiska stor/extra stor som i min ungdom (fotot nedan: en falafel i min ungdom).

...Citytunneln är inte längre bara ett uttryck för framtiden i ritningar. Citytunneln är gropar överallt i Malmö.

...Fler vänner har flyttat ihop med sina partners och tagit ett steg i riktning mot vuxenlivet. Det köps möbler på Ikea, man äter alltmer sällan nudlar och många har alkohol hemma utan att dricka upp det direkt. Samtidigt som jag njuter av friheten så ser jag med värme fram emot att ha en egen lägenhet med allt vad det innebär. En del av den ska vara täckt av konstgräs så att jag kan trixa med en fotboll där när jag känner för det. Ovanför alla papperskorgar ska jag ha en basketkorg så att skräpkastning blir roligare och Din Gata 100,6 ska alltid stå på i bakgrunden. Som en känd komiker (han var känd, men kommer inte ihåg namnet) sade; I am single by choice. Not my own choice.

...Promoe rappar på svenska igen i sköna låten "svenne banan".

...Malmö FF spelar i en ny arena och även mitt Höörs IS har fått ny läktare och konstgräs. Fem år försent.

...Pågatågen har förändrats från något kallt, hårt och lila med toaletter som aldrig fungerar, till en silverfärgad pil med tre fräscha säten bredvid varann som ger känslan av att flyga flygplan. Det är nytt, snyggt och toaletterna är ett rent nöje i sig. Ändå känns de nya pågatågen som en cocktailfest för fina människor som man egentligen inte hör hemma i.

...Malmö har fått ett nytt köpcentrum och det känns lika efterfrågat som en ny pizzeria i Höör.

...McDonalds och Burger King, som länge levt på konceptet "billig skitmat" har nu klivit upp ett snäpp och säljer nu dyr skitmat. Eftersom en meny ligger på mellan 70-90 kronor, något jag utan problem kunnat få en portion mat på en restaurang för, drar jag slutsatsen att en övervägande majoritet av kunderna på snabbmatshaken måste vara berusade vid inhandlingstillfället.

...Allt är förresten svindyrt.

...En människa från 1997 har påträffats nedfrusen i en sjö. Efter att ha tinats upp fick denne jobb på TV4 och kom med förslaget att sända Robinson - något som det svenska folket fortfarande tycks anse berikar deras liv.
...Handbollssverige visar en otrolig bredd. Att Alingsås skulle stå som segrare i en fantastiskt underhållande SM-final 2009 var det inte många som satte sina liv på i början på seklet när det bara fanns två lag i landet. De som satte sina liv på det då kommer, om oddset varit t ex 1:120 (vilket är realistiskt) att leva tills ca år 11000 om inte medellivslängden blir längre än runt 80 eller jordens klimat förändras så att man inte kan leva längre.

Någon pratade svenska! En till! Och en till! Just det, jag var ju i Skandinavien igen.

Resan hade i Jennys sällskap tagit längre en vanligt eftersom vi nog på något sätt hetsat upp varandra att vara i väldigt god tid men det gjorde inget för det hade känts som några få minuter och jag funderade på vad en jorden-runt-resa skulle ha känts som med henne - som en pågatågsfärd mellan Höör och Lund? Det är givetvis kombinationen mellan faktumet att jag alltmer sällan flyger med ett sällskap jag inte tvingats ragga upp på vägen och att jag tillsammans med vissa människor kan se timmar flyga iväg som om de vore konfetti från en fotbollsklack som gör det.

Jenny kände dock inte samma sak. För henne blev resan från London till Växjö en pärs av sistaminutenstress, securitykrångel, borttappade boardingpass, dåliga skämt samt ansvar för en förvirrad världsresenär som numera nonchalerar allvaret i den egna kontinentens lågprisflygningar. Vi skildes åt (hon skildes och jag åt) och snart satt jag vid köksbordet och tryckte i mig min förbeställda trerättersmeny medan min familj förundrades över mitt långa surfhår. Av den utlovade sommar som alla hemma pratat om i veckor såg jag inte röken. Snarare dimman. Det var grått och snart ösregnade det. Jag hade saknat detta - att sitta inne och äta med regn ute. Sverige har definitivt sina kvaliteter.