Relativt Relevanta Reflektioner

Efter snart två månader i detta varma land är jag fortfarande en solklar gringo, men några saker tyder på en viss acklimatisering.

• Jag har blivit brun och insett att det faktiskt finns vita människor här, det är i de flesta fall bara väl dolt av en ordentlig bränna.
• Efter tidigare erfarenheter av brassarnas punktlighet är jag numera aldrig i tid, vilket skapar problem när jag träffar (nord) européer.
• Jag har lärt mig dansa och sitter numera sällan still när sambarytmerna från de tusentals livebanden som spelar överallt, tar vid*
• Jag dricker numera Guarana, landets nationalläsk som Coca-Cola Company lagt vantarna på, istället för det bruna guldet som tidigare flödat fritt i min kropp. Jag har ingen aning om vad Guarana innehåller men burken är grön och det känns sunt.
• Jag gör inte mycket vettigt här, precis som snittmedborgaren.
• Jag jobbar inte hem så mycket när vi spelar fotboll och gestikulerar gärna negativt när någon tappar bollen i de gruppjongleringssammanhang en man med en fotboll omöjligt kan undvika på en brasiliansk strand.
• Jag konverserar friskt med urbefolkningen (om än på ett portugisiskainspirerat språk jag själv kommit på).
• Ibland dumpar jag mina långa badshorts och går runt på stranden endast iklädd mina gulgröna brassekallingar (med BRAZIL därbak). Alla brasilianska vältränade män klär sig i "speedos" och trots det något turiststämplade i färgvalet gör det mig mer till en av dem.
• Min mage är numera av stål och tål allt det brasilianska köket har att bjuda på.
• Jag lyssnar gärna på den inhemska musik vi tyckt in i min laptop.
• Jag spenderar lite pengar (de gör det för att de inte har, jag gör det för att jag vill spara, men det ser ju utåt sett likadant ut).
• Jag har blivit van vid en ständig uppvaktning av flugor.

*Aprilskämt, ren lögn. Du som känner mig vet att detta aldrig kommer att hända.

Ja, i Brasilien tycks turisterna köpa kvinnor oftare än de köper souvenirer. Jag har förgäves letat sex i veckor... nej förlåt, i sex veckor, efter ett par gulgröna små brasilienbadkallingar, men vart jag än går ser jag dessa svarta, bruna, beiga kvinnor med minimala utstyrslar som klär av mig med blicken så fort jag tittar åt deras håll (vilket är skönt när det är riktigt varmt och jag har för mycket på mig).

  Att gå in på en restaurang som visar sig vara full av "pro:s" ger mig en egokick ingen bögklubb kan matcha, speciellt innan jag inser att alla leenden jag får endast är marknadsföring. Här har allting ett pris och de R$200 en söt tjej (R$100-150 för fula) drar hem om någon drar hem henne, motsvarar, som jag tidigare nämnt, halva månadslönen för det hederliga restaurangyrket som fortfarande betalar min vistelse här. Att se västerländska medelålders äckel i sällskap med brasilianskor i min ålder är något mina av detta tidigare oerfarna ögon nu vant sig vid som något lika naturligt som att slänga toapappret i papperskorgen bredvid sitsen.

Igår såg jag dock något som stack mer i mina ögon än solen som stod i zenit. Det såg först ut som en stor familj, men snart insåg jag att inga kvinnor som kunde binda dem samman närvarade.

Fem tyska män kring 50-strecket satt i solstolar under parasoller på stranden och drack öl medan sju små taniga brassepojkar underhöll dem med lek, brottning och akrobatik. Männen filmade och fotograferade flitigt dessa sandiga ungar som då och då bjöds på mat från någon av strandförsäljarna och glatt poserade framför kameramannen som ständigt dirigerade dem i olika ställningar.
  När solen gått ner var jag så inne i min egen fotbollsshow att jag inte såg det bisarra sällskapet försvinna, men det är fortfarande inte säkert att de alla gick åt samma håll. Pojkarna, som kanske ändå ville leka lite, kanske också var glada att nu få lite extra mat för det. Kanske var det till och med så att någon av de fem herrarna var en av ungarnas fader och helt enkelt bjudit över sina vänner när han var tvungen att sitta banvakt men kameran, de hungriga barnen och männens svettiga leenden tyder på något annat.

Det jag såg igår kommer, precis som isrinken i shoppingcentret här, aldrig att vara något naturligt.

Soundtracket till mitt liv just idag är låten "Night after night" med the Sounds och texten kunde ha varit tillägnad min situation:

"Night after night, you say you move on, to Morro, to Morro/

Now what's holding you back, I don't know, I don't know/"

Ja, jag kommer inte ifrån mitt Salvador (nej, jag kommer ju ifrån Skåne, men jag menar att jag aldrig lyckas ta det tre ruffiga båttimmar långa steget till paradisön Morro).

Erik, som flög ut till en ö för att dyka, dök upp och spenderade några dagar här med mig, Kalle och Fabio innan han i fredags begav sig iväg mot Mexico.

Jag och Kalle återvände till skolbänken för en portugisiskakurs och kan nu åter titulera oss nyutexaminerade. I kursen lärde jag mig, förutom en hel del viktiga ord, att:

• Portugisiskan är ytterst nasal. Vid några uttalsövningar fick jag plötsligt nytta av att jag lärt mig härma min grundskolas utvecklingsstörda grannar från vårdhemmet intill.
• Detta innebär att ordet Pão, som betyder bröd, endast genom lite skillnad i nivån på det nasala uttalet, skiljer sig från ordet Pao som betyder penis. För nyblivna portugisiskatalande kan detta lätt skapa pinsamma situationer i brödbutiken.
• Verbet ficar, som betyder att vara/befinna sig, kan även innebära att ha samlag, vilket också kan leda till en hel del örfilar.
• Även verbet comer, som betyder att äta, kan beskriva den mänskliga parningsakten och det gäller här att inte schabbla med prepositionerna på restaurangen.
• En servitör i Brasilien tjänar minimilönen R$415, vilket motsvarar ca 1450 kronor. Det förklarar kanske till en viss del varför de är så fruktansvärt usla att jag måste beställa samma öl från tre olika servitörer för att det ska finnas en chans att inom någon timme få den slängd på mitt bord.
• I Brasilien är man solteiro (singel), så länge inga papper kan bevisa motsatsen. Är du inte gift eller förlovad är du således singel, vare sig du har flickvän/pojkvän eller inte.
• Efter att första dagen hamnat i en klass på två personer där halva klassen var holländska bögar som var gifta med brasilianska män (men ändå sågs utanför stora bögklubben Off hållandes hand med andra män), verkar Gud ha en väldigt torr gayhumor som ständigt tillämpas mig. Där jag är, är de, av någon outgrundlig anledning och jag är glad att jag överlevde stjärt-torsdagen utan några större bak-slag.

Glad påsk önskas alla vänner, från påskharem. Här i Pelourinho med Kalle, Erik och våra klasskamrater.

Jag har hört låtar gjorda av Akon, ABBA (!), Shaggy och Bob Marley med portugisisk text, men versionen av "Girls Just Wanna Have Fun" tog ändå priset när låten dök upp på karnevalmusikskivan som Kalle köpte. Sånt sysslar vi inte med i musikproduktiva Sverige, tänkte jag, innan Just D:s låt "Jag sköt Sheriffen" av någon anledning  ploppade upp från mitt iTunes-bibliotek.
  Skillnaden är dock att brassarna på fullaste allvar, likt USA: s övertygelse om att Pizzan skulle ha uppkommit där, tror att det är de som ursprungligen gjort dessa låtar.  Detta känns lätt igen med försäljarna på stranden som med hundraprocentig säkerhet kan hävda att det är på grund av en ren tillfällighet som hans Nikekepsar och Adidaskepsar ser exakt likadana ut och inte på grund av att hans fru har sytt dem.
 

Mi Corazon. Att höra en spansk eller portugisisk låttext utan dessa ord är lika vanligt som att finna en brasiliansk strand utan fotbollsspelare. Inga låtar här handlar om att sitta längst fram i taxin, att man känner en Bot eller att Göteborg inte ska känna någon sorg - här handlar det blott om en sak. Den enkla kärleken, romantiken och passionen tycks aldrig bli passé i den brasilianska musiken som därför går hem lika väl hos femåringarna som precis lärt sig skaka rumpa, som hos tanterna som lätt skulle ha fått jobb som youghurtpaketomslagsmodeller. Traditionell, äkta kärlek. Eller? 

Vid tretiden inne på Rios trendigaste nattklubb, Barronechi, vars inträde kostade motsvarande 400 kronor och var fullspäckad av överklassbrassar i Abercrombie&Fitchkläder, försvann den sköna musik av bl a Snoop Dogg, Akon och Wyclef Jean, som spelats hela kvällen. Nu spelade man istället den brasilianska "funkyn" tills stängning 6 på morgonen. Brassarna, som tidigare imponerat kollat åt mitt håll när jag sjungit med i de engelska texterna, tog nu över, dansade och sjöng med som om alla fått texthäftet hemskickat utom jag. Funky är inte mycket att hurra för och består mest av trummor och sång, men en sång spelas överallt, vart jag än kommit. Bakgrunden är trummor och något som låter som en mungiga. Sången är väldigt enkel och består i stort sett endast av ordet (som jag inte vet hur det stavas men det uttalas) "Creo", som "sjungs" i olika tempo. Till denna låt juckas det extra kraftigt på dansgolven och en dag när jag umgicks med två skandinaver fick jag reda på varför. 
Ordet som uttalas "Creo" betyder helt enkelt K****a och tydligen bygger hela denna genres låttexter på människans parningsakt.

  I strandfesten på Morro började plötsligt hela folkmassan skandera en mening varpå alla kvinnor rörde sig djupare och djupare ner mot marken (typ som på ett dansgolv på mellanstadiet när Five sjöng någonting med "get down now" i sin låt "everybody get up"). När jag fick reda på att det alla skrek betydde att kvinnans könsorgan skulle i sanden förstod jag att det nya Brasilien nu tagit "hjärta&smärta" ett steg längre. Mi Corazon är för mormor. 

Hora.
Säger någon det till dig bör du förklara att du inte tolererar det och i värsta fall kontakta en vuxen. Om det är en brasse kan du istället fråga: "Hora eller Hora Hora?" Sydamerikanernas ord för "nu" kan nämligen betyda så mycket mer än just denna två bokstäver långa lögn (meningen av ordet nu är aldrig sann enär nuet är borta så fort ordet sägs) och deras avslappnade tidsuppfattning gör det inte lättare att här försöka organisera ett liv enligt klockan. För att inte få vänta för länge är det därför smart att tidigt reda ut om det handlar om "nu-sen", "nu-snart" eller "nu-nu".
De enda som skänker lite hopp är - gräshopporna.

Klockan sex på eftermiddagen varje dag börjar deras konsert och det slår aldrig fel. Av någon anledning har dessa små äckliga kryp bättre koll på klockorna än invånarna i landet där "koll på klockan" snarare handlar om att ha sitt urverk i säkert förvar för tjuvar.

Jag ligger i en solstol under en parasoll. Jag soltorkar efter en stund i det uppfriskande men fortfarande varma vattnet och ser på det skådespel av capoeira, fotboll och strandtennis som just nu uppförs i den stekande solen på denna paradisös strand. Jag lutar mig tillbaka och kopplar av. Detta kan vara den bästa tiden i mitt liv. Det sitter en knubbig medelålders peruansk bög i färgglada speedos och sjunger vid mina fötter... Vänta, va? Vad skrev jag? Varför skrev jag det där? Men, vad fan, det gör det ju!  
  Ja, redan första kvällen fattade 40-åringen Herman tycke för Erik och dök sedan upp vad vi än gjorde resten av veckan. Vad han inte fattade var Eriks sexuella läggning. När vi hängde på stranden, när vi gick ut, när vi åt frukost på vårt vandrarhem inne i slummen och till och med när vi åkte på en dagstur med en skumpande traktor till andra sidan ön, så hängde han efter oss och stod ensam för den negativa delen av helhetsbilden. Även mig gillade han att "skojbrottas" lite med när jag sagt något han ansåg var tillräckligt roligt för att motivera dessa små påhopp från den oskyldiga kompis han utgav sig för att vara.
  Herman sade sig vara en seriös sångare och pratade alltid om sina sånger, tonlägen och annat ingen någonsin skulle fråga om. Seriös var ett ord som inte gick ihop med mannen i små taighta gulgröna badbyxor och svartlila solglasögon. Och nu satt peruanen alltså där vid mina fötter och sjöng med musikalvisor i sina hörlurar och nothäfte i handen samtidigt som han verkställde som det enda hindret för total idyll.

  Efter att sista dagen tvingats till ett terapisnack med den förvirrade och hjärtkrossade mannen, som följt efter oss till andra sidan ön för att där finna Erik med en kvinna, kan jag inte säga annat än att jag är glad att ha lärt känna Herman. För när vi återvände till Salvador och fjollan Fabio så kändes denne tidigare lite obehaglige man nu, efter att ha dragits med den peruanska svårbortviftade myggan i en vecka, faktiskt som en gammal vän. Allt har något gott med sig och även i den underbara paradisöns chipspåse fanns det ett brunt överfriterat chips.

Vid tiotiden den 5: e mars skedde det. En Argentinsk kvinna uppskattade min ålder till 28 år, vilket är nytt rekord och en uppskattning jag definitivt uppskattar. Att jag sedan gissar hennes ålder till 98 år spelar väl ingen roll?

Nej, hon var faktiskt också tjugoåtta och anledningen till denna chansning uppenbar. Jag hade, i tron om att vi bara skulle stanna några dagar på Morro, inte bara tagit med mig för lite kläder och pengar, utan även lämnat mina rakgrejor i Salvador. Detta resulterade i ett rejält stubb som skulle fått vilken hockeyslutspelslirare som helst att känna sig som en skolpojke. Trots att jag är överlägset yngst i vår rutinerade grupp är skillnaden mellan 20 och 28 tydligen bara - hårfin.

Petter om 8 år? OBS! Bilden är ett montage (min ätsåmycketduvillförtrettiokronormage är overklig).

I stora städer, mindre byar och öde öken har vi sökt vad vi nu äntligen funnit - Paradiset. Den lilla ön, belägen tre timmars puckelpistbåtfärd från Salvador, är harmoni. Fri från bilar, tiggare och kriminalitet är denna plats utan tvekan en het kandidat till min smekmånad när den tiden är kommen (Vill Du med? Anmäl ditt intresse snarast).

  I små vandrarhem och lyxigare hotell samsas mycket ungt folk, främst från Argentina, Chile och Israel, med äldre livsnjutare och familjer om detta paradis som varje kväll erbjuder ett fräscht uteliv med "musica electronica" (vilket innebär vanlig jävla musik). Efter en vecka här känns en promenad längs byns enda gata som en promenad genom mitt Höör - jag hälsar på vänner till höger och vänster. Samtidigt så lär man varje dag känna nya människor som kommer och går och jag funderar starkt på att återvända hit inom kort. Ön har en stor plats i mitt hjärta och då har jag inte ens nämnt det bästa. Namnet Morro (de Sao Paolo) ger nämligen ständigt tillfällen för förstklassiga ordvitsar.

  De två amerikanskorna på stranden i Salvador blev snabbt förvirrade när jag och Erik förklarade våra planer om en resa till ön.

Amerikanskor: So, where are you going next?

Vi: We are going to Morro.

Amerikanskor: Ok, but where are you going?

Vi: We are going to Morro!

Amerikanskor: You are going tomorrow, yes, but where!?

Vi: to Morro! On Saturday!

Amerikanskor: ?

Osv osv...

  Dessa två produkter av Brasiliens feta granne var kanske inte de krispigaste chipsen i påsen och förstod således aldrig den eminenta humorn de gick miste om. Att ordvitsa med sydamerikaner utan bra engelskakunskaper visade sig inte heller vara någon vits, men så fort en Europé berättade att "we are going tomorrow", så blev svaret "you mean you are going from Morro?" alltid en succé.

  Ett annat bra upplägg till ordvitsar är mineralvattenmärket INGA. När jag gått och köpt vatten har jag då kunnat säga "tyvärr, jag hittade INGA".

Snart bär det av till Natal. Där finns en strand som heter Pipa (Uttalas pippa). Ännu ett upplägg för smash.

Jag säger alltid Santiago, men efter snart en vecka här i El Salvador, eller nej, förresten bara Salvador, så blir det allt oftare rätt. Vi har bott nära stranden och mest tagit det väldigt lugnt förutom besök på diverse uteställen. I Sant...Salvador har det varit hetare än någonsin men Gud har styrt upp det väl och svalkat ner oss med kraftiga syndafloder varje kväll. För första gången har, av några amerikanskor som tog mig för en brasse, min solbränna berömts och jag har nu tonat ner lite på solkrämen. David analyserade min kropp som "Fyra nyanser av brunt" men jag ser fler toner än så blickandes ner mot den brun, röd, rosa, lila gul, vita hydda jag dagligen tämjer med fotboll, mat och litervis Cola. Lika fullkomligt regnbågsfärgad är den av vår visit ständigt exalterade superbögen vi hyr rummet av här. 
  Med en pipig röst släpper Fabio oss in och ut genom dörren medan han konstant överöser oss fem svenska "lindhos" med komplimanger. Lindho betyder typ sötnos och är ett ord det just nu råder en enorm inflation på i huset Mar a Vista.

  Jag kommer berusad hem klockan tre på natten. Jag sitter stum och stirrar in i den hopplösa frukosten här. Jag hälsar god morgon. Jag frågar något om staden. Jag ligger i poolen. Och vad jag än gör, säger eller frågar den lille mannen med hårklämman får jag ett svar som är så väl inlindat och försvunnet i ett virrvarr av "mui Lindho" och försiktiga axelklapp, att det är omöjligt att utläsa dess ursprungliga mening. I början var det ett roligt inslag i vår tillvaro här i huset med pool och en enorm altan som jag just nu blickandes över Atlanten sitter och skriver med lite Lars Winnerbäck i högtalarna. Han var alltid där, vad du än gjorde. Pillade med något helt oväsentligt, medan de två kvinnorna som också jobbar här gjorde allt riktigt jobb.
  En gång dök Fabio upp när alla andra precis begett sig ner till stranden och klev in i rummet. Han drog för fönster, stängde dörren och jag tänkte att "nu är det dags". Han spände blicken i mig och jag försökte att komma på några bra sista tankar, men snart visade det sig att den lilla fjollan bara skulle visa att han fixat lampan i rummet. Puh. Efterhand har det charmiga i hans påträngande framtoning avtagit och jag hade nog funderat på att döda honom om det inte vore för vad alla fem befarar.
  Fabio dock är ingen vanlig "kvinnokarl" med fina naglar, perfekt hy och eleganta kläder. Han är blek, sliten och har sedan vi anlände bara klätt sig i en enorm ljusblå t-shirt. Fabio är döende i Aids. Och kan vi förgylla hans vardag genom att vandra runt i bar överkropp, köra lite armhävningar i solen och smörja in varandra medan han tittar fram mellan den upphängda tvätten, är det det minsta vi kan göra.

Jag blev snart less på alla frågor. Folket i Sverige hade inte sett mig på ett tag och frågade mig vid varje fosterlandsbesök, med en allt oroligare ton, när jag hade tänkt komma hem och börja leva deras svenssonliv (som jag trots min mors efternamn väl aldrig riktigt levat) igen. Varje utfrågning började med en när-ska-du-ta-tag-i-ditt-liv-som-jag-gör-mentalitet och avslutades ofta med den när-ska-jag-få-resa-runt-som-du-gör-mentaliteten som många innerst inne tycktes tyngas av. Eftersom bådadera inställningarna till min nyfikenhet träffade långt utanför både stolpar och ribba gav jag snart upp och började att med lika stor yttre säkerhet som fantasi att uppge påhittad, exakt fakta om vad, varför, när och var jag skulle plugga. 
  Samtidigt som detta nog stillade en del samvetskranka, redan studietrötta själar, så bemöttes jag, oavsett om dennes inställning till min utlandsvisit var av positiv eller negativ karaktär, av mina Skånebekväma jämnåriga kamrater ändå alltid av samma mening. "Vad du är ute och reser då!".

Jag har bott i London i 10 månader och nu ska jag en sväng till Sydamerika. Du som växt upp i en charterresande svenssonfamilj har säkerligen besökt mångt fler länder än jag.

Världsvan är dock ett ord jag, om inte än så gärna i framtiden, skulle vilja att en av trådarna som vävs samman för att beskriva min personlighet var och jag trivs med tanken på att jag är ute på äventyr i den stora, vida världen. Men för var sida jag läser av den trollbindande boken El Choco, som handlar om svensken Jonas Anderssons fascinerande livsöde på ett fängelse i Bolivia, så känns mina "äventyr" allt futtigare och därmed även polarnas "beundran" alltmer befängd.

  Efter en tid av drogberoende och andra medföljande problem hade 27-åringen från Kungälv fått erbjudandet att åka ner till Bolivia och ta hem 3 kg kokain för att tjäna de 50 000 kronor som skulle kunna betala hans skulder och räta upp hans dekadenta tillvaro igen. Det lät ju enkelt, tyckte Jonas, men det gick, som vilken brasiliansk rabieshund som helst kunnat räkna ut, åt kokaplantskogen. Jonas slängdes genom rättsliga processer i det korrupta, hopplösa sydamerikanska landets katastrofala rättssystem och hamnade på det beryktade San Pedro-fängelset. På San Pedro styr Bolivias värsta knarkkungar, mördare och bedragare i princip själva den lilla världen innanför murarna och författaren Markus Lutteman tar mig med på Jonas resa genom fattigdom, våld och korruption men även genom hopp, förälskelse och pånyttfödelse.

  Tre dagar kommer det förmodligen att ta för mig att plöja igenom denna konstant (i dubbel bemärkelse) fängslande historia om ett riktigt äventyr som skulle komma att totalt förändra svenskens syn på livet. Jag hoppas kunna berätta några underhållande historier för dig när jag återvänder även om jag nog struntar i att ta med mig tre kilo kokain hem. Jag får försöka sälja det här istället.

Boken El Choco inspirerade helt klart till en ny inkomstkälla, här står jag vid mitt stånd i Salvador.

Arraial d'Ajuda, som vi spenderat sex nätter i nu, är en halvö som man lättast når med färjan från Porto Seguro - en resa som tar fem minuter. Denna lilla by är precis vad vi behövde efter det höga tempot i Rio som vi öppnade vår vistelse med och här finns allt man behöver för att leva i harmoni till en tredjedel av priset man fick betala där. Den lilla halvön är lugn, vacker och så romantisk att till och med en date med farmen-Qristina på något av de små mysiga ställena här hade kunnat sluta med hångel. Den lilla stadskärnan är nybyggd och så fräscht modern att mitt smultronställe Västra Hamnen i Malmö lätt får se sig besegrade. Ett enormt varierat restaurangutbud gör Arraial d'Ajuda till en plats man kunde ha stannat på länge och den stora turistsatsningen med de små vandrarhemmen som finns på varje gata har gjort att backpackers, familjer och äldre par strömmar till denna östbrasilianska lilla pärla.

Nere vid havet har man också byggt ut och de många barerna som kantar den långa stranden turas om att hålla fester på nätterna. Då tänds eldar medan turister, lokalbefolkning och folk från Porto Seguro dansar till sambarytmer tills solen åter speglas i Atlanten. Här har vi myst på stranden, vid torget och på vårt poolförsedda lilla pousada (vandrarhem) men även gjort små utflykter som t ex i fredags kväll när vi spontant vid ettiden köpte biljetter till en nattklubben ihla aquarious som är en ö där tvåtusentalet festsugna turister och bahiabor dansade loss på något av öns fem dansgolv till sex på morgonen då de sista båtarna till fastlandet tog oss tillbaka. Men bryr du dig verkligen? Detta har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att vara en meningslös reseblogg som överöser dig med meningar som
"Stranden var vit, havet var blått och solen sken. Vi badade lite och tog några bilder på den vackra utsikten. Sedan gick vi och drack några öl med våra chilenska grannar. En riktig toppendag!"
Ja, men ingen toppenläsning. Alla som någon gång varit i ett varmt land vet nog ungefär hur det ser ut, även här på Arraial d'Ajuda, så jag väljer nu att istället fokusera på det essentiella i min vistelse här.

Medan man på Rio de Janeiros ätsåmycketduvillställen fick väga sin mat och betala ett kilopris för mängden (att betala beroende på hur mycket och vad man äter gör ju egentligen alla ställen till ätsåmycketduvillställen), så kan man på ett schysst hak vid torget äta en buffé för bara nio brasilianska RealDollar - ca 30 kronor. Detta är något jag, liksom den frikostiga frukostbuffén på vandrarhemmet som efter "the nonstopeating swedes" besök här kanske inte kommer att förbli lika frikostig, nyttjat flitigt. Jag har blivit god vän med hela personalen på stället och vi blir alltid varmt omhändertagna, men det goda är inte slut där.
Coca Colan serveras i glasflaskor med de gamla vackra kurvorna. Inte bara 33cl-flaskorna utan även den enlitersflaska jag normalt sett sköljer ner mina två bufféportioner med. Etiketterna är inte heller gjorda på denna sida av 1995. Istället för kampanjreklamer, tävlingar eller jultomtar, så är de helt enkelt röda (ofta härligt solblekt orange) med den välkända gamla logon på. Jag skulle vilja likna det vid mitt supertrendiga Abercrombie & Fitch, vars kläder av någon anledning nästan alltid slitits, blekts eller fått lite färgstänk på sig för att ge det där äkta klassiska intrycket som jag får av min restaurangs Coca Colaflaskor.
Denna livets dryck har aldrig kittlat min gom så väl som när den här på Arraial d'Ajuda strömmat ur en sliten enlitersglasflaska med en orange etikett.

En olycka hade skett på vägen till matchen och vi blev sittandes i bilköer i vår taxi, som lyckligtvis hade sportradion på. Kommentatorn rabblade på som en snabbspolad smurf och blev ibland så exalterad av vad de tjugotvå unga männen åstadkom nere på gräsmattan att han skrek så att rösten brast, som bara en sydamerikansk radiokommentator kan göra. En gång gick han överstyr och skrek euforiskt i en minut som om stadion tagit fyr, ett vilt slagsmål utbrutit eller om spelarna presterat ett riktigt drömmål.

Nu var vi tvungna att krossa språkbarriären och på stapplade Ital/span/eng/isiska fråga taxichauffören vad som stod på. Killen förklarade lugnt att vi fortfarande hade tid att hinna till avspark, kommentatorn gick fortfarande igenom laguppställningarna.

De fyra söta flickorna i tolvårsåldern stod bredbent med böjda knän och juckade i takt på gatan. Snart såg vi dessa utmanande rörelser överallt och var alla ense om att detta var något vi aldrig skulle få uppleva någon annanstans än i Sydamerika.

Det var åter gatufest kring Copacabana och en av Brasiliens största artister uppträdde på stranden som Rolling Stones fyllde med två miljoner fans i världens största konsert för något år sedan. Efter föreställningen fortsatte festen på den varje söndag avstängda strandvägen och vi tog oss en promenad genom myllret av festsugna brassar som tagit sig ner till stan. Frånsett ett litet gräl (förmodligen om fotboll - med så många olika lag med tillhörande fanatiska supportrar är det lätt att förstå att Rio är en av världens mordtätaste städer) som ledde till att en kille slog sin ovän med en flaska i huvudet så att glassplitter regnade över den packade folkmassan, så var stämningen väldigt god.

Bilars bakluckor stod öppna, grupper kring dem dansade till sambarytmerna som strömmade ur högtalarna och slutsatsen att detta var en atmosfär som få andra platser på jorden besitter kändes inte helt främmande.

Ja, brassarna är varma, passionerade, fysiska och sexuella på ett sätt som klimatet i Norden aldrig skulle kunna tillåta. Kroppsspråket, badkläderna och danserna som man i tidig ålder skolas in i är av en natur i Sverige nästan skulle anses lite stötande och längs Copacabana radar prostituerade i alla sorter upp sig som en naturlig del av miljön. Med dessa bilder på min näthinna satte jag mig i en buss som tog mig till både Porto Seguro och ett bättre vetande. Man visade, trots att jag förmodligen var bussens yngsta resenär, den animerade filmen om Jimmy Neutron, en kille jag inte skulle tveka att döda om jag såg honom på stan. När den till portugisiska dubbade barnfilmen för andra gången startade kom vi på att resenärerna själva kunde bidra med filmer varpå filmutbudet snabbt blev bra.
Snart tyckte Kalle att vi kunde se We own the nigh, som är en ny film med Joaquin Phoenix, Mark Wahlberg och Eva Mendez i huvudrollerna, och de Israeliska medpassagerarna gillade förslaget. Två minuter in i filmen stod en i bussbesättningen i gången och gestikulerade. Lika snart återfick en förbluffad Kalle skivan och den animerade overkliga ungjäveln dök upp på skärmarna. Filmen hade inletts med en, om än endast påklädd, sexscen och det var inte ok, förklarade både kontrollanten och busschauffören, som när vi kommit fram också gärna höll ett moraliskt tal på portugisiska för oss utlänningar om att "det här är Brasilien, här håller vi inte på med sådant" och så vidare. En ny sida av det sexuella Sydamerika hade setts och vi får väl vänta med att se denna syndiga film tills vi lämnat landet där allt annat än string klassas som burka
.

Genomsnittsbrassen är så fruktansvärt tekniskt skicklig med en fotboll att jag själv framstår som genomsnittlig. På stranden ser man bollar, bollar och bollar som brunbrända, vackra kroppar står i grupper och leker med. Den nuddar ytterst sällan marken och längs vårt copacabana kan man alltid se högklassiga uppvisningar, men det är inte bara jag som står för underhållning. Mest imponerande är brassarnas futvolley som fungerar exakt som beachvolley fast utan händer. En bra match futvolley är en erotik i mina ögon som sällan skulle gå att se sig mätt på.

Jag och min brasilianska vän Vito stod och lekte med trasan i solskenet när en man plötsligt stod bredvid oss och visslade på bollen. Lika snabbt som visslingen nådde våra öron var han med i vår lek och när Vito sen gick och lade sig fortsatte jag och den nya killen. När jag var tvungen att gå tog honom i hand, tog bollen och gick. Då hade vi fortfarande utbytt ett enda ord med varandra. Fotbollens språk talar för sig.

Om fotbollens språk talar, så sjöng det i lördags när vi fått biljetter till Rio-derbyt mellan giganterna Flamengo och Fiuminese på Maccarena..öh nä..Maccaroni..eller jag menar..Maracana-stadion, som efter vissa säkerhetsombyggnader nu "endast" tar in 150 000 fanatiska åskådare. Malmös klack på Norra Stå står inte riktigt upp i jämförelse med vad vi, som enda utlänningar på arenan, fick uppleva i söndags. Trots att matchresultatet inte hade någon påverkan på något av topplagens tabellplaceringar var det ett enormt skådespel där på läktaren som fick mig att helt tappa fokus på matchen. Lättare gjorde det inte att storbildstvskärmen istället för att visa reprisen på ett mål, hade texten "Goool!" blinkandes i några minuter innan matchen återupptogs. Man hade tydligen heller inget intresse i att visa hur långt in i matchen vi var komna, så fjärdedomarens övertidstavla kom överraskande båda gångerna. Undrar om spelarna själva ens visste vad klockan stod på.

Plötsligt såg himlen lika mörk ut som Flamengos avbytarbänk och i halvtid bröt en enorm regnstorm ut som i hettan medförde åska och blixtar som snart slagit ut ljuset på arenan. I Sverige hade detta varit en katastrof som förutom blöta kläder även inneburit att man blivit försenad hem och kanske till och med missat fyrans sena sportsändningar, men här blev fansen lyckliga och jublade högt var gång en enorm knall från blixtarna ljöd över stadion. Snart kom ljuset och strömmen tillbaka och vi fick se Fiumineses supportrar dansa hela andra halvlek medan deras lag hängde fyra vackra baljor i regnet.

Brasiliansk fotboll är något visst och det är i få länder jag har sett ett sådant genuint intresse för sporten snarare än de stora stjärnorna, som här. Brasilien är fotboll, men matchen jag såg mellan två av landets bästa lag saknade mycket. Det fanns ingen riktig speed även om våra brasiliansk-svenska vänner hävdade att denna match hade mer tempo än normalt. Defensiven var en katastrof oavsett om jag ser till organisation eller individuellt tänkande och målvakterna i shorts och t-shirts hade nog själva helst dribblat runt på planen som de andra bolltrillarna.

Passningar existerade oftast endast när bollhållaren dribblat så mycket att det inte fanns någon annan utväg och det var något alla verkade överens om eftersom resten av laget ofta stod och såg på bollhållarens tekniska uppvisning istället för att själva löpa till en yta. Jag skulle kunna skriva en bok om matchens brister, men det får räcka nu. Det är ett ständigt gnäll om européernas fixering vid taktiktavlor, pärmar och defensiva tänk men Ronaldinho, som länge satt på Paris SG: s bänk i början när han som valpig tonåring lämnat Brasilien, hade aldrig blivit bäst om det inte vore för just vår Europeiska organisation som han snart anammade. När vi, tack vare landets ineffektiva kassasystem, köat i affären i en kvart trots att endast två kunder varit framför oss, fick jag reda på att det var "snabbkassan" vi stod i. Kanske har de även inom detta område lite att lära av Tyskland.

Eftersom jag ännu inte hittat en bild på mig som riktigt kan framhäva min skönhet har mitt körkortstagande hittills uteblivit och jag har tusentals gånger prisat gud för att mitt omfattande kontaktnät av körkortsinnehavare givit mig skjuts de gånger då cykeln eller skånetrafiken inte räckt till. Jag sitter gärna bredvid och sköter stereon. Om du någon gång kört hem mig har du säkerligen också (högt eller bara inom dig) svurit över den slingriga, håliga och, första gången, oändliga grusväg som tillslut leder till vår borg. Trots att Mats och de andra männen kring vägen ibland täpper igen hålen och jämnar ut vägen tycks det aldrig bli helt perfekt, men allting är relativt. Jämfört med de slingriga, skakiga små vägar vi befunnit oss på de senaste sjutton timmarna så är Yxnaholmavägen just perfekt.

De odämpade stadsbussarna i Rio som lät som en hel slagverksensemble och gav Erik en liten wirplash när han gjorde det omöjliga och slumrade till, har förmodligen ett förflutet på dessa vägar och det är tack vare dessa, i förhållande till omgivningen på den sydamerikanska landsbygden, hypermoderna långfärdsbussar som tillsammans med de senaste dagarnas sömnbrist gjort att jag faktiskt sovit som en stock större delen av resan. Det finns säkert en logisk förklaring till, om inte skaket, så i alla fall varför vägarnas kurvighet tangerar de brasilianska kvinnornas, men ibland undrar jag här om de i beslutstagandets stund suttit ner och diskuterat: Ska vi göra en slingrig eller en rak väg? Ska vi sälja god eller äcklig mat? Ska vi ha en lätt eller helt omöjlig mobiltelefoni? Ska vi ha ett bra eller ett uselt kassasystem? Vad tycker ni, grabbar, ska vi inte köra på det usla?

De som fattar beslut verkar ibland fattas någon som fattar.

Vi har lämnat hektiska Rio för det riktiga Brasilien och glider (hoppar) nu genom små byar tills vi om några timmar når målet Porto Seguro. Vi kör förbi en åsna.

Solen steker, Samban sjuder, sinnet softar, staden surrar och stranden svärmar med en synnerligen superb sydamerikansk samstämmighet. Jag lever. Inte mer än jag levde när jag satt på till synes oändliga lektioner i skolan, när jag packade upp frukt&grönt klockan sex en måndagsmorgon på Lidl eller när jag svettades med att stänga baren vid tvåtiden en fredag på Nobu i höstas men jag lever. Huruvida detta skulle vara paradiset på jorden eller inte är nog något jag långt senare kommer att bli varse om, men nu är jag här och Rio har mycket mer att erbjuda än rån, mord och aids(som jag inte utsatts för än - tror jag).

På Lördagen var det avslutning på den med miljontals besökare årliga karnevalen här i Rio. Vi lyckades ta oss till det packade området och fick där en minnesvärd kväll när vi, som enda Européer inne på området, fick bevittna något som fått ordet "folkfest" att framstå som en bridgekväll i jämförelse. Ingen var märkbart berusad. Ändå sjöng och dansade dessa sambafanatiska brassar hela natten och jag, som på europeiska dansgolv helst håller mig utanför dem, kände mig först mest som en staty någon ställt i vägen. Efter en hel del öl kom även vi in i matchen och hade en minnesvärd natt som inte slutade förrän 7 dagen efter.

Öl, ja. Här är det inte den i London kända Brahma, utan en öl som heter Skol, som gäller och ett klassiskt skämt är ju att säga "skol" när vi skålar. Det är nästan lika kul som den oändliga humorn i att ordet "hora" här betyder typ "timme" och står överallt, vilket ger mig ett gott skratt nästan varje dag.