Relativt Relevanta Reflektioner

När du anländer till en ny plats gäller det att:

1. Hitta ett prisvärt boende.
2. Hitta prisvärd föda.
3. Hitta prisvärt sällskap.

I Pipa visade killen som mötte mig vid bussen (och berättade att han gillade Peps Persson) mig båda de två viktigaste. Efter att han, enligt min önskan, hade tagit mig till den billigaste av byns 120 pousadas, gick jag för att prova på hans middagstips som kanske var det mest prisvärda mål mat jag fått betala för i detta katolska land vars middagar bygger mycket på böner och bönor.

För ca 15 kronor fick jag en tallrik så proppad med ris, böngryta, kyckling, enorma köttbullar, spagetti och jättepotatis att det inte skulle gå att toppa upp med ett till riskorn utan att allt skulle falla av. Till det fick jag en skål sallad och färskpressad juice. Jag hade hittat rätt.

Ungen var kanske färskare än maten, men jag var redan mätt.

I Salvador fann jag, som åter ensam europé i detta fattiga land, snart den enda vettiga lösningen på sällskapsfrågan. Jag köpte en kompis.

Till skillnad från Boo Merang som förra året agerade följeslagare när vännerna i London vände hem för den svenska "oslagbara" sommaren, så blev det här givetvis en brunare variant. I min nya väns sällskap känner jag mig aldrig trög, det är ett riktigt nöt. Det ser kanske Koko ut men sedan jag lärt känna min nya vän har vår underhållning på stranden fått fotbollen att blekna. Tonerna i kokosnötinstrumentet jag köpte passade inte alls ihop och eftersom bra advokater i det korrupta Sydamerika blir en kostsam historia fick jag stämma det själv. Nu blev det en av få skalbara Kokosnötter. Där jag är klingar det nu ständigt vacker musik, precis som i mitt sinne.

Efter andra besöket hos den miserabla federala polisen på flygplatsen utanför Fortaleza fick jag tillslut mitt visum förlängt. För att få detta gjort krävdes att jag betalde en summa, fyllde i några papper, kopierade mitt pass, hade en kontaktperson, visade med mitt bankkort att jag kan överleva här, gjorde en ring med tungan, stod på händer i tio sekunder, hoppade ett varv runt flygplatsen på ett ben, gjorde 30 armhävningar, sjöng lilla snigel baklänges etc etc...

På kontoret träffade jag Elisa från Canada och kände äntligen sympatin från en vän från ett land med ett fungerande system. Vi kollade Chelsea - Liverpool och delade erfarenheter från landet hon redan besökt fem gånger och nu (efter att ha jobbat här flera gånger) fick arbetsvisum för. Detta var och blev den enda gången under mina nio dagar i Fortaleza som min tunga formade ord av något annat språk än Portugisiskan. Jag tänker, äter och lever Brazil.

Hjulen på bussarna i Brasilien kan omöjligt vara runda, för trots att jag inte ser några halvmetersgropar eller gupp på vägarna är varje bussresa, i staden eller på landet, med en ny eller en gammal buss, en skakigare upplevelse än femma på richterskalan. Nu somnar jag i alla fall aldrig och missar min hållplats. Det går inte att betala, stå, gå, sitta, läsa och det är svårt att ens prata medan vi kastas runt i det högljudda fordonet som kommer att få en färd med Londonbussarna att kännas som att åka veteranbilarna i folkets park.

Bergochdalbanan på ett Nöjesfält? Nej, en av Salvadors stadsbussar.

Praia de Pipa är lika skönt som det låter. I måt ndags morse anlände jag, sliten efter en sömnlös natt på en överventilerad buss, och blev direkt hänvisad till ett rum i en mysig pousada. Beatrice från Spanien satt och åt frukost och tog mig sedan med till stranden där vi och en massa delfiner tog ett morgondopp. Jag har inte sett detta vackra djur sedan jag som liten palt besökte Kolmårdens djurpark och nu dök de bokstavligt talat upp tio meter framför mig. Med bollen på huvudet utmanade jag dem men fann att alla delfiner, precis som alla brassar, inte kan lattja med trasan.

Regniga Fortaleza kan fara åt Pip(a)-svängen. Efter en dag med delfiner, fotboll och nya vänner utan ett moln på himlen är jag säker på att jag kommer att älska denna av alla varmt rosade by som är välplacerad i Brasiliens "högra kryss".

Praia de Pipa - En Höjdare, Delfinernas bollkänsla - en besvikelse. Nu har de i alla fall nåt att träna på.

Att Brasilien på många plan befinner sig där vi var för tio år sedan stämmer bra in även på deras stora intresse för sina såpoperor på TV - en bubbla som i Sverige sprack strax efter att Martin Melin gjort sina första armhävningar i Robinson -97. Brassarna spenderar gärna timmar framför denna fruktansvärda form av underhållning och de gillar sin TV. Frågan är bara hur det kan komma sig att TV: n, som konstant bjuder dem på sina älskade musikvideor, fotbollsmatcher och såpoperor, alltid flimrar.

Att se familjer som trängs framför en fjortontums flimrande skärm för att inte missa senaste avsnittet av en följetong är en sak, men hur till och med TV-apparaterna i elektronikaffärerna kan tillåtas flimra kommer att förbli en gåta. Det är i mina ögon lika passande som att ställa smutsiga kläder i skyltfönstret, visa halvätna maträtter i menyerna eller ha en bild på min nuvarande frisyr utanför en frisörsalong. Jag måste klippa mig.

Med Förvuxna Frillan i Fortaleza

För att förbättra levnadsvillkoren för lokalbefolkningen har man på många turisttäta platser i Brasilien infört en turistskatt som betalas vid anländandet, vilket jag tillfullo stöttar även om man inte har så mycket val när man kliver i land på en ö man inte får beträda utan att betala. Jag undrar bara hur det gick till i det kontor där det beslutades att turister på Morro de São Paulo ska betala den helt oförklarliga avgiften på R$ 0,62 för att få lämna ön.

Kom personerna i beslutspositionen fram till att om de skulle lägga till den avgiften på inträdesavgiften så skulle folket anse det vara för dyrt och ta båten tillbaka igen?

Hur kom de fram till den hopplösa summan 62 Centavos i ett land där priset på allting slutar med 0 eller 5 Centavos?

Kunde de inte bara ta R$1 eller ansåg beslutsfattarna att folk då skulle stanna på ön eftersom det var för dyrt att lämna den och i sådana fall; vad negativt skulle det innebära för öns ekonomi?

Kanske dracks det ett glas Capirinha för mycket i mötesrummet den dagen. VM-finalen -58, Jesu Födelse eller Woodstock får ursäkta.

Om jag ändå hade fått vara där, då...

Yassines farsa bodde i Malmö och hämtade honom på förskolan Sunnanäng i Höör endast någon gång i veckan. Jag visste redan då att det var fult att glo men det var ändå något spännande när Yasses farsa dök upp och då fick vi ungar tänja lite på våra fyraåriga moralkunskaper. Den stora mannen var helt svart och log ofta så att de kritvita (tandläkar-) tänderna sken upp hela rummet. Han var den första neger jag stötte på i min vardag.

Två nykära och en proppmätt

Den galna grodan bet inte på den galande tuppen och jag fick flytta in till Concesão (hur det namnet nu stavas) som bor i en gigantisk lägenhet nära turiststranden där hon på kvällarna säljer souvenirer i ett av stånden på marknadsplatsen där jag brukar strosa runt. C är som en moster för oss alla och bjuder gärna på öl när arbetspasset är över vid elvatiden. En av mina kompisar är redan inneboende i lägenheten som är fylld av souvenirmaterial och jesusgrejor.
  Jag fick ett stort rum med två sängar som mörkt, svalt och avskilt äntligen skulle få mig att sova ut, men eftersom det är söndag var det klockan nio dags för superkatoliken C, som gått upp fem för att besöka kyrkan och nu återvänt, att sätta på brasiliansk avemaria-jesus-deus-musik med en volym som garanterar att gatubarnen nedanför också får höra att Gud älskar dem. Sedan jag vaknade har hon dessutom spelat samma låt på repeat i en halvtimme. Jag ligger kvar i mitt rum med öronpropparna i, men kunde lika gärna legat och försökt somna om i mitten av Peterskyrkan under en mässa.

Emerson, jag och Concesão hänger ofta på marknaden

Trots att ingen pratar engelska här är alla t-shirts i modeaffärerna fyllda av löjliga engelska fraser, ord och uttryck. På herravdelningen köper modemedvetna brassar kläder med budskapet "I am half salt and half pepper", "Motorkiller", "Stop the Global Warming" och "I am King of Myself" medan mer feminina texter som "Superbabe", "My Boyfriend is out of Town" och "Sweet Love Always With Me" pryder de t-shirts som återfinns på kvinnoavdelningen. Precis som i Sverige för tio år sedan och förmodligen som i Österuropa idag.
  Eftersom andelen brassar som kan engelska måste vara ungefärlig med den procenthalt svenskar som kan kinesiska så måste detta fenomen således gå att likna vid tatueringstrenden av kinatecken (du framstår som världsvan, kan förmedla ett budskap som folk måste fråga dig om betydelsen av och eftersom ingen ändå förstår det så kan du kanske berätta för polarna att det betyder en sak, för mormor att det betyder en sak och en annan sak för tjejen du vill imponera på).

Tröjan med trycket "Can Anybody See the Ligth" kostar motsvarande 500 SEK i Fortalezas en av de trendiga affärerna i största shoppingcenter och med den stavningen är det sannerligen en raritet.

Efter två månader i favoritregionen Bahia är det dags för mig att vidga mina vyer. Efter Itacaré mös jag i en vecka i Salvador, den för sin kriminalitet, fulhet och svarta befolkning ökända staden som jag lärt mig älska såsom folk säkert lärt sig älska Skånes motsvarighet, Eslöv.

Brasilien är så mycket mer än Bahia och känslan att jag inte riktigt är färdig med världens sjätte största land gör att jag kanske ändrar min reseplan (om jag någonsin haft en sådan).

Ja, vart skulle jag ta vägen? Jag drog uppåt!

Jag skulle bo hos min vän Gilson, som på grund av en svensk flickvän (alla har haft en svensk flickvän) under några månader förra året bytte Morro mot... Umeå! Så långt uppåt vårt smala land har inte ens jag varit. Gilson är en väldigt brasilianskt avslappnad skön kille. Ibland lite för avslappnad.

När jag kom till ön var han i Salvador över helgen men hans bröder skulle möta mig. Det gjorde de inte och jag fick efter några timmars väntan tillslut fråga mig fram till hans hus eftersom "hela ön känner Gilson" som han sade i telefon.

Rummet som väntade på mig var heller inte något rum och trots att hans bröder var goda människor så hade de fortfarande ingen aning om att en medelfet blondin skulle klampa in i deras hus denna torsdagskväll. När Gilson återvände till ön fick hans ständiga "amanha, amanha" att flytta in till den peruanska bögen Herman som frikostigt delade med sig en av sina tre sängar i sin lägenhet. Det var schysst, men jag hade mycket svårt för människan som säkerligen omvänt många bögar att bli hetero. När Gilsons lägenhet äntligen hade ett rum ledigt tog jag snabbt mina saker och klev in i...ingenting. Lägenheten var helt tom, utan sängar eller någon annan typ av inredning. "Vad tycks?" undrade min vän, som om han förväntade sig en imponerad kommentar. Jag svarade att det var fint, men att det var en liten nackdel att det inte fanns någon säng. Eftersom klockan endast var sex på kvällen så svarade han "men behöver du en säng just nu?".

Var ligger ditt smultronställe? Alla har vi en, eller som jag, flera, platser som för just oss symboliserar harmoni. Harmoni behöver inte innebära sol-strand-och-en-drink-i-handen-platser, även om det kanske är i dessa arkiv du nu först börjar bläddra efter den plats du känt dig mest som ett med.

Morro de Sao Paulo klev rakt in i mitt hjärta redan vid första anblicken när jag, Kalle, Erik, Dagge och David klivit av katamaran för snart två månader sedan och när jag ensam återvände svek mig aldrig mina varma minnen från detta paradis. Man kan resa från plats till plats och träffa nytt kul folk varje kväll men vad som i mina ögon väger tyngre är att stanna lite längre och istället bli en av dem. Bli en local. När jag efter sammanlagt nästan en månad på ön gick genom huvudgatan och tog farväl av alla förbipasserande kunde jag således konstatera att jag lyckats. Morro är min ö. Jag är Morro.

De få locals jag lärt känna vid mitt första, turistbetonade, besök på Morro de Sao Paulo var imponerade av att jag nu pratade. Portugisiska. Några fotbollsmatcher senare var jag bundis med dem alla; servitörerna på byns alla restauranger, asahiförsäljarna, turförsäljarna (som alltså inte försökte lura folk att betala för välgång utan sålde dagsutflykter), drinkblandarna och de där killarna man aldrig riktigt förstod vad de gjorde för sin överlevnad.

Jag gled in gratis på klubbarna, fick rabatt i affärerna och blev bjuden på mat.

En vardag, iklädd dresscoden flipflops och shorts, innebar, ständigt ackompanjerad av musik från brasilianska trubadurer på stranden och kring restaurangerna:

Internet/annan nyttosak på morgonen, chilla på stranden på dagen, fotboll på stranden på eftermiddagen, mat och något slags socialt samkväm på kvällen.

John Cleeses klassiska citat har bosatt sig innanför mitt pannben och påminner mig dagligen om vikten av att hålla detta ämne borta från samtalen med denna veckas reskamrater. Det beror inte på att stämningen bland de åtta israeliter som jag i den lilla surfstaden Itacaré, belägen mittemellan Porto Seguro och Salvador, delar ett jättemansion uppe i en skog med, skulle förvandlas till begravning. Inte heller på att ämnet tråkar ut mig - jag skulle kunna lyssna länge på mina vänners historier från krig de tvingades delta i under militärtjänstgöringen de nyss avslutat. Det är bara det att när ämnet tas upp går det inte bara att prata bort.

Under militärtjänstgöringen måste israeliterna klippa sig kort och raka sig varje dag. Detta resulterar i en rejäl motreaktion såfort de släpps ut i det fria. För att smälta in bland dessa långhåriga, skäggiga män (kvinnor ibland)har jag därför inte rakat mig på några dagar.

Itacaré är idylliskt. Aporna(riktiga apor, inte mina kamrater) väcker mig varje morgon till en värld där solen skiner, sanden ger ifrån sig ljud när man trampar i den och stadskärnan är full av små mysiga butiker, caféer och restauranger där mitt sällskap gjorde det oundvikligt att jag fick prova min första falafel i Brasilien (som till ett helt ok pris bjöd på en bra smak- och mättnadsupplevelse och därför förtjänar fyra av fem möjliga davidsstjärnor). Men mycket mer är det inte för en man som jag, som föredrar att posera med en surfbräda framför palminhägnade vita stränder och turkost vatten framför att faktiskt bege mig ut i havet och få några liter av det i mitt system för att kanske fånga en våg och kanske lyckas följa den och kanske sedan stå på brädan i några sekunder för att sedan slukas av vattnet och sluka ytterligare liter av det. Jag surfar alltså inte och detta faktum gör Itacaré till inget mer än en vanlig jävla paradisstad.

Jag gillar inte att tycka precis som alla andra och när det kommer till fördomar känner jag mig lite svagare varje gång jag inser att jag delar den allmänna uppfattningen, som om jag baserade dem på gruppens åsikter istället för att av egna erfarenheter tolka min tillvaro. Jag hatar, även om det ibland kan vara ganska kul, när folk i förväg dömer stora grupper av människor, men idag måste jag göra ett undantag.

Vi såg det klart och tydligt redan under vårt första besök på ön och jag har inte sett ens något tecken på avvikelse sedan dess.

Hälften av Morros besökare är Chilenare, Argentinare eller Européer som njuter av varje sekund i solen, på restaurangerna och under de nattliga aktiviteterna man flitigt arrangerar här. Den andra hälften är israeliter.

När man i Israel i 22-årsåldern är klar med sin militärtjänstgöring jobbar man ofta lite för att få råd att sedan bege sig ut och insupa Sydamerika. Äntligen ligger världen framför deras fötter. Äntligen kan de börja skriva de första unika kapitlen i boken om livet de själva nu får utforma. Äntligen får de pröva sina vingar och flyga vart de vill.

De hänger i stora grupper på en paradisös strand. Solen skiner, havet är turkos och semesterlediga från hela världen prisar livet, men något tycks fortfarande saknas, för israeliterna ler inte.

  I stora grupper sitter de istället med ett kollektivt dött uttryck, som om de suttit på ett tåg på väg till Auschwitz, vilket skapar en enorm kontrast till den färgsprakande omgivningen på Praia II. Israeliter jag spelat fotboll med på stranden, presenterat mig för och småpratat med (ställer du en ja/nej-fråga bör du inte förvänta dig mer än ett ord som svar) kan dagen efter gå förbi mig utan att ens titta åt mitt håll, medan brassar jag aldrig tidigare pratat med hela tiden kommer fram till mig som om jag vore en kusin.

  På nattklubbarna är israeliterna lika sällsynta som i skönhetsmagasinen och så fort mörkret lägger sig över Morro kryper de små grupperna tillbaka till sina vandrarhem för att där i hängmattor fortsätta att stirra in i väggen, konversera och vänta på att ännu en dag i paradiset äntligen ska ta slut.

  Jag gillar inte att använda ordet "israeliter" som om det gällde invånarna av ett helt land. "Många israeliter" låter något mjukare, men jag har träffat hundratals och tills jag finner någon som bryter mönstret, eller i alla fall böjer det lite, så är det ju med 100 procents erfarenhet jag talar.

  För att få se ett undantag (och för att boendet inklusive den största frukost jag ätit sedan jag kom till Brasilien endast kostade ca 70: -/natt) hamnade jag på det israeliska vandrarhemmet där jag, efter att mina franska vänner farit vidare andra dagen, nu var den enda ickeisraeliten. Eftersom den genomsnittliga israeliska mannen har svart, lockigt hår över hela den tanigt vita kroppen, så blev detta faktum extra uppenbart var gång den blonda (här är jag blond, inte lönt att prata emot), solbrända och stadiga svensken klev in och satte i sig frukost som om han varit korsfäst i veckor.

  Israelerna talar, förutom det egna omöjliga språket, bra engelska och ofta spanska eller franska, men hur Gud har kunnat glömma att förse folket i sitt land med humorns världsomspännande språk som man med ett enkelt leende kan kommunicera med, är för någon som växt upp med Varan-TV, Paralamentet och Stockholm Live, svårt att förstå.