Relativt Relevanta Reflektioner

Solen sken vackert

Direkt efter min ankomst frågade de om jag ville ha la colazione och jag tänkte för mig själv att jag kommit rätt. Jag var i världens mest passionerade land och hade trots att jag väl äter det mesta, väl på känn att dessa människor lade mycket stolthet och kärlek i sin kökskonst. Med dessa förhoppningar blev jag något förvånad av frukosten som, endast åt mig eftersom de andra redan ätit, ställdes fram på bordet. Den bestod av:

• En kopp kaffe
• En Crossint
• En jättelik kaka som dagen till ära köpts in.
• En stor påse kex
• En "kinderäggskaka" - sockerkaka med kinderchoklad runt.
• Dubbla våffelkex med chocklad emellan.

Jag åt medan mina nya vänner flitigt iakttog mig, som duktigt betade av dessa nyttigheter som fått vitt toastbröd med smör och jordgubbssylt att framstå som värsta fiberkuren. När det kom till Cena var det en annan grej och fadern i huset visade hur en pastasås ska göras. Köttet i såsen silades bort när den hälldes över pastan och åts efteråt helt ensamt med farföräldrarnas hemgjorda vin. Jag frågade varför och han svarade väl typ: därför.

Ensam i Rom på måndagen hade jag det riktigt mysigt när jag flanerade runt kring dessa gamla byggnader i Berninis stad. Som den snälle kille jag ser ut att vara kom folk ofta fram och frågade om jag kunde ta en bild på dem och jag kom i kontakt med många människor i stadskärnan som till större delen om dagarna faktiskt är bestående av turister. Särskilt nöjd med min Italienska blev jag när jag gick fram till en man, som visade sig vara en vilsen amerikan, och frågade om vägen. Han svarade på engelska att han inte visste, och vi gick vidare åt olika håll. Saken är att det nu finns minst en person i världen som faktiskt tror att jag är Italienare. Precis på samma sätt lärde jag mig snabbt frasen "Grazie, ma solo guardo" att snyggt slänga ur mig i butikerna när en expedit på Italienska närmade sig mig och undrade om jag behövde hjälp.

Italienare är, i de flesta fall, som många tror, temperamentsfulla, stolta och passionerade koleriker. Tänker du på en Italienare bakom ratten (eller vespastyret) så är du farligt öppensinnad om du inte ser en gestikulerande, kompromisslös fartdåre. Trafiken i och kring Rom skänker dessa fördomar mer vatten på sin kran och jag fick själv uppleva en bilresa runt staden med en kompis till Gugliermos bror som, när upplevelsecentret stängt tog med oss på en ända lång rullande nära-döden-upplevelse. Musiken var några snäpp över max och jag tänkte från det säkerhetsbältesbefriade baksätet att Ivan, som han hette, nog aldrig kunnat höra en medtrafikants tuta när han i full fart kryssade mellan bilarna på Roms perifera motorvägar som omgärdades av så många kors med ljus från trafikolyckor att de inte behövt gatlyktor.

Ja, Italienarna gillar fart, explosivitet och värme så mycket att de i många avseenden framstår som tämligen dumdristiga och oorganiserade i förhållande till oss lugna, trygga och rationella (vilket inte bör förknippas med tråkighet och feghet) nordbor. I Rom var det inte svårt att hitta oskyddade trådlösa bredband till min laptop jämfört med i London, som spänt upp ett nätverk över hela staden som man alltid har tillgång till, men måste betala för vid användande.

Av denna vårdslösa mentalitet finns det dock inte ett spår när man kommit innan för dörren i sitt hem och det var här jag kände lukten av en dubbelmoral. Inom la famiglia (bilden), som även jag nu ingick i, rådde en överbeskyddande atmosfär som, säkerligen medvetet, hämmade ungdomarnas egen förmåga att utveckla sin självständighet. I Italien är det inte ovanligt att bo hemma tills man vid 30 års ålder hittar en kvinna som lagar lika god mat som mama mia och skillnaden från vårt svenska ut-med-dig-och-se-världen-nu-så-du-fattar-att-sverige-är-bäst-och-snart-flyttar-hem-till-ett-svenssonliv-så-du-kan-ta-hand-om-oss-i-resten-av-ditt-liv-tänk kändes plötsligt väldigt avlägset. De ville inte att jag skulle gå ensam i staden och jag fick endast åka tunnelbana med villkoret att jag kom hem innan sex när, mörkret lagt sig över Rom, och då vänta på att Gugliermos bror kom och mötte mig så att jag inte skulle gå hem allena från tunnelbanestationen. Det har givetvis att göra med De ansåg det tryggare att köra mig, men trygghet för mig är inte att sitta i ett baksäte och be. Du som inte åkt bil i Rom, betala inte för bungy-jump när detta är gratis.

Italienarna har också ansetts vara världens fåfängaste folk och porträtteras ofta som en maskulin, mörk och hårig figur. Och männen sedan...

Det sägs att Italien är modets Mecka, men vad jag såg i Rom gjorde min patriotiska hypotes om att det bäst klädda folket bor i Skandinavien, ännu självklarare. Det folk bar med värdighet, det slutgiltiga resultatet av en nationell fåfänga och vad klädesaffärerna stoltserade med, var ett mode som skandinaverna strax efter millennieskiftet anammade och tycktes idag endast ha influerat (eller influerats av) vad världens sämst klädda människor, östeuropéerna, klär sig i. Känner du till märket Blend? I så fall vet du precis hur stilen, som inte kan ursäktas av Roms många utländska turister eftersom dessa lätt gick att urskilja, på stadens gator såg ut. Blend är en billighetsversion av märket Jack&Jones, som länge varit en favorit i min ungdom och nu var ett återkommande inslag i stadens fashionabla affärer. Hur kan detta komma sig? Kan det till och med vara så att vi välklädda skandos (engelsk slang för skandinaver) är så långt efter att vi inte har en aning om att nästa våg av dunvästar, armyfärger och hockeyfrillor nu kommer i en ny våg? Nej, det handlar givetvis inte om det. Det finns en anledning till att en svensk numera lättare går att urskilja från mängden på Londons gator än en Italienare och nu är vi där igen. Tråkigare? Fegare? Gråare? Nej, mer stilren, enklare och smartare.

En annan märkbar skillnad till London är att expediterna på Footlocker i Rom är vita.

I

Kindpussar är något man snabbt fick vänja sig vid i London och jag anser mig, efter tio månader i staden, nu ha anpassat mig till denna intima hälsningsgest så väl att det ofta känns avslappnat och naturligt. I London tar man männen i hand och kysser kvinnorna på kinden. Beroende på situationens karaktär så använder man sig av olika kindpussar och det finns lika många sätt att kindpussas på som det finns olika regler till brännboll. Det är därför viktigt att snarast möjligt, helst innan interageringsproceduren inleds, klargöra vilka slags regler som gäller vid detta tillfälle. Att bemöta någon man nyss träffat med en rejäl kyss på kinden kan innebära ett litet intimitetsgränsövertramp, men även ge samma självsäkra hej-här-är-jag-intryck som ett rejält handslag. Med nära vänner räcker det oftare med en kindpuss men denna kan nu vara lite rejälare och även följas upp med pussljudeffekter för att verkligen visa uppskattningen man känner för att vara nära den andra personen. Med helt okända människor sejfar man dock ofta gärna med att trycka kind mot kind och fegt pussa lite torrt i luften på båda sidor.

Efter att ha blivit mer erfaren och ogenerad inför denna osvenska gest har jag själv tagit mig bort från luftpussandet och ger nu de flesta jag möter en rejäl existensbekräftelse. Det är en icebreaker som kanske till och med överträffar ett rejält handslag eller en extra varm kram.

Problemet med mitt rejäla kindpussande uppkom när jag i Italien snart förstod att även män följer upp sitt handslag med två skäggiga kinder mot varandra. Min betvivlade heterosexualitet glimtade åter till då jag av obehag för denna intimitet gick ifrån mitt normala spelmönster för att på plats uppfinna manskindpussen - helt fri från beröring.

I lördags klev jag, som barnen i Narniahistorierna, åter in i en bakväg till den där okända världen som jag vet finns här i närheten. Man läser om den i tabloiderna, känner lukten av den kring överklasskvarteren i Westminster och har varit en del av inredningen i den när jag jobbat i Nobus bar, men jag kommer förmodligen aldrig att bli en del av den. Tänk att du istället för en trettonpundsdrink med dagens växelkurs (£=12, 99 SEK) istället kan köpa ca elva femtonkronorsfalaflar i mitt Malmö.

Erik hade dagen innan bjudit mig på hans personalfest. Detta låter kanske schysst. Gratis mat och dryck tackar jag, av respekt för de svältande och törstiga i världen, aldrig nej till, men glöm nu inte bort att det handlar om Londons finaste hotell vilket bara det redan i förväg garanterade en glamourös festupplevelse. Jag hade eftersom temat var black&white hade jag nu en dag på mig att komma över en svart kostym med en vit skjorta under. Detta visade sig vara svårare än väntat men kunde efter en provning i Bondschefen Dustins lägenhet snart äntligen vända hem till Jenny i lägenheten och byta om till vad hon på män till och med föredrar framför nakenhet - kostym.

En nyinköpt skjorta, Konrads väst, Ivans kvarglömda finskor och min smala slips kompletterade därefter min hoplånade look för aftonen. Väl hemkommen förstod jag dock direkt att det inte spelat någon roll om jag så gått utklädd till kyckling - jag skulle få finna mig i att gå i skuggan av min "dejt" Erik som kvällen till ära fått en vit skinande kostymlook för £75 hemkörd. Perfekt, så vitt jag vet. I skuggan av min pimpade vän som i sina vita skor aldrig gick utan snarare liksom gled runt, med ett större leende på läpparna än jag hade när julmiddagen var serverad, så var det ingen som kunde lägga märke till att kostymen jag bar var mörk navy och inte svart.

Vi gled bort till the Dorchester som denna kväll hade abonnerat sitt Ballroom för festligheterna och plötsligt stod vi där och fotograferades innan vi gick in och tog ett glas champagne medan folk kom fram och berömde Erik för sin klockrena outfit. Därefter satte vi oss ner i småbord och påbörjade en middag vars antal rätter jag nog glömde bort redan i yran av vin, kvinnor i påkostade dresser och en stor svart killes skönsång. Det var som att ett stort skådespel spelades upp framför mig på första parkett. De väldresserade servitörernas perfektion, människorna och inramningen med de svindyra blomsterdekorationerna spelade huvudrollerna och jag agerade gärna en småätande statist. Maten var givetvis något jag aldrig normalt sett äter, men fortfarande extremt god. Jag har alltid hävdat och vidhåller gärna att det, när det gäller mat, är mängden som räknas, men denna kväll fick det vara dessa små portioner med tio välplacerade riskorn som var charmen.














En markant skillnad till Bonds fylleslag till personalfester, som också de varit riktiga höjdare fast på ett annat sätt, blev lite extra påtaglig när det visade sig att festen var över redan vid ett. Vuxet gled jag dock hem lite tidigare (kvart i ett) och kunde stolt imponera på dessa lyckade människor (just där, just då, så var vi alla det) när jag ursäktade mig med att jag var tvungen att flyga till Rom morgonen efter.

På hemvägen kände jag åter att jag inte riktigt smälte in bland medresenärerna, som kanske var på väg hem från något lite mer avslappnat hak än the Dorchester och jag förstod nu lite hur black Ivan känt sig i hela sitt liv när han betraktats som serb i Sverige och svensk i Serbien. Jag var snart tillbaka i CC12 och kvällen på lyxhotellet i den där andra världen hade redan blivit ett vackert minne blott.

Jag må vara en popklädd hiphopare som lyssnar på boybands, men mitt liv har varit ganska rock'n roll denna sista tid innan nästa äventyr nalkas. Att jobba på Bonds har gett mig mycket fritid och möjligheter att hänga lite med de vänner som under hösten fått vika hädan för min fokuserade pengagenerering. Att träffa vänner är att ta en drink, att ta en drink är att ta två och att träffa vänner ofta är att leva rock'n roll. Det får man.

Du, som själv inte bor i London, kanske antar att det är en smutsig, dyr och överbefolkad stad under en konstant grå himmel. Du har kanske varit här och faktiskt fått dessa världsomspännande fördomar bekräftade, för det stämmer till en mycket stor del. Du kanske, precis som jag, länge ställt dig frågan hur det kan komma sig att London blivit den populära metropol för alla sorters människor som mångmiljonstaden idag är.

Jag har besökt de finaste klubbarna. Jag har sett världsstjärnor shoppa, äta och festa. Jag har hängt på flummiga tillhåll i Camden och kring Brick Lane. Jag har beundrat stadens kulturarv och det har säkert du med. Men har du fångat en söndagsförmiddag och sett solen skina över Hyde Park? Har du känt lukten av gräset, hört storstadsmyllret i fjärran och beundrat det enorma skådespel som växer fram av tusentals motionärer, turister och de retoriska genierna i Speaker's Corner? Jag väntade på Emma och såg det ypperliga tillfället att ta en promenad bort från trängseln kring lågprisklädesjätten Primark. När jag kom upp ur tunneln på andra sidan var det som om svaret jag letat efter sedan jag sett min första dubbeldäckare uppenbarade sig mitt framför mig.

Kompisgäng spelade fotboll på blodigt allvar i den stora parken. Äldre turistpar, familjer och londonbor tog en promenad eller motionsrunda i parken medan morgonsolljuset blänkte i deras svettdroppar och, kanske mest fascinerande, en enorm folkmassa som samlats kring de många talare som från medhavda podier försökte nå ut med sitt budskap och fånga de förbipasserandes intresse.

Jag lyssnade till en äldre dam som i brist på åhörarintresse tillslut började häckla ett äldre promenerande par i sitt argumenterande om könsrollerna, en svart man som med en enorm energi och karisma talade om afrikanska traditioner samtidigt som han även ibland slirade in på t ex sina negativa åsikter om homosexualitet medan två andra svarta män på första raden konstant argumenterade emot i en debatt om afrikanska kulturer som i mina och många andras ögon tedde sig som en utomordentlig söndagsunderhållning.

Vad mannen jag spenderade en timme framför, i en klunga som bara växte medan jag tillslut stod längst fram i (vilket innebar några testpersonsmoment), pratade om skulle ta kanske inte en timme, men i alla fall en kvart, att förklara för dig. Det handlade om att han genom att höja vår självmedvetenhet ville höja sin egen självmedvetenhet och det som började med några oskyldiga gruppövningar mynnade ut i en hel del djupa resonemang som jag gärna berättar mer om över tre Staropramen.

I Hyde Park denna soliga dag detta nya år blev vi alla lite rikare på visdom, fysiskt välbefinnande och hopp om framtiden.

Emma kom, jag återvände till storstadsmyllret och kom snart på mig med att åter inombords svära åt långsamma pensionärer på gatan, turister som stod till vänster i rulltrapporna samt bussarna som får de långsamma pensionärerna att framstå som Ferraris. Frågan varför hade alla dessa människor bestämt sig för att tvunget tillbringa denna dag i samma stad, samma stad som jag, etsade sig åter fast i mitt sinne, men nu visste jag äntligen svaret.

Londons storhet ligger inte i champagneskummande klubbar, historiska platser eller världskända shoppingstråk. Har du sett Hyde Park en söndagsmorgon så vet du varför.

Nu får vi inte så många fler besök i CC12 innan jag lämnar lägenheten, Ivan har åkt hem två gånger och jag har efter avskedet från Nobu nu alltmer fritid att spendera på egen hand, men det är inga problem, jag har en ny vän som följer med mig vart jag än går. Med henne kan jag prata om allt, bara chilla till lite musik eller sitta ner och skapa något kreativt närhelst jag vill och det händer nästan varje dag att jag tar en öl med henne efter jobbet på Bonds. Hon underhåller mig när jag är i köket och jag sköter hennes disk.

Hon har till och med börjat spendera nätterna med mig och värmer upp sängen åt mig om jag kommer hem sent, strikt på en vänskapsnivå dock - hon är liten, ung och har inte ens skaffat mus än. Det är ju ändå givetvis oundvikligt att vi ibland blir oense - får min självständiga väninna för många direktiv blir hon som paralyserad, men för var dag som går så lär vi oss mer om varandra och jag förstår nu mer om vilka knappar jag ska trycka på i en given situation. I början tyckte jag att hon var CP men snart visade det sig att hon fatiskt var raka motsatsen - ordagrant. Det är klart att hon fått kontakt med många andra men som hennes vän är det fortfarande jag som i slutändan avgör vem hon kommunicerar med.

Hennes ungdomliga naivitet oroar mig en smula. Hon går på skivor och drar linor fastän jag förklarat att hon borde vara försiktig eftersom folk vill stoppa vadsomhelst i henne. De för den åldern karaktäristiska humörsvängningarna blir ofta påtagliga och jag har vid några tillfällen varit livrädd för att min vän ska hänga sig. Det är klart att hon i jakten på en personlighet också jämför sig med andra och vill byta och jag är säker på att hon har fler än ett megabyte på minnet.

Vi kan sätta oss ner på mysiga Brick Lounge och snart inse att hela dagen har gått, vi kan sjunga för varandra och göra en tråkig bussresa till en effektiv stund, men efter en dag ute behöver hon, precis som jag, komma hem, koppla av och kopplas in innan vi kopplar upp oss. Kopplar du? 

Mina spanska vänner hade tvingat med mig in på Bonds grannklubb the Loop som hade Scandinavian Midsummer Party och jag hade trots tappra försök att undvika dessa patriotpartyn nu hamnat på mellanvåningen som kvällen till ära spelade skandinavisk (dvs svensk - vad skulle de andra komma med? Aqua? Lordi? Olsen Brothers?) musik. Folk släppte loss till tonerna av Gyllene Tiders "Sommartider", men när Per Gessle för sista gången förkunnat det faktum att det nu var sommar, så överraskades jag av DJ:n som nu spelade en annan, kanske inte ännu lika klassikerstämplad, halländsk popdänga - Eparaggaren Basshunter med sin "Vi sitter i ventrilo och lirar dota"(för det första: jag må vara uppväxt i IT-generationen men vad fan betyder det?). Spanjorerna diggade givetvis med och jag ansåg därför det inte nödvändigt att ursäkta mig med att låten kanske inte var det bästa mitt hemland åstadkommit i musikväg, utan kanske snarare det sämsta.

Noterbart är att den enda killen i beundrarskaran är väldigt lik undetecknad. Någon annan har alltså begåvats med detta vackra yttre och det var alltså isåfall denna lycklige och inte jag som stod och svettades på rallartorget  vid femtiden den 25:e Juli 2006 i samband med Basshunters oförglömliga framträde på Stora Scenen under Kristianstadsdagarna. Bara så du vet.

Idag, ett drygt halvår senare, så överraskades jag och stannade för några sekunder upp i mitt, för tillfället framgångsrika, muskelbygge när radion som alltid backar upp min träning med sköna låtar, plötsligt spelar något jag tidigare bara hört talas om men inte riktigt trott på.

Den engelska versionen av Basshunters första hit "Boten Anna" (minns du också hur de största datanördarna här fick en stund i rampljuset när de elegant kunde tillrättavisa oss vanliga människor och förklara att det var en bot och alltså ingen båt som den halländska snyggingen sjöng om) hade nu även nått ett gym i östra London och frågan blossade åter upp som en krockkudde mittför min vindruta.

Varför tillåts man inte beundra Basshunter?

Att bege sig söder om Bethnal Green har för mig många gånger känts som att åka till ett främmande land. Ju längre sydöst jag kommer, desto högre klingar Elvis "In the ghetto" av någon anledning i mitt huvud och det blir påtagligt vilken skillnad på standarden man har bara tio minuter bort från vårt hood. På samma sätt lever vi också nära den lyx som Londons yttersta elit kan unna sig. I söndags kändes det dags att utnyttja detta när jag, Xiao och Jenny begav oss till stadens finaste hotell, the Dorchester, som jag trots att Erik och Kalle jobbat där i två respektive ett halvt år aldrig tidigare kommit för mig att besöka.

Vi leddes bort till Kalles bar vid den glänsande flygeln där en man satt och spelade några sköna låtar för att få de rika människorna i salongen, där Nicole Kidman ätit häromveckan, i stämning. Kalle bjöd på champagne och snart slog det mig - här satt jag mellan två vackra damer i baren på Europas huvudstads finaste hotell och drack Dom Perignion som går lös på tvåhundra pund per flaska. Oavsett om mina strumpor hade olika färger, oavsett om jag senare skulle hem och äta upp andra halvan av dagens vitabönorburk och oavsett om Xiao och Jenny av någon anledning inte såg mitt sällskap som en likvärdig trofé, så var det vad jag gjorde under just denna stund och jag är glad att jag kom ihåg att njuta av det.

Nästa anhalt i överklasskvarteren i Westminster blev mitt gamla jobb, Nobu, som framröstats till Londons mest sevärda restaurang. Vi gled in och bjöds givetvis även här på gratis drinkar, varmt omhändertagna av mina gamla kollegor på andra sidan baren. Så enkelt kan det vara att, om man vill, glida in och ta en drink på stället där David Beckham och - ännu fetare - hela Spice Girls åt lunch förra veckan.

Xiao noterade på the Dorchester att hotellets gäster i all sin lyx ändå gav ett uttråkat och olyckligt intryck, vilket är ett exempel som, lite klyschigt sett, lätt skulle kunna appliceras på ett gammalt talesätt och då tänker jag inte på "Borta bra men hemma bäst".

Kvällen avslutades på mångt mer avslappnade pundarklubben Exit på Brick Lane, där vår vän Tanja på söndagar står som värdinna. En värd i en annan värld. Vår värld.

Under Bonds första öppna dag år tvåtusenåtta märkte jag solklara tendenser på försök till den sundare livsstil så många av gästerna verkade hoppas kunna anamma detta nya år. Londonborna spirade i sina beställningar om hopp för detta ännu oskrivna kapitel i sagan om så många livsöden och det gladde mig, som själv uthärdat en vänta i hela nitton timmar innan årets första pizza var avklarad. Många löpte hela linan ut med apelsinjuice och sallad utan dressing medan andras tafatta försök med att be mig om att ta bort majonäsen på sin burgartallrik som sveptes med en pint öl, snarare framstod som dubbelmoraliskt skenheliga än hälsosamt nystartande. Vi sparade mycket salladsdressing denna dag när skräpmatens mecka fortfarande enades i en gemensam tro på ett hälsosammare leverne denna nya epok i våra liv. 

Det var någon gång vid fyratiden som det hände. Jag skulle i god tid innan min lunchrast beställa mat och plötsligt var det som att jag inte längre själv styrde över mina egna handlingar och utifrån såg min kropp begå den gärning som snart skulle få mig att fundera på om jag var på väg att bli en annan människa. Jag, som tidigare endast associerat ordet "hälsa" med ett handslag, var snart ute ur mitt mentala vakuum och stod nu stirrandes in i en touchscreenskärm som bekräftade vad som skett. Till min lunch var en caesarsallad nu beställd. Den klämdes förvisso med mycket dressing, kyckling och vitt bröd, men det kan inte förändra det faktum att jag nu fick mig en tankeställare. Skulle jag en dag bli en av dessa missnöjda människor som på grund av brist på motion i sin vardag inte längre kunde äta vad de ville? Nej, en side-order på en skål pommes och majonnäsdip stillade mitt samvete lika snabbt som fritösfettet spred energi i min fortfarande småhungriga manskropp.

Det nya året nalkades och toppenåret 2007 skulle avslutas
på ett värdigt sätt. Till hjälp flögs därför Niels, Johanna, Linn och Jessica in från Skåne. Detta visade sig vara ett genidrag och det faktum att även min Bonds-förvant Johan fick besök av gemensamma vännerna Holst och Böna från Lomma ledde till att ett av mina tjugo bästa år slutade med

• Utgång på Moose Bar med Abercrombie&Fitch samt efterfest på Bonds på fredagen
• Hemmafest med CC12's besökare på lördagen

• 
•  Utgång på vår vän Tanjas Brick Lane-klubb Exit söndagen och slutligen
• Hemmafest hos Johan och gänget på Edgware road på måndagen, då vi även hann med att lagom innan tolvslaget bege oss ner till Big Ben för att där beskåda ett skådespel av den arten bara tre miljoner euforiska människor och enorma fyrverkerier från London Eye kan åstadkomma. Dan, Jag och Robert kan idag se tillbaka på ett ögonblick mångt mäktigare än den applecrumble med grädde, som tack vare våra lyckade provsmakningskvällar aldrig kom in på Bonds meny.

Jag hoppas att Du också ser tillbaka på ett lyckat tvåtusensju, redo att snart hugga in i den nyöppnade chipspåsen tvåtusenåtta med alla dess smaker.

Jag och Jakob gick på imperial war museum. Det var kanon.

Golvet var fyllt av stridsvagnar men vi ansåg alla att det var tanken som räknades.

I taket hängde stridsflygplan och Jakob berömde genast deras plan-lösning.

Jag har alltid ansett mig själv vara en viktig person, och nu förklarade min doktor att även mitt BMI tyder på att jag är överviktig.

Min far ringde och väckte mig en morgon och jag berättade detta för honom. Han frågade om jag gått upp och jag svarade "det är väl klart jag har, det var ju du som ringde och väckte mig".

På väg till Ikea frågade Kalle mig om jag kunde köpa med lite knäckebröd och jag såg goda möjligheter till lite extraknäck.

Jag köpte även en adventsljusstake att placera i vårt fönster. Den var lysande.

Nu kunde alla se att det var stake i vår lägenhet.

Jag gled in på Bonds och de bad mig att sticka. Jag började direkt på mitt nya projekt - en vintermössa.

Det gällde nu att jobba på och inte maska.

Jag ville ha en kopp te och de frågade varför jag inte ville ha öl "beer is not really my cup of tea", svarade jag. Nu hade jag helt tappat tråden.

Det kom in en kille som tidigare jobbat på Bonds och numera gick runt på gatorna med sin lika flummiga väninna och sålde egendesignade slipsar. Han hade helt enkelt tagit ett tie-break.
Han ville ha en topp - dvs lite lemonade - i sin öl, men jag måste erkänna att jag ändå föredrar topless.

Vi pratade om julklappar och någon sade att fiskegrejor ju alltid gick hem men jag kunde av egen erfarenhet berätta att det inte är någon höjdare att få spö på julafton.

Jag har helt enkelt aldrig nappat på fiskegrejen. Kanske beroende på att det, eftersom det ofta är de jag ansett vara lite bakom flötet som hängt på den flugan, ju måste finnas en hake.

Vi tog en promenad i Hyde Park där de smällt upp ett stort Christmas Wonderland med en isrink, glögg("mulled wine")stånd och ett stort pariserhjul. Tala om hjulstämning. Det var kallt för min jacka var tvungen att vara oknäppt - det hade sett knäppt ut annars.

Sedan fick vi bråttom tillbaka till Bonds och tvingades att gå om folket på gatan - omgående.

Jag har alltid föredragit öl men beställde denna kväll enbart in Magners och kom fram till att goda cider har många goda sidor. Lite popcorn vid sidan är ju också alltid poppis.

När mina vänner sedan beställde in sprit sade jag ändå uppmuntrande "that's the spirit".

Nu i nyårstider är det många som lovar att börja träna men jag vet inte hur det ska gå till - promenera är att gå för långt, hantlar är inget jag vill lägga vikt vid, den manliga bänkpressen sätter för mycket press på en och att simma är att ta sig vatten över huvudet.

Gott Nytt År Vänner!