Relativt Relevanta Reflektioner

Alla ryggsäckare (backpackers) är överens. Australien är dyrt - speciellt om man kommer hit direkt från Thailand - och med Melbournes klubbutbud är det lätt att dollarna rullar iväg någonstans man sällan minns. Många ryggsäckare fastnar i Melbourne, boende på ett hostel, jobbletande och festande, tills alla pengar är slut och de tvingas stanna längre och jobba för att ha råd till mer resande.

Jag skulle vilja säga att "dyrt" eller "billigt" inte existerar. Dyrt eller billigt är bara olika nivåer av kännedom kring det berörda området.

Jag bor gratis i en central lägenhet. Detta innebär att jag inte heller längre behöver betala för spårvagn, tåg eller internet. Det innebär även att jag har två hundra meter bort till mina vänners hostel, Greenhouse(där jag iofs använde gratis internet tidigare), där man får gratis frukost varje morgon mellan 7 och 9. På torsdagar har de en "big breakfast" och på söndagar får man även pannkakor vid 11.

På måndagskvällar äter jag gratis på Urban Backpackers, som då har gratis BBQ. Där får man även ta för sig av ris och pasta varje dag.

På tisdagskvällar är det mitt andra hem, Greenhouse, som har gratis grillfest på taket.

Andra kvällar kan man äta på Lucky Coq, som serverar pizza för $4 - ca 20 kr, om man nu inte är intresserad av att laga egen mat.

Jag vet till och med i vilket skåp utanför vårt hus som man kan hämta mjölk från eftersom det kommer leveranser till kontoren i huset varje natt. Jag vet var på Victoria Market de lämnar pajer mm åt de hemlösa efter varje dag, och plockar ibland hem enorma mängder överbliven mat från Metropolitan Hotel. (Bilden under är ett resultat av en 21-årsfest där gästerna inte åt alls så mycket som de trott vilket ledde till att jag efter stängning plockade hem dessa lådor fyllda av pajer)

Dricker ute gör jag helst på torsdagskvällar, då en bar under Greenhouse säljer drinkar för $3 (15kr), eller på söndagskvällar, då irländska puben PJ O'brien ger Greenhousegästerna och mig gratis drinkbiljetter. Det handlar helt enkelt inte om att det är dyrt att leva någonstans. Det handlar bara om att göra sin research och alltid vädra ordet jag nu nämner för sjunde gången detta inlägg. Gratis.

Jag var hemlös en natt. Vi skulle ha flyttat ut ur huset, Emelie till Port Melbourne och jag till Brisbane, men eftersom jag hade bestämt mig för att skjuta lite på uppflyttandet så hängde jag kvar i huset tills de nya skulle flytta in. Nu kom Gareth, den nyinflyttande, in och förvandlade vårt funktionabla, spartanska rum med en säng till ett inrett hem med skrivbord och byrå. Jag packade ihop mina ägodelar och sov i garaget en natt, medveten om att jag dagen efter var tvungen att lösa boendesituationen. Hemlös i en stad där jag i fyra månader skaffat nya vänner är inget alternativ även om jag nu törstade efter äventyr, så jag ringde runt lite.

Australiensaren Peter stod på Lunds station utan pengar efter en missräkning i sin Europaresa. Han fick syn på en ung fager svensk och tog kontakt. Peter hade tur. Det var min vän Ivan som på väg hem till Örtofta och Ivan kan nog ses som den exakta motsatsen till den stressade, reserverade svensken. Ivan hjälpte Peter att hemma hos en polare låna internet och lösa det ekonomiska problemet. De höll kontakten och eftersom Peter hade dragit in enorma summor pengar på Black Jack så betalde han Ivans t o r - biljett till Melbourne och lät min vän bo i hans lägenhet som är belägen så centralt det går att komma i denna sydaustraliensiska metropol. Peter är en generös person med ett varmt hjärta. Ivan berättade att det ibland kunde sitta nya ansikten i köket när han kom hem. Det var hemlösa som Peter ibland bjöd upp för att övernatta några nätter, äta och bada.

Efter en del halvalternativ ringde jag Peter. Han hade hängt med oss i parken dagen innan och jag visste att jag kunde vara för sent ute eftersom han var på väg till Nya Zeeland. Efter några misslyckade försök kom jag fram när han mellanlandade i Brisbane. Jag frågade om det gick bra att slagga på hans golv när han var borta och han svarade "självklart, men varför golvet - min säng står ju tom". Efter att ha spenderat föregående natt på ett garagegolv kunde jag konstatera att jag bytt upp mig rejält när jag såg ut över Melbournes skyskapor från balkongen, åt lite pajer och somnade in i Peters enorma säng.

Läget är så bra att jag vägrar somna innan de sista människorna lämnat gatorna. Jag går hellre ut och flanerar, ser på folk och minglar för att till fullo kunna njuta av att inte längre behöva tänka på sista spårvagnens avgångstid. Även detta gick lite för lätt.

Den första helgen 2009 var så bra den kunde bli. Tre av tre kvällar var fullkomlig njutning och två specifika stunder gav Gud mig svar på varför jag är här - på jorden och i Melbourne.

Jag hade fått ledigt från jobbet på fredagen och hängt hela kvällen hos Ivan som lagat en underbar måltid. Vi hade, som alltid, haft det väldigt trevligt och medan Ivan hade avslutat kvällen med playstationspel med sin rumskamrat CS, så plockade jag fram munspelet.

Klockan var nu ett och jag tog min nya resekamrat - en gitarr som Ivans skotska, hemåtvändande vän, gett mig - på ryggen och gick till tåget. Givetvis hade det sista tåget gått, det var kallt och jag hade en fyrtio minuter lång promenad framför mig.

Detta hade fått vem som helst att tappa humöret, men det var nu en magisk nattlig promenad tog vid.

Jag hade faktiskt tänkt att "ifall tåget inte kommer så går jag gärna" och det fick jag stå för nu. Med gitarren på ryggen pluggade jag in min iPod, plockade fram mitt munspel och började följa järnvägsspåret genom ett (annars) tyst Melbourne.

 Jag mötte endast en person på vägen hem. Han försökte gå med en cykel som välte efter vartannat steg han tog eftersom han var så full att han behövde cykeln som stöd för att stå upp. Jag spelade till musiken i lurarna under den stjärnklara himlen och tänkte att nej, mer än det här behöver jag inte. Plötsligt kändes resan hit värt allt.

Som tack för min uppskattning gav Gud mig en liten present.

På vägen framför mig låg ett sexpack ölflaskor slängt med två orörda öl kvar. Det var inget snack om huruvida detta var förutbestämt eller inte.

Ensam promenerandes denna natt i Melbourne med munspelet i höger hand, ölen i vänster hand, iPoden i örat och gitarren på ryggen var livet väldigt cool.

På lördagen hade jag och Dan en kvalitativ dag. Vi satt på internet i ett skönt café på Sydney Road, vi cruisade i centrum, vi köpte mat, vi fick gratis öl i Annes bar och hämtade sedan Emelie med föräldrar för att fortsätta kvällen med grillfest hemma hos oss. Jag hade bjudit in bl a goda vännerna Sean och Faye och vi var många som åt gott, drack, umgicks och sedan åkte in till centrum för att ta några drinkar i barerna E55 och Workshop. Det var en toppenkväll men lite för förutsägbart trevligt för att kallas magiskt. På Söndagen var det dags för mig att uppleva nästa stund av total harmoni.

Jag cyklade till Fitzroy - en underbar stadsdel att jämföra med Möllevången och Brick Lane - där jag träffade Ivan för en lunch på våra nyfunna vänners vegetariska restaurang. Solen sken och efteråt tog vi en spontan tur till parken Edinburgh Gardens som ligger i närheten. Ivan hade högtalare med sig så vi funderade på att sitta ner i parkens utkant, lyssna på musik och kolla på cricketmatchen som spelades på planen bredvid, påhejad av många picnicande Melbournebor. Lyckligtvis tog vi en promenad i parken först och jag, som har en hel del goda parkminnen, fick en av de bästa parkupplevelserna i mitt liv. Hittills.

Den stora parken var fylld med söndagsfirare. De flesta satt i stora grupper med musik, lådvin och tilltugg. Många spelade fotboll, frisbee och krocket. Några hade till och med tagit med nät för badmintonspel och mitt i allt samlades BMX- och skateboardentusiaster för att visa upp sig i skateparken. Vi gick genom denna lilla sommarvärld där vardag, jobb och problem inte tycktes existera. När jag och Ivan var på väg att sätta oss ner hörde vi hög musik från en dunge och följde reggaetonerna. Ett liveband hade plockat fram förstärkare och underhöll nu ett hundratal njutande personer.

Det var inget arrangemang från Melbourne stad. Musikerna spelade inte för pengar. Det var en enorm kompiskrets med utomstående som arrangerat en liten välkommen-hem-fest för någon och musikerna bytte av varandra lite då och då. Gitarristen kunde lägga ett grymt solo, ställa ifrån sig gitarren och ta en öl medan någon annan plockade upp den och drog ett nytt solo.

Jag gick fram till en kille med en hacki-sack och snart hade jag tämjt den så att även jag kunde bidra till underhållningen av filtmysarna. Efter en liten stund var vi ett gäng som lattjade runt med den lilla rispåsen. Mingelfaktorn var hög. Jag träffade munspelsentusiasten jag mött på nyårsfesten som visat mig lite munspelsteknik, snackade lite med honom innan även han gick fram till mikrofonen och bluesade loss.

Ivan och jag var varma i själen när vi, med eftermiddagssolen i ryggen och musiken från bandet sakta utfadande i våra öron, lämnade Edinburgh Gardens för denna första gång. Att gå när det var som bäst istället för att vänta tills bandet packade ihop förhöjde intrycket av att detta varit en riktig solskenshistoria.

Efter att ha lärt mig att först titta till höger när man går över vägen (vilket inte var några större problem eftersom tre av länderna jag bodde i förra året hade vänstertrafik), efter att ha lärt sig att thongs betyder flip-flops och inte g-string, efter att ha lärt sig reglerna i australiensisk fotboll och efter att ha lärt sig dricka lemon, lime & bitter så är Australien inte direkt något exotiskt land full av ny visdom. Jag vill alltid lära mig nya saker, men eftersom nybyggarna här valde att, istället för att köpa en snabbkurs i aboriginspråk, fortsätta prata samma språk som innan, så lär jag mig inget nytt språkmässigt bortsett från fraser som "G'day", "G'd on Ya" och "No worries". Därför får jag lära mig andra färdigheter.

I mitt hus finns det cirka tio gitarrer - en av dem fick jag av Ivans skotska granne som åkte hem. Jag kallar den Gura G och jag hoppas att denne kan följa mig ett tag till på resan. Gitarrspelet kan, liksom engelskan, förbättras men jag kan fortfarande spela nästan allt, på samma sätt som jag kan uttrycka mig med en ganska exakt precision på det engelska språket, så det var dags för nya utmaningar. 

Hemma hittade jag snabbt även en blockflöjt som snart blev ett med mig. Jag gjorde en blockflöjtspellista på datorn och spelade till väl utvalda favoritlåtar tills blockflöjten allt oftare gjorde som jag ville. Snart köpte jag min egen gröna, genomskinliga flöjt i en musikaffär på Chapel Street.

Efter att ha sett publikens kvinnor smälta när aboriginungen spelade "Somewhere over the rainbow" på munspel i filmen "Australia" bestämde jag mig för att munspel nog ändå var att föredra som reseinstrument i jämförelse med digeridoo. 

Jag hittade ett litet bluesmunspel i vårt garage, men på julafton gav Emelie mig ett längre spel (jag fick spel) som är lättare att spela melodier med. Denna silverglänsande stämningshöjare har sedan första ögonblicket konkurrerat med mat om platsen mellan mina läppar.

En dag när jag promenerade på Chapel Street kände jag för lite mer drag i livet och spontanköpte ett dragspel i reseformat. Jag satte mig i solskenet i en park och försökte, med rasmus på luffen i tankarna, tämja bälgen men utan någon större framgång. Att spelet var med knappar istället för tangenter gjorde det knappast lättare och snart återfanns det i butiken.

Detta gav mig ett presentkort att spendera på nya musikaliska språk att lära mig.

Nyårsaftonen blev helt klart en bra kväll. För första gången i mitt liv spenderade jag en nyårsafton i en park där det hölls fest med musik, fotboll, frisbee, lådvin, god mat och skönt folk som min och Ivans danska väninna Camilla bjudit in. Huskamraten Anne samt svenskvännerna Pontus och Amanda anslöt också. Det var en stor grupp som njöt av Camillas smörrebröd tills vi halv tolv begav oss ner till Yarra-floden i centrum för att beskåda Melbournes fyrverkerier som, med samma mönster, sköts upp parallellt längs med hela floden och från skyskraporna. Fyrverkerier kommer aldrig att bli en wohoo-upplevelse igen - det känns som om man sett samma sak ca 21 gånger - men det var ändå mysigt att dela denna stund med hundratusentals andra världsmedborgare. Det var packat med folk, men jämfört med det kaos jag upplevt ett år tidigare nere vid Themsen i London så var det som att byta Ryan Air mot SAS 1:a Klass.

Efteråt drog vårt gäng ner till stadsdelen Richmond där vi slutligen hittade det lurigt placerade lagret där efterfesten (efterfest i våra ögon) hölls. Man hade helt enkelt gjort om ett lager till en klubb med ljus, dansgolv, HipHopspelande DJ och MC: s som rappade. Till skillnad från andra nyårsfestalternativ så kostade detta inte $50 utan bara litet letande, vilken också höjde känslan av utvaldhet när vi väl kommit fram. I lagret, som hade fyllts med sköna människor, minglade vi vitt och brett. Jag spelade lite munspel och en kille kom fram till mig. Hans band hade spelat tidigare på kvällen och plockade fram sitt eget munspel för att visa lite moves.

Vid halv sex tog jag och Ivan tåget hemåt via Telstra Dome där 45000 helt vitklädda ungdomar strömmade ut efter nyårsnattens White Sensation Party och skrämde oss lite.

Min husvärd Ida gick till jobbet och bad mig stänga av AC:n. "Aa..sen.." mumlade jag och sov några timmar till. Snart ringde dock alarmet och det var dags att spela lite spel på nätet. Volleybollnätet. Var gång jag försökte smasha hamnade jag dock på blocket.se. Bollen slogs utanför banan och jag sprang mot de stickiga buskarna för att hämta den. När jag kom tillbaka var jag således också heltaggad. Det var svårt att tagga ner, för det togs bilder och på facebook blev jag taggad på nytt. Några piggar från buskarna hade fastnat i armen på mig men jag kände mig pigg och glad.

Så bar det av till Australien. Jag började jobba som försäljare för ett elbolag - ett jobb som helt klart gav lite spänning i tillvaron. Kunderna strömmade in, jag fick mycket positiv energi och var snart el Maestro. Detta ledde givetvis till goda kontakter, inte minst i ledningen. Nu har jag watt överallt i hela delstaten för att sälja el. Ozonlagret har gått sönder ovanför Australien och landets energiproduktion måste helt klart lägga på ett kol innan den helt tar kol på miljön här. Det behöver inte ens bli dyrare - att producera grön energi har ju hjälpt bl a Colombias ekonomi. Att utvinna energi från vatten och vind skonar vår jord och de som tagit kokain vet ju att även snö ger god energi.
Efter några månader med country energy var jag knocked out och letade efter andra jobb.

2008 har varit ett torrt och varmt år att minnas med värme. Och torrhet.

För att stanna i Melbourne behövde jag skaffa ett nytt jobb. Elen säljer inte lika bra i stan och det är inte hållbart i längden att ha ett jobb där jag måste åka till ställen dit tandhygienen, modet och de andra elbolagen inte når, för att tjäna pengar. Därför tog jag en vecka ledigt för att finna ett nytt jobb, men det hann bli måndag, tisdag, onsdag och torsdag innan jag kom ur firandet av att vara ledig och faktiskt gjorde något åt min situation när jag ringde ett nummer jag fått av min chef på Nobu.

Jag har lärt mig att det nästan alltid handlar om kontakter och detta kunde vara ännu ett bevis på faktumet att det kvittar vad det står på ditt CV om du känner rätt människor. Mannen som svarade var ägaren till en av Melbournes finaste barer - the Trust - som jag cyklat förbi och tidigare inte varit speciellt sugen på att jobba i. Jag fick komma in och jobba direkt och på fredagen var det jag som slet bakom baren medan de rika människorna drack champagne under det kyrkosalshöga innertaket.

Metropolitan Hotel passade mig utmärkt. Helt ok lön, avslappnad personal och ofta brasilianska sambatoner i högtalarna. Kunderna är avslappnade nog att tillåta misstag men propra nog att uppföra sig och att lämna dricks. Fastän mitt kontaktnät i Melbourne kanske inte täcker upp hela stadsytan så visade det sig att jag inte bara kände kökschefen utan även en tjej i personalen, Rosa, som jag tidigare bott med. Närheten till Oxford Street, den unga ägaren som bor i en lägenhet ovan samt arbetsuppgifterna, med möjlighet att variera bar- och restaurangsysslor, påminde mig om Bonds.