Relativt Relevanta Reflektioner

Min fotbollskarriär varade i en halvtimme. En riktigt bra halvtimme. Jag hade gått fram till en grupp israeler som höll på att organisera en plan när en av dem, med den israeliska brytning som förstärker den överlägsna tonen, frågade: 'can you play?' medan han kastade bollen till mig.
Jag tog emot den på bröstet, droppade ner den till foten som fixerade den en stund innan jag lättade upp den på huvudet som lät den ligga där en stund. Sedan lät jag bollen rulla ner på nacke och flyttade slutligen överkroppen bakåt så snabbt att den hamnade stilla på mitt bröst. Jag kickade tillbaka den till en kille med en smula ödmjukare attityd och hamnade i laget med de två fetaste israelerna i.

Ändå vann vi de två matcherna vi hann med innan min högra fotsula släppte taget och jag gjorde alla mål. Detta ledde till respekt och acceptans hos de annars väldigt reserverade israelerna som nu hälsade på mig ibland.
När man tappar skinn börjar kroppen laga det direkt och snart har man ett nytt lager som àr starkare än det förra. Mina fötter behöver bara vänjas vid att inte vara instängda i skor hela dagarna. Försökte jag förklara för de tusentals backpackertjejer med välpreparearde första-hjälpenväskor som ville hjälpa mig med krämer av alla de slag som de kanske förstått att de själva aldrig skulle ha någon nytta av.

Jag behövde inte deras hjälp, jag behövde spela mer fotboll och gå mer barfota, för att liksom berätta för fötterna vilken världsdel de bör programmera in sig på. Detta höll jag stenhårt fast vid. I två dagar. Sedan hade min fot svullnat upp till det dubbla och såret liknade mer ett hajbett än en gammal blåsa. Jag svalde min stolthet och tog emot lite bakteriedödande sprit och stora plåster från en engelsk tjej som träget tjatat om att jag borde göra något åt det. Ronaldinho hade aldrig behövt plåstras om sådär.

Jag tvärbytte taktik och vägrade gå barfota med den dåliga foten. Men varför skulle jag behöva ha båda fötterna i skor bara för att en var lite skadad? Man gipsar ju inte båda armarna om man bryter en av dem? Det var så jag blev 'o rapaz com um sapato' - mannen med en sko. I fyra dagar fick jag ständigt förklara för intresserade att jag inte saknade en sko - alla andra gick ju barfota och det gjorde ju snarare att jag hade en sko extra. Man vill ju se glaset som halvfullt istället för halvtomt och det var sannerligen en bra icebreaker.

På söndagskvällen slog hettan emot oss när vi klev av condorplanet som mot alla odds tillslut landat i Salvador. Klockan var bara sex och vi hoppades kunna hitta ett hostel innan mörket och faran lade sig över Bahias huvudstad. Efter att i passkontrollen ha fått en försmak på brasiliansk arbetseffektivitet så hann vi inte komma ut ur flygplatsen innan det blivit mörkt.

  Vi tog en taxi till Barra, mitt gamla hemområde och kunde snart flytta in i ett typiskt hostel med dåliga fläktar, ointressanta konversationer och killar med gitarrer som aldrig gick och lade sig.
Men det spelade ingen roll. Vi hade överlevt en resa med världens mest riskabla flygbolag och funnit tak över huvudet. Jag var tillbaka i Barra, Salvador, Bahia, Brasilien. Inte en dag för sent.

Jag har gjort det här förut. Tåget som överfullt av pendlare lämnar höör och tar sig via malmö till ett kastrup som sjuder av rödbrända familjer från staffanstorp som inte kunnat förstå hur en vecka i Thailand kunnat gå så fort.
Med incheckningen checkad och  bagagekollen i bagaget går jag genom taxfreen och tar några sprut från samma parfym som alltid.

Jag tror fortfarande att flygplatsproceduren ska ta timmar men sitter återigen här en kvart senare - en och en halv timme innan planet ska lämna.
Det var några veckor sedan sist. Då var jag i och för sig inte ensam utan i sällskap av Dennis och Jeppe som skulle komma att dela en intensiv vecka i London med mig.
Mitt ursprungliga syfte - att ta mig en närmre titt på de skolor i London jag sökt in till - skulle bara kräva några timmar och resterande tid ämnade vi ägna åt att besöka vänner.

Min lista bestod av runt 25 namn och vi började med marcos, den argentinska  trubaduren jag lärt känna i brasilien, som erbjöd oss husrum i form av en garderovsstor skrubb med två våningar. Marcos bodde i ett stort

hus i Notting Hill där han förfogade över två lägenheter utöver vår och för detta betalade lika mycket som priset av en gratistidning.

sög musten ur oss och det var tre trötta turister som trillade hem följande onsdag.
Vi hade varit på pubar i dalston, Brick Lane, Soho, Camden, Clapham, Kings Cross och Notting Hill. Vi hade snubblat över nobus personalfest och flera hemmafester varav en i Oscarsvinnaren Rachel Portmans sju våningar höga hus mitt i Notting Hill.
En annan celebritet vi stötte på var svenska Jennifer som visade sig vara styvdotterdotterdotter till Benito Mussolini.

Vi besökte marknader och affärer medan namn efter namn bockades av på listan över folk jag ville träffa. När jag, nöjd med att ha fått min dos av london för ett tag framöver, kom hem och kollade min mail var det första jag läste en inbjudan till en intervju för London College of Communication två veckor senare. Och nu sitter jag här igen och väntar pä att easyjet ska meddela vilken gate de tänker flyga från om en halvtimme.

Veckan i London

Till folk som frågar vad jag jobbar med händer det lätt att jag säger att jag är handelsman. På frågan om vilken bransch jag är inne i brukar jag säga att kommersen går på löpande band. Jag trivs med mitt jobb på Lidl. Även om de flesta uppgifterna jag får där är kassa.
Vissa kunder vill lägga band på varor utan att lägga upp dem på bandet. De undrar "ska jag ta upp det här?" nej, men det var bra att du tog upp det! Ibland har kunderna saker i vagnen som inte är från butiken. Då är frågan - vara eller inte vara.

Långsamma kunder är dryga, men drygast är kortköpen.
"Tar ni kort?" Ser jag ut som en fotograf?
"Är kortläsaren för chips?" Nej, chips har vi i butiken.
"Ska jag dra här?" Nej, du får betala först.
"Går det med VISA?" Samma gamla visa..

Många kunder handlar för uppemot tusen kronor, men vår största kund handlar faktiskt bara två påsar chips om dagen. Han är enorm. Vår minsta kund handlar rått kött, oftast råttkött. Hon är en orm.

Italien började bli kallt. Under mörka Milanonätter frös snobbarnas hårgelé till is och uteserveringarna flyttade inomhus. När jag ätit all landets mat och solen sakta svek så innebar det att jag gick miste om landets två enda bra saker och tog således flyget hem till Sverige och vår huvudstad Skavsta, förlåt, Stockholm. Tack vare att Ryanair drar paralleller mellan de båda metropolerna så har jag börjat förväxla dem. Det visade sig dock att jag klivit ur askan i elden, vilket ju inte är någon passande liknelse. ”Ur kylen i frysen” lämpar sig bättre.

I Sverige bildades moln när man andades, vilket jag gjorde rätt ofta, och den stabila temperaturen 5 grader var lika kall som de milanesiska nätterna medan det om dagarna i Milano ändå bjöds på 15 graders solsken. I Sverige var det grått och kallt. Och jag älskade det. ”Vänta bara några veckor, får se om du älskar det då”, sades det. Och nu sitter jag på julaftons morgon och myser fortfarande av vetskapen om att jag behöver fler lager än Elgiganten för att ens ta mig ut och hämta tidningen.

Senast jag firade jul i Sverige var året då Sexyback med Justin Timberlake spelades som flitigast och mycket har hänt sedan dess. Kanske är det just därför varje klunk julmust, varje pepparkaka, varje lussekatt jag stoppar i mig, känns så fin.

Det Italienska språket är inte så svårt som det låter. Det är värre. Det är inte bara att addera ett o på slutet av det svenska ordet som min vän Thahn försökte med när hon sade att något var "smutsigo". Däremot kan man givetvis gissa sig till att t ex de engelska orden som slutar på "tion" nu får "zione" som ändelse istället. Station - Stazione, Relation-Relazione.

  Några överkokta makaroner i det italienska språket är o-orden. Istället för att, som vi svenskar, lägga en rejäl vokal framför ett ord för att understryka att vi menar dess exakta motsats(ja, förutom i undantag som orolig, oväder, odjur) så sätter man här istället ett s framför ett ord för att kasta om dess innebörd. Om man säger contento(nöjd) eller scontento(besviken), comodo(bekväm) eller scomodo(obekväm) är ofta svårt att urskilja. Och när man äntligen satt ett o framför ordet för vädersträcket väst(ovest), så betyder det inte öst utan väst.
Några falska vänner i italienskan är "caldo", som inte är adjektivet kall utan varm, samt voi/noi som inte är vi/ni utan ni/vi. Rörigt.
  
När jag kom hit hade jag framförallt fyra punkter inom vilka jag ville utveckla min italienska.
  Jag ville lära mig att ge komplimanger åt mat och kvinnor på ett riktigt italienskt passionerat vis. Italienskan är världens mest romantiska språk (finskan får träda åt sidan) och de italienska männen har tinat upp frusna nordiska kvinnohjärtan sedan flygplanet uppfanns.
  Jag ville lära mig att bli ursinnig på det där härligt italienska, aggressiva sättet. Som Lill-Erik när han skäller ut en förstummad pizzabagare spelad av Adde Malmberg i Bert. Anledningen till att jag aldrig skäller ut någon, vill jag hävda, är för att jag helt enkelt inte kan göra det med mitt skånska modersmål. "Che cazzo fai idioto porcha troja di merda" är helt enkelt kraftfullare än "ah du, va fan sysslar du me, jävla fubbick".
  Jag ville lära mig några riktiga italienska popballader (ja, det kallas så här, men på svenska skulle det kallas dansband) att sjunga och spela gitarr till under tjejers fönster varma sommarnätter.
  Jag ville lära mig gesterna. Gesterna som förstärker allt vad italienarna säger och som gör det så roligt att se dem på prata i telefon. 
 
  Det visade sig att den outtömliga källa av superlativ och skällsord som det italienska språket besitter var svår att plocka fram bara sådär när jag frågade efter den. Det krävdes helt enkelt en passande situation för det. Att jag själv fick leta efter superlativen i ordböcker och kärlekssånger medan det varje dag kom fram nya skällsord säger väl en del om vilken av italienarnas "heta" sidor som får(bilden) mest av deras pastaenergi. 
  Kärlekssångerna vill ingen jag träffat veta av och att ta upp ämnet Eros Ramazzotti, som för mig och den äldre generationen här är en sann kärlekshjälte, skapar lite samma stämning som när man nämner Hitler i Tyskland.
  Gesterna, som jag och Marlene finslipat den sista veckan, börjar sitta. Det gäller att pressa samman alla fingrarna, gärna på båda händer samtidigt, och med lagom avslappnade handleder röra underarmarna upp och ner för att understryka vad man har att säga och uttrycka den där avslappnade aggressiviteten som italienarna kan så mycket bättre än vi bägaren-rinner-över-inväntande nordeuropéer.

   Bello, bene och buono är nästan de enda tre adjektiv man beskriver för att beskriva allt fint, bra, duktigt, vackert eller gott medan de negativa orden i det italienska språket skulle kunna bli en ordbok bara de. Att man använder uttryck som t ex "mindre dåligt" och "mindre dyrt" istället för att säga "bra" och "billigt" vittnar också om en allmän inställning till livet som hade behövt några veckor på Bali eller lite mindre sötsaker.
Språket säger en del om folket som talar det. Det är ju språkets uppgift. Att säga saker.

Antikens kylskåpspoesi. De var allt bra före oss på den tiden.

På Roms gator gled Ferraris och Porschar men också en och annan riktig skitbil.

Jag hade hela tiden sökt mig neråt i skon. Neråt mot värmen. Men när jag förstått att det ändå inte skulle bli varmare än de sköna dagarna jag spenderat i Rom så bestämde jag mig för att, precis som när jag numera går på fotboll, gå vid sidan om planen och strunta i att hamna mitt i klacken. Så mina vänner i Bari får vänta tills sommaren åter steker över stan. 

  Tåget gick istället till Toscana där Marlene, som jag jobbat med på Nobu, mötte upp. I hennes hemstad Lucca ägde denna helg en stor seriefestival rum och jag fick redan på tåget stifta bekantskap med en bråkdel av de nördar, inte sällan utklädda till sina favoritseriefigurer, som skulle komma att förgylla våra dagar i staden. En tjej jag pratat med på tåget skulle, som med de flesta tjejer man träffar på tåg, bli mött av en "killkompis" som skulle "visa henne runt". Denna gång visade sig killen vara en lång man i skägg, riddarrustning och svärd så jag gick snabbt därifrån och letade efter min väninna. 

  Jag fick en guidad tur inom stadens ringmurar men intresset för kyrkorna svalnade snabbt i jämförelse med det nöje som fanns i att betrakta dessa nördar som rest över land och rike för att i tre dagar klä ut sig till en tecknad figur. Jag funderade på om det räckte med att ta livet på en av de fjuniga tonåringarna i löjliga kläder för att kunna titulera sig seriemördare.

  Förutom allsången till Eros Ramazzotti, de italienska filmerna och mina experiment med mp3-spelaren som hjälp i glosförhören innan även denna nymodighet hunnit bannlysas i skolan, så var ett av mina klaraste minnen från italienskalektionerna matprogrammet Aspergren mitt i Toscana där vi fick se tv-kocken operera i landets naturskönaste och matrikaste landskap. Jag minns inte så mycket mer än ostar, pasta, kött och gröna ängar. Och mitt besök i Toscana skulle ge mig exakt samma intryck. Vi stannade, förutom en strandutflykt och någon promenad, mest hemma denna sista riktigt varma helg. Och Marlenes mor måttade mängder mat mot min motvilliga mun.

  Vi åt upp all mat i den närmsta omkretsen så man fick beställa upp mer från Rom. Mamman njöt av att ha sin Milanoboende dotter hemma och tryckte i oss pasta, skinka, korv, biffar,vildsvin, soppor, pajer, bröd, kakor, tårta och annat utanför kostcirkeln. Men det räckte inte. Istället för att nöja sig med ett "det här smakade minsann", så blev denna fras inledningen till diskussioner om mat som aldrig slutade. Eftersom jag inte hade något att tillföra så ledde det till att jag åt ytterligare. Helgen avslutades i viareggina där en morbror lurade oss genom att fråga om han fick bjuda på te. Plötsligt var bordet fullt av sötsaker och vi var, proppmätta, tvugna att äta lite till. 

  Den familjefödofälla som jag bestämt mig för att aldrig mer falla i var tydligare än någonsin och ändå hoppade jag glatt i. Är man i Australien får man surfa, är man i Brasilien får man spela fotboll och är man i Toscana så får man äta, vare sig man vill eller inte.
Man brukar ju säga att resor gör att man växer som människa och i Toscana blir det väldigt bokstavligt.

Marlene och jag tog ett bett av jättechokladpumpan på chokladmarknaden i Viareggio

Det organiserade flanerande jag åkt hit med en förhoppning om att delta i hade jag inte sett mycket av. Längs med strandpromenaden en söndag i Chiavari kanske, men fortfarande hade jag inte upplevt något överdrivet - något som verkligen sagt mig att "det här kan du inte se hemma!"
Jag hade i fem veckor gått runt och hälsat på uppskrämda stenansikten (ja, ta dig gärna en sekund för att skapa dig en inre bild av hur man ser ut när man är stel men samtidigt uppskrämd) och hade fått klart för mig att glädje i Italien var något man sprider endast till sina nära och kära. Ett leende till en utomsläkting måste ha ett syfte. Man kan inte bara sprida glädje hursomhelst. 
 
  Den sista kvällen i Höörs vänort fick jag dock lite av mina då bortglömda förväntningar infriade.
Det var Söndag och ett lugn hade lagt sig över den lilla staden. Allt liv var förpassat till en gata i centrum där en större del av invånarna hade samlats för att promenera, fram och tillbaka, minglandes. Jag var hemma. Jag lämnade Valeria och Aldo, föräldrarna i familjen jag besökte, för att själv hitta någon att flanera med. De hade redan blivit imponerade av hur jag nu allt oftare hälsade på folk på gatan men efter två veckor på ett ställe vore allting annat..ohälsosamt! 
 
  Jag träffade snart Giorgio som introducerade mig för hans flaneringskamrater. Sedan gick vi, fram och tillbaka, på den centrala gata som varje Söndag efter kyrka och familjemiddag förvandlas till ett nyktert cocktailparty där folk i alla åldrar skvallrar, minglar och flörtar tills kvällsmaten står serverad. Gruppen var i konstant förändring och för var tionde meter vi gick stötte någon av oss på en vän så att resten fick stanna. Men det gjorde inget. Det var vägen som var målet, målet att inte ha något mål men aldrig vara mållös.

  I vanliga fall kräver ett möte på stan en redogörelse för vart man är på väg. Man skall helst vara på väg till något coolt. Men denna kväll i Citta di Castello fick jag för första gången uppleva det organiserade italienska småstadsmingel jag hört talas om. Jag hade äntligen hittat en plats där ingen frågade vart jag var på väg.

Rökning förbjuden-skylt på en brasiliansk restaurang i Italien. Budskapet handmålat på en dansande kvinna med ackompanjerande musiker och glädje.


Rökning förbuden-skylt på en Italiensk restaurang. Samma budskap. Mer text. Mindre kvinnor, dans och glädje.

Jag har aldrig varit speciellt kvick i fötterna men på dansgolvet i Citta di Castello är det faktiskt många som för tankarna till Michael Jackson när de ser mig. Min bruna hud har nämligen börjat falla av. Ganska Bad. Den Umbriska luften är torr och kall och förvandlar mig till vit igen. Dags att börja lägga undan lite för att ha råd med näsoperationer och godis.
VIF