Relativt Relevanta Reflektioner

Vakterna sade ingenting. Jag bara gled in. Jag trodde att det hade något att göra med att damerna i mitt sällskap den sena utekvällen i Uppsala var kring fyrtiostrecket men även senare i Sverige har jag kunnat gå in i alla barer utan att någon bett mig styrka min ålder med legitimation.
  Leg av alltså! Om jag jämför en bild på mig från 2007 med en bild ifrån igår så ser jag ingen skillnad, men det finns faktiskt andra saker som vittnar om personlighetsmässig mognad.

• Utan att tänka på det har jag numera börjat att faktiskt titta i Sydsvenskans A-del.
• Jag tycker att det är skönt att promenera och hoppar gärna av bussen någon hållplats för tidigt.
• Jag ringer numera mer än en signal till mina föräldrar och fullföljer samtal helt på egen bekostnad.
• Finns det Kellog's All Bran hemma föredrar jag det till min frukost. Jag äter heller helst inte vitt bröd och tycker att ett glas mjölk överträffar Coca Cola.
• Efter att Sverige gjort bort sig mot Ryssland kom jag på mig själv med att tänka att "livet är mer än fotbolls-EM". Chockerande.
• Jag pillar inte bort oliverna från maten.
• Jag hetsar inte upp mig för en midsommarafton som jag vet återkommer nästa år.
• Jag använder tandtråd.

Förutom detta är det nog samma person som återigen ligger i soffan och skriker "Maammaaaa! När ska vi ääta?". Är det semester så är det och lite regression kan vara relevant för att realisera en utveckling.

En vecka klarade jag hemma, sen vaknade den lille äventyraren inuti mig upp ur sin studentbakfylla och innan jag hann fundera på arbete, utbildning och framtid så satt jag i en bil mot det svenskaste Sverige; den kungliga huvudstaden med omnejd. Efter att nu ha hunnit med två besök i Stockholm på mindre än ett år känner jag mig faktiskt lite svenskare än tidigare - som om jag skulle ha gått över till att dricka Falcon istället för Carlsberg.

  Jag skulle hälsa på Londonbekantskapen Roderick som bodde i ett litet legohussamhälle i Knivsta som ligger mellan Stockholm och Uppsala. Hade det inte varit för Roderick hade jag förmodligen aldrig satt min fot i Knivsta, vars läge fått mig att älska den skånska lokaltrafikens priser och service, men i detta sällskap blev det ändå en härlig torsdag-till-måndag-helg. Jag och Roderick hann bland annat med att

• Träffa min vän Axel i Stockholm, en skön kille mina vägar har korsats med flera gånger än jag någonsin kunnat hoppa när jag för första gången stötte på honom inne på vårt gemensamma jobb, Abercrombie&Fitch.
• Bli bjudna på middag och öl hos Samuel och den norrländska liga som besökte honom.
• Ta några drinkar med brasilienbekantskapen Dagge och hans donnor i Uppsalas hetaste bar som öppnat dagen innan.
• Känna på Uppsalas nattliv på Birger Jarl en kväll som kröntes med ett stort och blodigt slagsmål när vi sömniga på hemväg trodde att fyllematen var den enda återstående underhållningen.
• Comeback-äta svensk pizza med sallad på lördagskvällen då det tydligen också var en Sverigematch på TV. Resultatet? Mycket gott!
• Se Uppsalas yngre festa loss på klubben People där man kan tänka sig att mina uppsalavänner Erik och Kalle hängt i sina unga dar.
• Återse Samuel&Co samt Joel från Falun som dök upp som gubben i lådan.
• Se Turkiet vända och vinna mot Tjeckien på storbildsskärmen i kungsträdgården tillsammans med tusentals lyckliga TURkar med näsa för fotbollsvändningar.

Bussresan från Stockholm gick snabbt och smärtfritt jämfört med de dygnslånga puckelpistbussfärder jag upplevt i Brasilien. Efter Midsommar kommer mina flyktvägsplaner att bli allvarligare.

Mitt hemland blir aldrig bättre än dessa dagar i början på juni när studenterna sjunger, uteserveringarnas bord befolkas och bara ben blottas. Det Sverige som välkomnade mig på andra sidan bron har verkligen gett mig en fin vecka av kära återseenden, studentfester och sol. I jämförelse med Brasilien får Sommar-Sverige sig ändå en match och jag är glad över mitt beslut att mellanlanda i London som får Sverige att framstå som billigt, mysigt och soligt.

Över: För att sluta cirkeln blev jag vitare och fetare igen under karantänen i London. Som träning inför studentbufféerna blev jag inbjuden till matprovningen av den nya menyn på Bonds där jag och Steven nästan ensamma slukade det mesta på bordet innan vi skrev en tresidig sammanfattning, den enorma australiensaren somnade och jag åt vidare. 

Under: Det hälsosamma livet i Brasilien fick ge vika när ölen var gratis. 

Det tog en promenad i flipflops, shorts och ett linne, hem till Emmas lägenhet på Brick Lane, innan jag förstod varför folk gick klädda som om det vore höst. Det var höst. Jag var tillbaka i mitt älskade London - grått till det yttre men ack så färgsprakande om du vågar ta dig innanför fasaderna. Emma och jag tog en lång promenad in till centrala London och jag fick tre gånger stanna och snacka lite med vänner vi stötte på i folkmyllret denna vackra tisdagskväll. Efter en gratis helkväll på Bonds kröntes min hemkomst av chips, dip och vin i Emmas lägenhet där jag ordentligt berusad ändå kunde konstatera att London trots brist på billig mat, sol och hav, har fått en stor plats i mitt hjärta.

De två följande dagarna, som även de slutade med gratisfyllor och mat, talade inte heller emot detta faktum som slutligen skulle få mig att boka om min biljett och stanna en vecka till här.

Rekordvärmen i Sverige gör sig påmint var gång en landsman öppnar sin maraboutörstande mun, men i London är jag konstant varm inombords. Mitt bankkonto har under dessa veckor sinat som en pint öl i min hand. Min färg har sakta börjat trilla av som på de slitna Londonhus man kanske skulle ha målat om redan strax efter landets VM-triumf 1966. Min mage har återfått sina runda former som en skumgummiboll man suttit på ett tag och jag känner att cirkeln håller på att slutas.
Men London är oförutsägbart, ständigt levande och underbart på ett sätt du, som inte gått genom Brick Lane en solig söndagsförmiddag, aldrig kommer att förstå.

Istället för den acklimatiserande mellanlandning i Portugal som vi gjort på vägen till Brasilien, så blev det nu direktflyg till det varma, spontana, kaotiska, färgsprakande landets rakaste motsats - kalla, stela, organiserade och gråa Tyskland. Efter att flygbolaget TAP (Petters restips: undvik dem) TAPpat mig som kund efter att dröjt över en månad med att betala tillbaka de ca 17000 kronor de varit skyldiga mig på grund av ett misstag TAP begick på Heathrow i samband med vår avresa, så satsade jag nu mina slantar på det supertyska billiga flygbolaget Condor. Efter att aldrig åkt på en jämn väg i Brasilien var jag lite orolig för om även startbanan skulle vara håligare än ett favellabarns tänder, men de visade sig fått internationell hjälp här och vi lyfte smidigt över ett underbart vackert Recife i solnedgång.
Jag hann inte ens sätta mig ner i det enorma planet innan jag började känna associationerna till Lidl. Sätena var gulblå, personalen effektivt drillad och medresenärerna ställde, i situationer där brassarna utan tvekan börjat trängas, vackert upp i raka köer så att jag blev alldeles varm inombords. Ja, VM-finalistnationerna från 2002 är varandras motpoler - var och en framgångsrik på sitt sätt - och en mix av dessa båda kulturer givetvis optimalt. Som den lättast klädda personen på världens sjätte största flygplats i det för dagen kalla Frankfurt inser jag dock att denna kombination av de två kulturerna inte är den mest optimala.

Varför, Gud, varför. Du gav mig ett vackert ansikte men nu fick jag känslan av att du liksom ångrat dig. En läxa skulle jag återigen få lära mig. Efter att i över hundra dagar ha härdats av den brasilianska solen såg jag fram emot att brun som en brasse vända hemåt. Givetvis tog det i början ett tag att vänja sig och jag brände av några lager av hud på fötter, armar, ben och mage innan även mitt skinn förstod att vi befann oss i Sydamerika. Näsan och öronen flagnade duktigt i början, men annars kunde jag lycklig notera att ansiktet var intakt och att jag, ju fler dagar jag spenderade på resande fot, fick mer skinn på näsan och blev torr bakom öronen. Fram tills hemresedagen. Inte fram tills en vecka in på resan, eller en vecka innan jag åkte hem eller någon annan dag, utan det exakta datumet för min hemresa, till följd av min entusiastiska dag i solen fredagen innan, då det äntligen slutat regna. Alla dessa dagar i Brasilien utan att ha blivit rånad skulle sluta med att jag blev helt skinnad.

När jag som vanligt skulle hälsa min spegelbild god morgon med en komplimang slutade det hela som scenen i filmen Bert - den siste oskulden, när Bert inövandes sin öppningsreplik i väntan på att en flicka ska öppna dörren, sade "vad fin du är, vad fin du är, vad fin du är", för att, när flickan tillslut öppnade iklädd en ansiktsmask, utbrista "vad ful du är". Vad jag såg i spegeln fick mig att tappa hakan och det var just vad jag hade gjort. Skinnet på hakan hade börjat flagna och även kinderna hade spruckit så mycket att jag, när jag rakade mig, inte bara hyvlade av de små fjun min manliga mognad åstadkommit sedan sist, utan även stora delar av min vackra guldbruna hy. En halsbränna ingen mängd av Samarin kunnat rå på hade också slagit till och jag hade fått ännu ett problem på halsen. Nu var det svårt att hålla masken. Katastrofen var ett faktum och jag försökte desperat att smörja in återstoden av min vackra färg med försvarets hudsalva men det gick inte som smort och snart rök även pannan.

Jag har spenderat mycket tid i solen och det kan inte vara en slump att jag timmar innan min hemresa tvingades lämna tillbaka solbrännan som jag införskaffat i landet, som om jag hittat en apa som jag försökte sno hem. Gud, vad är det du vill försöka säga till mig? Att det är farligt att vistas mycket i solen vet jag redan. "Skönhet kommer inifrån" då? Kanske skulle jag nu få känna hur det känns att vara ful ett tag? Jag hoppas att det är något väldigt viktigt och lärorikt.

Den kaxiga blondinen med sina karaktäristiska läppar blev ett namn på allas läppar redan efter de första avsnitten av den svenska versionen av den plastiga dokusåpan Paradise Hotel. Tittarmålgruppen i landets högstadier delade snabbt upp sig i två läger som antingen hatade eller älskade hennes "osvenska" och för dokusåpor eminent raka attityd. Direkt efter att hon tvingats lämna showen dök hon upp överallt och gjorde tillsammans med sin skånske vapendragare Patrick Larsson några oförglömliga program i TV400. Vem minns inte The OP Tour, där man fick följa med dem på en bejublad turné genom Sverige med den mest säljande mobiltelefonsignalen 2005, "Playboy Bunny", eller Little Italy där dessa två knippen av karisma och bus fick möjligheten att bl a intervjua fotbollslegenden Paolo Maldini. Men snart blev media lite för suget på att sätta tänderna i det kändisfärska köttet och hon porträtterades under en lång tid tillsammans med fler tänkbara pojkvänner än Peter Jöback. 

När även jag gled in i Olinda insåg jag snart att det hela var överskattat, slitet och fult på grund av för mycket pågående renovering.

Den i Brasilien välkända strandstadsdelen Olinda ligger fyrtiofem minuter utanför storstaden Recife som blir min sista destination den här resan. Recife är (precis som alla andra städer i detta land) ökänd för sin kriminalitet, men även för livsfarliga badmiljöer, ni kanske hajar.

Jag stannade i Olinda i några dagar (bodde på Hilton, alltså vandrarhemet Casa de Hilton) men fann det inte hälften så positivt som alla porträtterat det, kanske på grund av min brist på intresse för gamla hus, så jag valde att spendera mina sista dagar i Brasilien, för denna gng, i staden Recife. Här är det rock'n roll, fullt ös, plattan i mattan och jag njuter av varje sekund som passerar och för mig närmre min hemresa.

Jag minns hur min vän K en gång berättade att han firade ett MVG-prov med att inte plugga till nästa, vilket givetvis inte resulterade i ett nytt toppbetyg för unge Sjöberg. På samma sätt firade jag, när solen, efter en grå visit i Salvador och en regnig dag i Olinda, åter sken på en klarblå himmel, med att spendera åtta timmar alldeles under den, skyddad av en minimal mängd solkräm. Jag, som länge varit "orödlig" fick nu en sista gång lära mig en läxa av den Brasilianska solen. Mina läppar svullnade upp, jag fick märken kring ögonen från mitt kisande och pannans skinn ger mig numera nostalgiska associationer till Sverige och knäckebröd. Ett bestående minne från den där vackra dagen i Olinda då jag lyckades läsa ut en hel bok. In my face.

Rofylld, rödlätt och relativt robust är jag i Recife redo för europeisk rentré.

Dagen efter fick jag spatsera runt mer Covered-Up än Greta Garbo 

Att brassarna visste hur man arrangerar gatufester var givetvis en lika stor överraskning för mig som att de kan spela fotboll. Det där kontinentala och äventyrslystna med att "kunna släppa loss" är ju något många av oss nordeuropéer anser det sådär kontinentalt och äventyrslystet att beundra och avundas vilket också ger sig uttryck i de alla sorters "gatufestsammanhang", som, likt alla pizzerior som försöker ge ett intryck av den där äkta italienska touchen, alltid marknadsför sig med associationer till Brasilien. Det kvittar dock hur många ord som "Samba", "Karneval" och "Street Party" de använder sig av på affischerna med lättklädda karnevalsdamer i fjädrerskrudar - alla kommer ändå att gå hem när klockan är tio, det är svinkallt och fyrans nyheter tar vid.

Mina vänner i Fortaleza skulle ta mig med på en konsert med Psirico, artisten som gjort hitlåten "Toda Boa", men efter en timme på gatorna utanför arenan förstod jag att det inte var meningen att vi skulle in på själva konsertområdet. Det spelade inte mig någon roll eftersom det omöjligt kunde vara fler folk därinne än de tusentals som dansade på gatorna och "Toda Boa" spelades givetvis ändå flitigt i de stereos som bilar med uppfällda bakluckor bidrog till festligheterna med. Ja, är det gatufest är det uppfällda bakluckor som gäller. Ifrån hundratals bilars uppfällda bakluckor strömmar olika sorters forro (en av de brasilianska musikstilarna vars texter aldrig hade låtits föras in i Sverige ens med den för alkohol stensäkra insmuggelsvägen med tåget över Öresundsbron), med en decibelnivå som hemma till och med fått grannbyarna att klaga, och ifrån andra bakluckor säljs det mat, dryck eller annat.

Jag var som vanligt den enda icke-brassen på plats och hade trots att jag inte dansar, trots att jag inte älskar forro, trots att jag inte vågar irra iväg för långt ifrån den egna gruppen på egen hand, inga problem att insupa den atmosfär som för evigt kommer att påminna mig om vad en gatufest egentligen är när familjer med skrikande barn på Höörs Marknad, Fjortisar på Malmöfestivalen eller en oändlig dödsträngsel i Notting Hill Carneval försöker hävda något annat.

En brasiliansk peng - en Real - R$1 - motsvarar ca 3,50 SEK. En R$ finns både i sedlar och som mynt. Sedlarna är alltid fuktigare än våtservetter fast utan samma fräscha känsla. Folks benägenhet att bli av med dessa sedlar så fort de kommer i deras hand ökar nog på landets konsumering med några procent. 

Saker i min väska som nog inte många andra backpackers släpar runt Sydamerika:

• Hängmatta
• Dator (som också gärna hänger sig)
• Fotboll (som jag hänger många pytsar med)
• Finskor (alltså inte kvinnor från Finland, utan fina skor, sedan jag hängde på de fina klubbarna i Rio)
• Kokosnötinstrument (som hängt med från Salvador)
  

Saker som inte finns i min väska som nog många andra backpackers släpar runt Sydamerika:

• Kamera
• Karta
• Reseguidebok
• Piller

Varför är jag inte som alla andra?
 
(Potentiellt svar: Kanske för att jag hellre ser mig som en local än som en backpacker)

När en brasse ringde mig för första gången hände ingenting när jag svarade. Istället spelades en liten jingel upp varpå en brusig telefonsvararröst sade något innan det klickade till och min vän började prata. Detta skedde sedan utan undantag varje gång en urinvånare ville ha tag på mig och efter någon månad förklarade Kalle varför jag alltid möttes av denna trevliga trudilutt. Rösten efter tonen förklarar att det är jag som får betala brassejävlarnas samtal och om jag inte förstått mina föräldrars problem i att jag ringt en signal och lagt på för att de ska ringa upp, så gör jag det nu. Jag är på en resa mot mognad.

De klassiska Havaianna-flipflopsen (någon som är sugen på att beställa? 150:- per par) ger mig svarta märken på fötterna. Den gula väggen bredvid min hängmatta, som jag använder för att sparka igång gungandet med, har gett hela mina ben gul färg som nu även de färgar mina sandaler. Bänken jag gör mina situps med hjälp av färgar mina tår blå varje dag. Regnsäsongen har inletts här i Brasilien men det är klart att man fortfarande får en hel del färg. 

Efter nära fyra år vid min sida skiljdes jag ifrån halva min mp3-spelare. Den har varit som en del av min vackra kropp och sällan svikit men nu var det som om Gud nog ändå gav mig ett sista tecken att köpa en iPod. I ett Internetcafé i Salvador glömde jag när min tid var ute att dra ut den halva av mp3-spelaren som fungerar som usb-minne och eftersom jag inte kom på detta förrän nästan ett dygn senare antar jag är ämnad något större än de 256 MB som i fyra års tid matat mig med de ca 50 låtar jag ansett varit vassast just då. Du som sitter med 8 GB och dygn av varierad musik i din iPod får gärna skratta, men med den kvalitet jag ständigt tvingades hålla på musiken i min idag pensionerbara klenod hade du fått bläddra tills din tumme fått kramp för att uppnå. När en favoritlåt ansågs bra nog att tränga sig in fick en annan ge vika. Fittest will survive.

När jag, efter timmar av tidsdödande kring busshållplatsen i Salvador, tillslut upptäckte att jag endast hade den onödiga batteridelen av min förmodligen käraste ägodel på mig hade jag, som om någon däruppe fick sig ett gott skratt, den hopplösa tiden två och en halv timme kvar innan min buss skulle lämna Salvador för gott. Tiden var för lång för att bara sitta och vänta men också för knapp för att bege sig på jakt efter något jag redan bestämt mig för att, så snart jag satt fötterna på engelsk mark, dumpa för en yngre, fräschare och bättre formad version, så jag gick och köpte lite mat istället.

Det spelas fotboll överallt. Det pratas fotboll. Jag andas fotboll. I Morro blev jag snabbt killen-som-spelar-fotboll (pretty fly for a white guy) och folk jag stötte på frågade alltid när vi skulle lira boll. Jag, som alltid antagit att mitt (ständiga följeslagande) rykte som fotbollskille grundades i mina shower på stranden, fann efter ett tag att det kanske berodde på något mycket enklare; nämligen det faktum att jag ägde en fotboll. Brassarna är det bollkåtaste folk jag stött på, men ingen här har en egen fotboll och jag förstår inte hur sportens hemland kan låta mängden av praktik bero på hur många gringos som köper fotbollar man kan låna. En kille frågade mina franska vänner om de ville vara med och spela fotboll. De var gärna med men när lagen var uppgjorda, målen var utsatta och det var dags för avspark visade det sig att ingen hade någon boll och att de blivit tillfrågade just för att de förväntades gå och köpa en.

En dag på Morro kom en inhemsk kille förbannad fram till mig och frågade varför jag hade en fotboll och inte spelade med den. Jag trodde han skojade och frågade vad det spelade honom för roll innan jag gav honom tipset att själv köpa en boll, men han var gravallvarlig och sade något argt innan han vände om och gick iväg lika snabbt. Som innehavare av en fotboll här har du alltid vänner, men också ett ansvar som "fotbollsbibliotek". Kvinnor, män, arbetande restaurangpersonal, horor, försäljare, uteliggare, barn, poliser, gubbar och präster - Alla vill Alltid låna bollen.

"Åh, du är från Sverige!
Jag har en kniv därifrån!
Jag var nära Sverige en gång när jag var i...Italien!
Pratar ni verkligen tre olika språk? Jag älskar era klockor!"

Suecia (Sverige) och Suissa (Schweiz) är lättförväxlat här och jag klandrar dem inte. Innan jag åkte hit hade jag inte det minsta hum om hur Sydamerika såg ut.

När folk väl känner till skillnaden mellan svenskar och schweizare (som jag med mina rötter inte kan känna någon förolämpning i att tas för) är det alltid lika intressant att se vad de känner till om Sverige. Israeliterna kollade på tv-serien om Nils Holgersson (som jag själv aldrig sett) en speciell helg varje år. Några säger "vackra kvinnor", några nämner Absolute, Brasiliens mest populära vodka, några stoltserar med att vår vackra drottning är brasilianska och några skiner upp och säger "Thomas Ravelli [Tåma Haveoi]".

Ibland blir jag överraskad, som när jag igår natt handlade i en 24timmarsöppen stormarknad och fann att de sålde falconölglas.

 
Zlatan i mitten av en poster i en sportaffär i Fortaleza

Van vid Abercrombie&Fitch:s dunkadunka som bakgrundsmusik för att få folk på shoppinghumör blev kontrasten enorm när jag i Salvadors enorma köpcentrum Iguatemi hörde något som påminde om mitt besök i Peterskyrkan snarare än Burlöv Center. Mycket riktigt hade någon placerat en kyrka mitt i köpcentret (alternativt ett köpcentrum runt kyrkan) och där hölls det förmiddagsgudstjänst som inkluderade psalmsång. Skönt att veta att Gud närvarade även där, för när jag sett på kläderna de säljer i affärerna så tvivlade jag en smula.

Under en av de långa, skakiga bussresorna kom jag på mig själv med att sitta på helspänn. Eftersom det faktum att bussen gungade som en jolle i kuling skulle inte förändras hur spänd jag än var, förstod jag att det enda jag kunde förändra var min egen tolkning av situationen. Med tankarna på bättre saker än att en brasiliansk fartdåre höll på att svänga mig och mina medpassagerare av vägen, slappnade jag av och kom på att detta var något man kan likna vid många andra situationer i livet.
Brasilien är farligt, men jag kommer inte att bli mindre rånad för att jag hela tiden går runt och tänker på det. Slappnar jag av och njuter av Brasilien kommer det kanske istället kännas mer "värt" när jag väl blir rånad.

Om jag stannat i Sverige hade jag kanske blivit rånad där. Om jag av rädsla stannat inne hela dagarna i Brasilien hade någon kanske brutit sig in i mitt vandrarhem och om jag så anlitat en livvakt hade kanske denne kidnappat mig. Jag använder mitt sunda förnuft, men mer än så kan jag inte göra för min säkerhet. Gud har täckt upp resten. Hittills.

Vad jag däremot kan göra är att se till att få något ut av min vistelse här genom att inte gå runt och vara så förbannat rädd som många anser att jag borde vara. Någon förklarade förmanande inför min resa att de faktiskt dödar turister i Brasilien. En annan klok och livserfaren bedyrade vikten av säkert sex. Mina brasilianska väninnor i Fortaleza ringde till mitt vandrarhem stup i kvarten och var oroliga för att jag var ute och gick ensam efter mörkrets intrång och vem jag än pratat med, om vilken brasiliansk stad vi än talat om, har sagt att "men ta det försiktigt, det är mycket kriminalitet där".

Bär jag blöja och har napp i munnen? Går jag med rullator? Har jag en decimeter mellan ögonen? Blindkäpp? Nej, inte enligt bilden ovan i alla fall. Så vad tror dessa människor att jag ska få ut av deras "hjälp"? Skulle jag efter tre månader i Brasilien tro att nästa stad jag åker till skulle vara så fri från kriminalitet att äntligen kan plocka fram mina juveler och sätta mig på en bakgata mitt i natten för att lägga patiens med min laptop? Skulle Brasilien, med sina 180 miljoner invånare, vara det enda landet i världen där, till skillnad från i bl a Sverige, turister mördas?

I Brasilien dödas 46 000 personer per år. Den innebär ca 13500 under min vistelse här. Jag är fortfarande inte en av dem, så, tills dess, låt den brasilianska böngrytan vara den enda oroliga klumpen i min mage medan jag lever.

Potatis till höger, potatis till vänster, potatis bakom och potatis framför.
Jag, som ännu inte ätit, ställdes nu inför en frestelse likt på stranden i Sunes Sommar när pappa Rudolf i sitt kaffesug tycker sig se alla strandens besökare med termosar och koppar i händerna. Kanske hade hans son Håkan rusat ut och satt i sig blandningen av sina två favoritmatingredienser - sand och potatis - men jag satt bekvämt längst bak i bussen och kände inget behov av att sträcka på mig just då. Alla andra passagerarna rusade fram till förarsätet för att en efter en påpeka chaufförens misstag, något alla som vet att man inte skördar potatis med en långfärdsbuss lätt kunde räkna ut själva.

  Jag var på väg mot Salvador igen, men denna gång skulle bli den kortaste visit av de nu sammanlagt fyra. Mina vänner hade hört av sig och sagt att det var en man med många kontakter i fotbollens Salvador som ville träffa mig. I proffsfotbollspaketet ingick en lägenhet och det lät som något jag gärna tog en tjugotimmarsomväg till Recife för att lyssna på. Eftersom bussresan var så skakig hade jag inte ens märkt att vi plötsligt befann oss i grödorna tio meter utanför vägen - det var snarare jämnare i åkern än på asfalten.

  Eftersom folk grimaserar varje gång de får veta att jag ämnar spendera tjugo timmar på en buss tvingas jag förklara det om och om igen. Jag älskar att åka buss. En bussresa är den enda tiden på semestern jag kan tillåta mig att sitta och glo utan krav på att hitta på en massa. Att bussen avgår en tid och anländer en tid är orubbliga fakta. Det enda jag kan göra är mitt bästa för att få tjugo trevliga timmar av läsning, portugisiskastuderande, musiklyssnande, filmkollande, konverserande, skrivande, filosoferande, spelande och ätande. Det gör jag gärna. En dröm kan jag sitta där, längst bak i den skumpande bussen, i månader för.