Middagsstunder med Ständiga Strider
Ungefär såhär ser det ofta ut vid middagsbordet i familjen med det undantaget att det inte endast är en som får ett utbrott utan allihopa. Allt diskuteras. Varenda mening som uttalas bryts ner till minsta detalj och analyseras. Pappan som är advokat och en perfektionist ut i fingerspetsarna träder oftast in i rollen som David Batra och de skrikiga, hetsiga diskussionerna mellan familjemedlemmarna, som i Sverige hade varit lika med skilsmässa, fosterhemsplacering eller tröstsupande, slutar oftast med att fadern plockar fram något slags lexikon och rättvisa skipas. Sedan skämtas det som vanligt ett tag till, men plötsligt smäller det till igen.
Det är inte sällan jag som är upphovet till kunskapskriget eftersom jag ofta kommer med frågor kring den italienska grammatiken som de tävlar om att besvara med störst exakthet. Frågor om det italienska köket är också en het potatis.
Vid ena bordsänden sitter jag som en tennispublik och följer argumentationens bana mellan eldsprutande munnar och glödande ögon. Jag skulle vilja plocka fram gitarren och köra Bob Marleys "don't worry, about a thing, 'cause every little thing, is gonna be all right" men det gör jag inte. Det skulle vara som att sitta bland ett gäng rullstolsbundna och börja sjunga "get up, stand up" med samma artist. Vissa saker går helt enkelt inte att ändra.
Norrmän italienska Normen
Många barer skyltar med en diger Absolut-kollektion, H&M säljer till de som inte har råd med Armani, IKEA annonserar som vanligt överallt, det står varje dag lite om Zlatan i la Gazetta dello Sport, Wasa knäckebröd och Pågens skorpor representerar det fiberrika alternativet på brödhyllorna men i Italien är det just nu vårt stolliga grannland Norge som är mode. Norska flaggan syns på tröjor, väskor, byxor, jackor med mera och i skyltfönstrena framhäver man gärna sitt sortiment av norska mössor. De flesta här har besökt Norge och sällan Sverige. Jag antar att det förmodligen främst rör sig om täta norditalienare men jag är fortfarande förvånad -inte var det väl en norska som badade i Fontana di Trevi? Kanske svider em 2004 fortfarande.
Ett av märkena som har fått hela detta modets hemland att klä sig i som om de skall ut på mulleträff i de norska skogarna heter enligt min research Napapijri och härstammar från finskans(!) napapiiri som betyder polcirkel. Plötsligt hittade jag en diskussion i ett forum där olika historier om varför italienarna bär den norska flaggan lades fram. Någon hävdar att den norska flaggan helt enkelt är snyggare än den finska. En annan historia är att en italiensk designer var på expedition och gick vilse. Ett norskt forskarlag stötte på honom och räddade designern som hyllade dem genom att skapa ett märke med landets flagga på.
En av skribenterna hävdar att en italiensk designer blev så besatt av norge efter Vinter-OS -94 att han ville skapa kläder med den vackra norska flaggan, som han ansåg symboliserade vintersporter och den arktiska världen, på.
En rövarhistoria berättar att märket har sitt ursprung i en hyllning till norrmännen som sägs vara de första att gå till polerna med släde för 100 år sedan. Rättigheterna till att använda flaggan säger man gladeligen ha skänkts företaget Napapijri från Kung Harald V.
Men mest troligt är väl den historia som också bekräftas av en artikel i tidningen Helsingin Sanomat. Här hävdar man att en några italienska affärsmän en kväll på åttiotalet satt i en skidstuga och snackade om att kanske starta ett friluftsklädmärke. Några finnar som hängde upp tvätt hörde samtalet (och här undrar jag om det verkligen var två italienare som satt och pratade eftersom det annars skulle inneburit att finnarna kunde italienska eller att två italienare pratade engelska med varann men det är inte dödsviktigt) och föreslog att man kunde kalla märket Napapiiri, vilket senare förenklades till Napapijri. Att det blev den norska flaggan och inte den finska har att göra med att det rör sig om samma nordliga klimat och att nog ingen italienare riktigt bryr sig om huruvida namnet matchar.
Och jag skulle nog också hellre associera mina kläder med stenrika äventyrare än med deprimerade metal-alkoholister.
Kulturkontraster
Rökning förbjuden-skylt på en brasiliansk restaurang i Italien. Budskapet handmålat på en dansande kvinna med ackompanjerande musiker och glädje.
Rökning förbuden-skylt på en Italiensk restaurang. Samma budskap. Mer text. Mindre kvinnor, dans och glädje.
Varma hälsningar från IT-ALIEN!
Uttryckande om Utryckande
Jag har, precis som många kvinnor, bögar och bilfascinerade ungar länge drömt om att ha en brandman omkring mig och nu kanske jag inte behöver bli pyroman för att det som jag brunnit för så länge ska bli verklighet. Brandman är nämligen tillsammans med fiskare det yrke som det finns flest möjligh
eter att ordvitsa om - gamla klassiska uttryck som "har nån sett röken av Dennis?" men även slang. Jag kommer att kunna lyfta honom för att känna hur det är att bära en smoke-king. Det lär dessutom inte vara låg-avlönat. Alla tänder på Dennis. Han har satt många hjärtan i brand. Dennis är het och kommer säkert att som brandman hitta en flamma att älska så länge gnistan finns kvar och de inte tar kol på varandra. Många förhållanden går upp i rök när någon brinner för mycket för sitt arbete. Man kommer hem och möter en partner som det slår gnistor om - ur askan i elden liksom. Sedan ryker man ihop. Sånt kan man lätt bli utbränd av.
Dennis, som länge varit en eldsjäl i sitt rörläggarjobb, kommer säkerligen att ta sig an även detta yrke med en härlig glöd. Brasläckande behöver bra släckande och finns det något krut i honom så kommer det att synas i brandmannayrket. Ryktet om Dennis ansökning är rykande färskt men ingen rök utan eld och jag ser fram emot att få höra när det brinner i knutarna. Även om han är på jobbet kommer han kunna att besöka mig när jag är hemma och har fixat lite bål. Dennis har aldrig sagt nej till lite hembränt och nu kommer han att komma som ett skott. Jag har en törst för ordvitsar som han kanske kan släcka.
Denn is on fire!
Black or White
Jag har aldrig varit speciellt kvick i fötterna men på dansgolvet i Citta di Castello är det faktiskt många som för tankarna till Michael Jackson när de ser mig. Min bruna hud har nämligen börjat falla av. Ganska Bad. Den Umbriska luften är torr och kall och förvandlar mig till vit igen. Dags att börja lägga undan lite för att ha råd med näsoperationer och godis.
VIF
Pensionen på Banken och Bänken
På sin fritid gillar italienarna god mat, dålig tv och parkbänkar. De flesta städer har fler parkbänkar än hus och det är inte på grund av den strida ström av hemlösa afrikaner som åkt hit och trott på den italienska drömmen utan att veta att den italienska drömmen är ett land utan afrikaner. Nej, bänkarna i parkerna, på torgen och längs med strandpromenaderna är som ett facebook för Italiens pensionärer. Här kan de som överlevt decennier av oljeöverdosering, kedjerökning och mördartrafik sätta sig och prata med vänner och bekanta. Var och en har sin egen bänk men man kan också gå till en annan bänk en stund för att uppdatera varandra om sin status, spela spel eller lägga till nya vänner till sitt kontaktnät.
En kväll i Chiavari kunde jag från min parkbänk se hela tjugosju andra bänkar som alla denna ljumna sommarkväll var fulla av gamla konverserande youghurtpaketsansikten. Tacka landets dåliga TV-utbud för det!
Språkigt Läge
Flykten Från Frukostfibrerna Förklarar Förfall
I hjärtat av Italien, landet som lägger mer stolthet i sin matlagning än i sin sjukvård, renhållning och skola, vet man fortfarande inte hur man äter frukost. Det är som att man inte orkar vara matälskare hela dygnet, som en hårdrockare som varje morgon, innan tuppkammen är rest och nitarna slipade, först dansar lite till Basshunter, en präst som innan han går till jobbet knäböjer mot Mecka eller en polis som inleder varje dag med ett rån (vilket i och för sig kanske inte är så ovanligt här). 
Frukosten består av varm mjölk med kaffe i som jag häller flingorna i. Flingor, tänker ni då, typ müsli, Start eller All Bran flakes? Nej nej. Ahaa, lite busigt onyttigt som Cornflakes eller Special K, tänker ni då. Nej, förutom den bruna färgen har chokladflingorna som jag häller i min mjölk inte mycket gemensamt med den hundmat som vi enligt italienarna i Sverige stoppar i oss varje morgon. Lite sött får man allt unna sig, problemet är bara att denna skål med flingor är den nyttiga delen av frukosten- den del som målvaktsstjärnan Gianluigi Buffon i reklamfilmen går i god för och hävdar är det bästa valet för en optimal start på dagen. Gianluigi har förhindrat många mål i sitt liv och hjälper nu till att förstöra ett mål om dagen för varje italienare.
Till detta äter man garanterat fiberfria toastskorpor med smör och en sylt som får stå för C-vitaminintaget. Jag vet vad du tänker. Det är inte sött nog. Det är fortfarande lite väl nyttigt. Det tycker italienarna också. 
Därför får man också en buffé av kex i olika smaker att doppa i kaffet eller bara äta som de är. Äter man kexen som de är tvingas man dock till att tugga och det undviks helst. Allt ska doppas i mjölkkaffet och bli en sörja av söthet som man kan trycka i sig framför de horribla morgonprogrammen på tv. Avslutningsvis är man efter att ha varit duktig och ätit upp allt värd en...frukt? nej, en rejäl bit socker- eller chokladkaka som man också kan doppa i kaffet.
Varför hycklar man ändå fortfarande och lägger upp alla olika sorters sötsaker på bordet när det är uppenbart att allting ändå ska blandas ner i mjölkkaffesockerröran som sedan likt heroin skjuts in i vårt system för att när ruset lagt sig göra oss trötta och i behov av mer? Egentligen vill ju alla italienare inleda dagen med att helt enkelt trycka en tub med nutella i munnen och svepa den med en espresso. Ingen utomstående (ja, möjligtvis en brasilianare) kan väl ändå tycka att den italienska frukosten är normal så varför inte gå hela vägen?
I Sverige har jag vaknat upp vissa lördagar och funnit rester av fredagsmyset kvar på bordet vilket blivit en frukost av mjuka chips, dipp, pizzarester och cola. Det har gett mig mer näring än den italienska frukosten och det vet Buffon om. Det VM som han vann 2006 hade han inte ens orkat pallra sig till TV:n för att se om han verkligen tyckt att chokladpuffar är det bästa sättet att börja dagen på.
Italien är kanske inte världens bästa land att leva i. Skolsystemet är uråldrigt, naturen är smutsig, det är svindyrt att leva här, speciellt med tanke på låga genomsnittslönerna, vägarna är trasiga och sjukhusen är fattiga. Mina vänner talar avundsjukt om hur bra levnadsförhållandena i Sverige är men med tanke på vad man äter till frukost här är jag imponerad av att de överhuvudtaget orkat åstadkomma färdigbyggda hus, skolor och vägar (det ser i alla fall ut som hus, skolor och vägar på håll). 
Att landets all konst är gjord långt innan man laborerat fram chokladflingor och kex har givetvis också sin förklaring i att man förr i tiden orkade koncentrera sig en längre tid. När Michelangelo hängde i taket och målade Sixtinska Kapellet hade han en stadig hand och en tallrik gröt i magen för att kunna hänga där hela dagen. Detta kan jämföras med en konstnär som var verksam i modern tid, Enrico Accatino, som bara hade tålamod att rita några streck på tavlorna innan blodsockret sjunkit så lågt att han behövde ett nytt mellanmål av formfranska och nutella. Ett av hns kändare verk, Composizione, ser du här under.
Historiker har klurat länge på varför romarriket föll men för mig är det självklart - man hade väl lärt sig att utvinna socker. För varje kex man äter kommer landet längre ifrån den kultur och organisation de hade medan vi svenskar fortfarande bodde i grottor och tar ett nytt steg mot att bli ett smutsigt u-land.
Jag vill inte tro att folket själva bestämt sig för att på grund av simpelt frosseri, likt ett barn som inte förstår varför man inte alltid kan äta godis, förflytta landet tillbaka till apstadiet. Det måste finnas en annan förklaring. Böcker om hälsosam kost som skeppats till Italien har kanske stoppats av den av maffian kontrollerade tullen och precis som så mycket annat dumpats i havet utanför Neapels hamn. Maffian har väl sina fingrar även i denna kakburken och tjänar kanske på att landets invånare är trötta och ohälsosamma samtidigt som de säkert säljer falskmärkta chokladflingor.
Att butiker har stängt mellan 12 och 4 på dagen har väl precis som allting annat också sin förklaring i denna näringsbefriade frukost som därmed påverkar näringslivet.
Trots denna frukost, oljor, kolhydrater, vitt bröd, ostar och tårtor som sakta utvidgar min lekamen, är italienarna inte smällfeta, vilket för mig är ett under. Det gamla talspråket kanske stämmer; man blir aldrig fet i sin egen stad.
Fördomar För domare
Fotbollsfilmning
Idealien
Citta di Castello är beläget i hjärtat av inlandet, omges av åkrar, har ett flertal pizzerior, frisersalonger och affärer, fjuniga mopedungdomar och en tågförbindelse med omvärlden men sedan slutar likheterna med Höör, stadens vänort i Sverige. I Höör är det svårt att finna tryfflar, vi saknar en ringmur (och CdC saknar en Ringsjö) och Orupsbacken matchar inte riktigt de berg från kedjan Apennerna som omger mitt nuvarande hem.
Bortsett från det kalla klimat som nu är på ett, förhoppningsvis tillfälligt, besök i Umbrien så har jag det optimalt och det tack vare den underbara familj som jag gästar. Föräldrarna Valeria och Aldo var under en vecka för tre år sedan gäster hos oss i Höör när deras kör gjorde ett utbyte med vår musikskola och sedan dess har vi hållt kontakt och pratat om att jag skall komma och hälsa på. Nu är jag här och det är ingenting jag ångrar.
Valeria och Aldo har två mycket skötsamma barn; Leonardo, 17 och Julia, 15, samt en underbar mormor som bor i lägenheten intill. Farfadern som jag i Söndags också fick stifta bekantskap med stack inte heller ut ur mängden. En ståtlig man i kostym som berättade om sitt passionerade fiolspelande som fotrfarande höll honom vid liv.
Tillvaron är som tagen ur en Kellog's-reklam. 
Fadern är klok och varm men också charmigt barnslig med ett specialintresse som tar upp varje kväll och morgon innan jobbet - datorspelet World of Warcraft.
Modern är omtänktsam och uppfostrar barnen väl, men med glimten i ögat och bjuder på sig själv som en Marge Simpson.
Storebrodern är supersocial och nog en riktig ung charmör som kvällen innan volleybollmatcher går ut och roar sig men, till skillnad från hans jämnåriga, inte behöver dricka alkohol för att bli en festprisse.
Lillasystern påminner om Lisa i Simpsons. Julia är duktig på att teckna, spela musik och har perfekta betyg. Hon riktigt bra engelska och läser en gymnasielinje inriktad på språk, kultur i grekiska och latin.
Mormorn lagar underbar mat, är pigg, glad, kommer med knivskarpa kommentarer och hjälper i egenskap av gammal lärare gärna till med läxorna.
Jag hinner aldrig smälta ett mål mat helt innan nästa står på bordet inne hos mormor. Pasta, prosciutto, parmesana, mortadella, salami, pesto, hembakta efterrätter och vitt bröd. Jag hann knappt lägga min smutstvätt i en påse i mitt rum innan den var borta för att några dagar senare ligga vikt på sängen. 
Alla tar sig gärna en halvtimme för att med hjälp av böcker och internet förklara något i den italienska grammatiken som haft extra svårt att tränga in i min nu olivoljiga hjärna. Julia och jag spelar både italienska och engelska sånger med gitarr, munspel och sång för att båda lära oss lite på det andra språket. Jag visar Leo fotbollstrix och snackar om det sjuttonåriga livet som en erfaren storebror (som varit sjutton år i fem år snart tamesjutton). På min första lördagskväll fick jag följa med Leo på en helkväll med det hormonstinna grabbgänget som började på en pizzeria i stan och gick via en bar till en överfull men fin klubb där medelåldern var hög och stämningen god.
Familjen bor under sommarmånaderna i ett gigantiskt hus (vars utsikt är bilden ovan) uppe på en kulle som jag gärna kommer och hälsar på i nästa sommar och när jag såg huset kom jag att tänka på något som jag tidigare inte reflekterat över- familjen är inte helt utfattiga.
Om dagarna är de andra i skolan eller på jobbet och jag pluggar italienska i lägenheten, hänger med mormor eller cyklar på upptäcktsfärd men hinner inte så långt eftersom lunchen står på bordet klockan två. Min tillvaro i Citta di Castello är idealiskt men, som jag lärde mig under min vipassanameditationstid, är ingenting beständigt och vi får se hur länge det varar. Det perfekta.
Fotbollsplanlösning
Jag älskar takterasser.I Melbourne hade en fluga som uppstått de senaste åren gjort att varje bar med självaktning hade köpt en bit tak och inrett en uteservering högt över stadens gator. I Italien har nästan varje hus en takterass -inte sällan vackert utsmyckad med ett växtartilleri vi skandinaver på grund av vädret sällan hinner skramla ihop till innan oktober kommer. När jag ser en öppen yta på ett tak tänker jag alltid samma sak. Där borde man spela fotboll, eller i alla fall freestyla lite, kicka bollen till någon på ett annat hustak. Och filma det. På asiatiska hustak spelar mat en slags fotbollsvolleyboll. I Genova fick jag en bekräftelse på att jag inte är ensam i denna värld. På ett av taken hade någon faktiskt satt upp ett fotbollsmål. Jag hoppas att de inte siktar för nära stolparna.
Favorithörnät
Senare upptäckte jag dock att min dator snappade upp nät utanför ett höghus som jag spenderade timmar utanför och bekantade mig med varenda en i -inklusive Paolo, som glatt berättade att det var hans nät jag surfade på.
En tur i Arkitekturen
Peace Up A-Town, Pisa-PayTown
Pisa har aldrig lockat mig, det ger mig snarare en direkt avsmak. När jag tänkt på Pisa har jag tänkt på amerikaner och asiater i massor, svarta gatuförsäljare och trötta italienare som tvingats finna sig i att det är denna cirkus, på grund av en taskigt byggd fallossymbol, som ger näring och välfärd åt staden. Italienarna bakar pizzor, amerikanerna vräker i sig, asiaterna fotograferar och de svarta går på gatan för att liksom fullborda Pisas egen stereotypa minivärld.
Pisa blir en symbol för allt som jag inte alls behöver uppleva med mitt resande. Höga priser, kaos och amerikanska röster som skar igenom gågatans myller och in i mitt hjärta, som en gevärskula mot en indian, gjorde att min Pisavisit inte blev längre än de tre timmar jag avsatt åt att ta en bild på tornet och åka vidare. Det finns en riktig värld därute, bortom poserande turister, McDonalds och engelsktalande italienare, har jag hört. Jag vill tillbaka dit.
Tornet lutade ju inte ens och besvikelsen var total. Som att åka till Disneyland och endast finna seriehunden Laban, till Hawaii och mötas av ett snöoväder eller till Cypern och inse att spriten är helt slut.
Spår ingen ljus framtid för infraostrukturen
Skillnaden mellan kollektivtrafiken i Brasilien och i Italien kan symboliseras av att de brasilianska busshållplatserna saknade tidtabeller och bussarna kom när de ville medan de italienska hållplatserna har tidtabeller och bussarna kommer ändå när de vill.
Behöver jag byta tåg är det sällan något problem att det första tåget blir en halvtimme sent eftersom tåget jag ska byta till med största sannolikhet också är det. Alltid försenat. Som tur är är otur i en tågtur inte hela världen för mig men jag avundas inte dem som tvingas pendla här. Det skulle vara som att späda ut sina havregryn med sand och tvingas börja varje dag med att hoppas att just den morgonen är morgonen då gröten består av havregryn.
De gamla tågen bullrar fram och i de obekväma sätena är det lika omöjligt att försova sig och missa sitt stopp som i Salvadors richterskalöverskridande stadsbussar. Värmen förvandlar snabbt de kvava vagnarna till en rullande bastu. Tysta kupéer, något som jag hemma bara tänkt på som ett löjligt svenskt tråkpåfund, framstår bland skrikande italienare i alla åldrar som en idé så genialisk att den kanske borde ha prioriterats framför saker som Colosseum, Mona Lisa, Peterskyrkan och det lutande tornet.
Biljetterna är relativt billiga men jag ångrar alltid mina köp eftersom konduktörerna aldrig tar sig tid att kontrollera om jag gjort det eller ej.
På de två tågen som under tre timmar tog mig mellan Genova och Pisa kom ingen för att se min biljett. Däremot klev tre poliser på och krävde mitt pass som de under en kvart skrev av och verifierade med ett telefonsamtal samtidigt som jag fick redogöra för vad jag gjorde i landet, hur jag hade råd med det, hur jag hade bekostat asienstämplarna i mitt pass, vad jag jobbade med, vad jag tjänade och varför jag inte reste med en flickvän. Kontrollen var av ren rutin - jag har sett poliserna här göra razzior på gängen som hänger kring strandpromenaderna - och frågorna säkert bara av lite nyfikenhet men jag kände mig ändå lite som Robert Gustafssons rollfigur Leffe i Sunes Sommar när han blir utfrågad av Sune och Håkan som slutligen tar hans lakritsbåtar.
Poliserna på tåget hade kanske fått ett spår att följa upp.
Pensionärsprat, Powerpromenader och Proppmättnad
Sagan om Chiavari fick sitt slut för den här gången och tåget tog mig längs kusten upp till Genova, Christoffer Columbus hemstad med drygt 600 000 invånare, universitet och två lag i högstadivisionen i fotboll, men framförallt; en stad som inte ligger i Schweiz. Det är Genéve. Det hade återigen visat sig att flygplanskonversationer kan öppna dörrar. Dörrar som till synes kan vara farliga men som leder till vidgade vyer och slutligen lång sömn. Jag talar om att lära känna sina flygkamrater och inte om konversationer som går ut på att hetsa varandra till att öppna nödutgången. Pensionärsparet Sergio och Maria var på väg hem från Köpenhamn efter att ha besökt sin son som studerar där och var så pratglada att de två timmarna i luften slutade som en italienska kick-off-kurs som många hade betalt dyra pengar för. Snart pratade jag italienska helt flytande, förlåt, flygande. De hade bjudit in mig till sitt hem i Genova och jag är glad att någon gång faktiskt kunna göra verklighet av dessa tusentals meningslösa adressutbyten som sker så fort man börjar konversera med en medresenär. Jag råkade bli tre timmar sen och tänkte att det nog inte skulle göra så mycket, mina vänner är ju inte bara pensionärer, de är ju också italienare, men när jag kom var Sergio på väg ut och resten av dagen blev en språngmarsch. Först hämtade vi Maria och sedan gick vi på en maratonlång sightseeing genom de gamla kvarteren där det fanns fler kyrkor per capita än det fanns människor. Vi gick in i varenda kyrka, analyserade varenda tavla och varenda stensort som ju kom härifrån trakten. På några timmar hade jag sett det mesta av gamla stan i Genova som påminde om Salvadors Pelourinho snarare än Stockholms dockhusversion. Sedan inkvarterade jag mig i deras enorma lägenhet vid havet med en stor takterass och en innergàrd där man om kvällarna hör den operasjungande grannen öva.
Det är bra att hänga med ett par pensionärer. De har inget bättre för sig, de kan ingen engelska, de har tålamod med min italienska, de hjälper gärna till, de lagar god mat, de behöver någon att ta hand om etc etc, men allt är inte en dans på kaffebröd. De pratar högt skit om alla "svartingar" som kommer och förstör den gamla staden och om bögar som man ser allt oftare. Det enda området i staden, bland barerna på torgen i den gamla stadsdelen, som tilltalat mig rejält, förbjöds jag direkt att kvällstid besöka på egen hand. Om jag vill göra något är det lätt att det blir en väldigt stor sak. Om jag nämner fotbollslaget Sampdoria blir det dålig stämning eftersom frun hejar på dem och mannen är Genoa-supporter. Att jag träffat självaste Cassano tyckte han var sådär.
Jag får stå till svars för varför vi inte är katoliker i Sverige och varför jag inte pratar oftare med mina föräldrar eftersom de ringer sina barn på 26 och 30 år varje dag. När jag äter pasta får jag inte använda kniv, när jag äter frukost måste jag hälla flingorna i kaffet och äta dem så för så äter man flingor här och så har man alltid gjort. Jag är inte här för att leva något charterliv och rättar mig hellre snällt in för att få uppleva hur genovesiska pensionärer lever, tycker och tänker. Jag har sett en del, tryckts i typisk italiensk mat och pratat italienska konstant men också åkt tåg i en timme för att känna mig som tio år yngre och det är nog ganska lagom att bara stanna två nätter i den åldern innan resan fortsätter.
Antonio e io
Jag lämnade köttberget på min tallrik för en stund och ursäktade mig infòr mina vänner som alla är Sampdoriafans. "Jag ska bara ut och hälsa på honom". De hade varnat mig för att han kunde vara otrevlig. Väl utanför tog jag upp min telefon och låtsades föra ett samtal som av en händelse tog slut just då Antonio Cassano, värstingen, talangen, stjärnan, klev ur restaurangen med sitt entourage av finklädda män, formodligen styrelseledarmoter i klubben, som lätt skulle ha kunnat vara beväpnade om mina fördomar fått säga sitt.
Jag gick fram varpå en av mafiosomännen efter lite snack tog en bild på mig och Antonio som bland annat undrade om jag var rumän. Sedan vände jag glatt tillbaka till mitt bord.
Köttmarknad och Bukfylla
Allt började vid åttatiden igårkväll. Jag var vrålhungrig - inget märkvärdigt i det - och började tillaga en italiensk specialitet som består av mjöl mm. Rätten finns i olika former och färger och förvandlas i det kokande vattnet till mjuka små välsmakande bitar som passar bra ihop med olivolja och ja, allt möjligt annat. Pasta, som det kallas, hade säkert blivit en succé om vi i Sverige vågat vidga våra matvyer lite och inte bara ätit samma gamla husmanskost som alltid - kebab, falafel, vårrullar, tacos, sushi mm.
Det var min sista kväll i Chiavari och framförallt sista kvällen för Nicola, som likt mig nu söker lyckan och språket, fast i Spanien. Vi skulle ut och äta på restaurang tillsammans vid tiotiden när alla slutat jobba. Av de senaste veckornas erfarenheter har jag lärt mig att det aldrig är bra att vara för hungrig när man anländer till en restaurang här eftersom hundralapparna då lätt kan flyga iväg i ett virrvarr av antipasti, primo pasto, secondo, dolce, caffé och limoncelli. Äta ute gör jag gärna för den sociala biten men det är inget jag ofta själv föreslår och aldrig något jag skulle få för mig att göra utan sällskap, ändå har det praktiskt taget blivit mat ute varje dag som jag spenderat i den passionerade matlagningens hemland. Så jag åt en rejäl portion pasta carbonara. När den var uppäten var klockan tio och det var dags att gå eftersom vi bestämt träff klockan tio vilket innebär halv elva.
Det var ingen typisk italiensk restaurang, det var en brasiliansk och jag kunde glatt briljera med att hälsa på alla på portugisiska. När jag såg att Sampdorias fotbollsstjärna Antonio Cassano(pa bilden uppe i hogra hornet), som tidigare spelat i Roma och Real Madrid satt vid ett bord och åt med några sopranoskostymkillar som säkert var styrelsemedlemmar i klubben och att argentinaren Luciano Figueroa från Serie A - klubben Genoa satt vid ett annat bord med sin familj så bestämde jag mig för att gå och ta ut lite mer pengar. Detta skulle visa sig onödigt eftersom kvällen, till Nicolas - inte min - ära, bjöds på. Det visade sig vara en av de typiska brasilianska restaurangerna där kyparen konstant besöker bordet med nya köttsorter han skär av ett spett.
Det började nätt med lite tilltugg och tog aldrig slut. Knappt hade jag hunnit titta på köttbiten innan nästa låg på min tallrik och eftersom jag även utan en skål pasta i magen inte är den snabbaste i maten så låg det snart ett köttberg framför mig. Ett berg som jag plötsligt kände ett tvång att bestiga trots att det redan var så långt ifrån levande man kan komma. Jag åt. Och åt. Och åt. Kött från djur jag på italienska aldrig hört talas om vandrade ner längs min strupe och fyllde min magsäck tills den blev någon slags mångartad Noas Ark som översvämmades av vin, caipirinha och mängder av vatten.
Den del av mig som i pasta- och brödlandet suktat efter lite mer protein fick nu svar på tal och snart satt jag, inte helt oväntat, ensam kvar och åt. Det kändes helt okej då. Sista spettet kom med varm annanas, vi drack kaffe, sade boa noite och gick ut i den friska luften. Jag var inne i något slags rus och det tog ett tag innan munnen var redo att börja prata igen. Vid tvåtiden rullade vi hemåt och en timme senare sov min utvidgade kropp som någon som efter en rejäl utekväll äntligen får sova ruset av sig. Idag mår jag som jag förtjänar - bakfull, matfull, bukfull men inte ångerfull.
Spänning med Spelet utom Synhåll
Det spelades många matcher samtidigt och man hoppade hastigt mellan olika kommentatorer som euforiskt återgav vad de såg nere på plan. Specifika situationer såsom när något lag gjort mål, spelades även upp av en man i studion som med hjälp av en taktiktavla och magnetploppar visade hur alla spelare rört sig under händelseförloppet.
Det handlade givetvis om rättigheter. Något dyrt TV-bolag ägde rättigheterna till direktsändning och man hade fått göra så gott man kunde för att släcka fotbollsälskares oändliga törst för fotboll.
I Sverige hade det aldrig fungerat. Radio går väl an men inte många jag känner skulle nöja sig med att i 90 minuter se Glenn Strömbergs läppar dribbla sig fram genom matchen.
Buongiorno, Buona sera, Italianisera Mera!
Petter vill prova allt som är italienskt, sa Nicola när hans far hade frågat om jag ville ha en skvätt grappa (ganska förfärlig) efter kaffet. Min vän hade rätt. Om någon sagt att man i Italien alltid äter lite av sin bordsgrannes öronvax innan maten så hade jag glatt tagit del av förbrödringen och det är ju därför jag är här - inte för att iförd folkdräkt och träskor äta köttbullar och lingonsylt klagandes på dåligt väder.
Italianiseringen går väldigt synth, nej förlåt, piano framåt. 
Jag bär nästan skjorta var dag, gärna med ett vitt linne under. Att mina märkesskjortor är köpta i Vietnam för mindre än vad en antipasti kostar här är behöver ingen här veta.
Jag gestikulerar gärna med händerna när jag talar. Att det beror på brister i min italienska vokabulär behöver vi inte lägga fokus på. Sarah, som precis börjat jobba i grabbarnas bar, blev tillsagd att sluta prata med mig när de höll på att stänga ner en kväll. När hon frågade varför hon inte kunde prata med mig så förstod jag snart varför. Hon kunde, trots könstillhörighet, helt enkelt inte prata och jobba samtidigt eftersom hennes händer fanns där för att likt en rappare markera varenda stavelse med en rörelse i luften vilket försvårade jobbet rejält.
Jag avslutar varje dag med en aperitivo i en bar. Aperitivon är något typiskt italienskt men det är kanske inte alla som har möjlighet att leva det Dolce Vita man lätt får för sig att Italienare lever och äta ute varje kväll.
Jag spenderar mer tid i badrummet än tidigare. Nu har jag ju sällan någon tid att passa men det tar ändå lite längre tid än vanligt, särskilt eftersom badrummet i lägenheten har fler krämer och sprayer än jag tidigare sett i ett hem bebott av bara män. 
Jag kommer normalt sett en halvtimme sen till möten. Detta beror dock främst på att jag vet att den jag bestämt träff med kommer att vara en halvtimme sen.
Jag dricker hellre och oftare vin än öl även om vår kyl hemma (bilden) slår hål på myten om att italienare inte dricker öl. En gåva från japanska ölleverantören Asahi fyller upp det mesta av utrymmet som ändå är tomt eftersom vi alltid äter ute.
Jag lyssnar så mycket jag kan på de skivor med diverse italiensk musik jag fått av min vän Giulia och har skapat en Italiano-playlist på spotify.
Men jag är inte italienare. Jag har bara ett par skor. Jag motionerar och röker inte. Jag använder säkerhetsbälte. Jag häller gärna lite ketchup på pastan, sallad på pizzan, cola i rödvinet och sprite i det vita. Jag filmar aldrig på fotbollsplanen. Jag hälsar på folk jag inte känner. Jag är inte fanatiker av något speciellt fotbollslag. Inte besatt av blondiner. Och jag gillar Eros Ramazzotti.
Mörkblå himmel, fontän i flaggans färger och iklädd sampdoriatröjan från guldåret -94 som jag fått av Nicola. Några italienskapoäng.
Beach Babes 2009 hetare än Nunnsin - Ta mig på Orden!
Jag träffade några italienska brudar på stranden. De var helt klart intresserade men spelade väldigt svårflörtade - Gud vet varför.
Italian Stallion
Hans hår var svart, räckte ner till nacken och smektes mjukt av strandpromenadens försiktiga kvällsvindar. Hans vita, nystrukna skjorta slank ner under de tighta jeansen och dess knappar var uppknäppta från strax under det brunbrända, behårade bröstet. Trots att sensommarsolen sakta sänkte sina sista strålar över strandpromenaden så satt solglasögonen fortfarande kvar och det hade nog faktiskt sett mer onaturligt ut om de inte gjort det.
Han stod lutad mot räcket ovanför stranden som för att fullborda den magnifika bild av en skymning över berg, kullar, småbyar, stränder, hav och fridfulla flanörer som jag och christina såg ifrån vår uteservering.
Han kan ha hetat Gianlucca, Luigi, 
Alessandro eller något annat passande för en Italiensk charmör.
Förmodligen väntade han på någon. Förmodligen en vacker Italienska som han skulle bjuda på en underbar middag med vin.
Han lämnade sin pose, gick några meter fram och intog i samspel med räcket en ny.
Jag tänkte att jag skulle vilja vara honom men visste att jag, även om jag stått där i hans kläder, nog snarare skulle se löjlig ut än denne man som bar upp dem med en självklarhet som fick det faktum att stranden låg vid havet att framstå som något tveksammare.
Tvätt som hänger i smala gränder, underbara pizzor, olivträd och små caféer till trots. Jag tog en sked pistagenötglass i munnen, lutade mig tillbaka och konstaterade att han, mannen vid räcket, var det mest italienska jag någonsin sett.
Ovan: några andra italienska stereotyper jag sett.
Bestiga Branta Berg - var dags Bästa Början
Varje morgon är en timmes kamp mot berget. Bergen som omger Chiavari är klädda i olivträd och här och var sticker en liten kyrka upp genom odlingarna. Snart förvandlas den slingrande lätta uppförsbacken till något som mer påminner om backen brevid Höörs Livs -fast flera kilometer lång. 
Förmiddagssolen står högt och liksom trycker ner mig i asfalten medan pulsen slår som i en basshunterlåt.
Det räcker med att titta ut över Chiavari. Över havet. Över bergen. Över grannstäderna. För att rösten inom mig som flåsar "avanti, avanti" ska ge mig ny kraft. Framåt, Framåt.
Jag började med att springa till första kyrkan och sedan vända. Nästa gång sprang jag förbi kyrkan och upp till byn på andra sidan toppen av berget. Gången efteråt nådde jag förbi byn och upp till nästa kyrka som ligger så långt upp på toppen man kan komma och nyligen fick jag reda på att det finns en slinga runt själva toppen som jag har börjat springa innan jag studsar ner igen.
Jag vet inte var jag hamnar till våren men jag är säker på att inte många spelare i division 3 nu är uppe och springer i bergen.
Att börja dagen med en rejäl löprunda är optimalt. Jag besegrar alltid berget. I Londons parker, på brasilianska stränder, cypriotiskt..ööh..löpband(tog aldrig med mig skorna dit), längs med Yarra River i Melbourne, på kullarna mellan de heliga floderna på Bali och nu i de italienska bergen har jag svettats och klarnat mitt sinne.
Italienarna förstår det inte. Ingen som jag hittills pratat med, förutom några som spelar fotboll då och då, rör på sig mer än nödvändigt. Istället häller de i sig oljor, pasta, vitt bröd, öl och vin och att jämföra detta med brasilianarna, som varje kväll motionerade och gjorde strandpromenaderna mer packade än svenskar på finlandsfärjan, gör det svårare att kalla utgången i VM -94 slumpartad.
Kampen mot berget gör att jag efter aperitivon (italiensk klassiker som innebär att man köper en drink och får äta en himla massa vilket för mig inte spelar någon större roll eftersom jag ändå får allting gratis hos mina vänner där alla ändå hänger om kvällarna) varje kväll känner mig sömnig.
Bergslöpningen är som livet. Jag springer och springer, slingrar mig fram. Det är tungt men hur jobbigt det än känns så gäller det att se glaset som halvfullt. Halva
vägen är ju faktiskt nerförsbacke! Bergsäkert.
Språket Som Sakta Sätter Sig
Italienskan börjar komma fram igen. Efter att i Milano nästan endast ha pratat svenska och engelska så har Chiavari erbjudit större möjligheter till att konversera på det inhemska modersmålet. Även om de välutbildade chiavariborna ofta vill prova sin engelska på mig så har det flera gånger lett till att de pratar engelska med mig som i sin tur svarar på italienska.
Värst är när jag, efter att trevande inlett konversationen med några osäkra formuleringar, säkerligen med en grov svensk brytning, och sedan drar till med några väl uttalade meningar som får min medkonversant att utbrista: jasså, pratar du italienska! Som om de trott att jag hela tiden tidigare pratat svenska med dem och tänkt att "fan, jag förstår ju svenska helt ok trots att det enda ord jag tidigare lärt mig var elskling från den där blonda kvinnan jag träffade en gång".
Att lyssna på andras samtal är också nyttigt för det italienska örat liksom tidningsläsande är för ögonen och imagen.
Häromdagen innebar det första regnoväder jag sett sedan jag anlände i detta idag annars rejält regnplågade land till att morgonlöpningen och strandhängandet uteblev till förmån för TV-tittande tills klockan tre då vi tog vespan till en närliggande by där vi åt glass och pizza innan vi återvände till Chiavari för ytterliggare mat och dryck i inte mindre än tre olika barer och restauranger. En fin kväll, men jag var minst lika nöjd med förmiddagen eftersom TV-degandet skedde i italienskt sällskap och kunde därför ses som ännu en lektion i språket jag knappast lärt mig lika bra svettandes på landsvägsuppförsbackarna under solen.
Oljor för nalkande lunch, färskpressad apelsinjuice, ordboken och la Gazzetta dello Sport på mina kompisars bar Moda Café är allt jag behöver.
