Relativt Relevanta Reflektioner

 Jessica visade mig in på hennes kontor. Det hade tagit en bra stund att hitta ut till Richmond på cykel men jag hade hunnit i tid och nu var det hon som ursäktade sig för att det blev några minuter försenat. Annonsen hade varit väldigt enkel. Inget "är du interesserad av..." ,  "vill du utveckla din..." eller "vill du tjäna..." utan endast ett okonstlat "Vill du ha ett jobb? Ring Jessica". Jag blev nyfiken satt nu på hennes kontor i Richmond där vägen in i min "nya" karriär skulle ta vid. Jag såg med spänning fram emot att lämna restaurangbranschen för ett slag och det visade sig handla om något jag faktiskt har en hel del erfarenhet av.

Försäljning. Öga mot öga, dörr till dörr. Elektricitet.

Att ha möjlighet att själv påverka sin lön genom att basera den på provision har alltid lockat mig - den som gör ett bättre jobb ska få bättre lön - och att det handlade om försäljning av något jag inte hade en aning om var en ännu större utmaning. Jessica pratade på om hur jag lätt skulle tjäna 1000 dollar per vecka ifall jag lyckades förse 3-4 melbournebor med CountryEnergy varje dag. Trots att jag tvingades ta hennes entusiasm med en rejäl skopa salt så bestämde jag mig för att ge det en chans.

Följande måndag och tisdag satt jag på utbildning tillsammans med en grupp blivande kollegor. Gruppen utgjordes till stor del av desperata backpackers men även studerande indier representerades väl.

På onsdagen gav vi oss ut "on the field" för att observera de som jobbat ett tag. Jag tog rygg på en fransman som, trots lysande resultat i sin första vecka, inte använde sig av de försäljningstekniker jag anser brukar fungera. David var så aggressiv, gestikulerande och envis att kunderna genast intog försvarsställning.

Dagen efter fick jag själv, iklädd den mörkblåa CountryEnergy-skjortan, ge mig iväg för att med min ID-bricka, mina sifferpapper och min charm försöka ge Melbournes invånare det miljövänliga och ekonomiskt fördelaktiga energiavtal för de två kommande åren som vi har att erbjuda.

Erfaren av dörrförsäljning av jultidningar, kvällsposten, fågelfrö, påskris, bingolotter, andra lotter samt diskmedelssparare så infann den där nervositeten alla pratade om sig aldrig när jag, nu dock på engelska, presenterade möjligheten att frysa det annars ständigt stigande elpriset för två år för de första hushållen. Jag knackade på hos en superbög och snart hade jag sålt mitt första tvåårskontrakt.

Jag älskar att sälja. Jag älskar att träffa nya människor. Många möten de första tre dagarna ledde till trevliga pratstunder men flera gånger small dörren igen i mitt ansikte innan jag ens hann presentera mig och Melbourne visade sig vara fullt av dörrknackare.

Jobbet är helt enkelt en lek med siffror. I den underbara filmen Rules of Attraction hävdas det att "om du står i ett gathörn i en europeisk storstad och frågar alla kvinnor som går förbi om de vill ligga med dig så svarar en av tjugo ja" och det är lite det mitt nya jobb handlar om. Att tjäna pengar för att få kvinnor att vilja ligga med mig, ja, men också principen att knacka på åttio hus för att prata med fyrtio personer, få tio att visa mig sin elräkning och jämföra med vårt pris, så att fem av dem bestämmer sig för CountryEnergy så vi får en bättre miljö, jag bjuds på kaffe och blir stenrik.

I morgon åker vi iväg på en roadtrip för att sälja till folk på en lite mer avslappnade australiensiska landsbygden. Resan kommer att innebära ett avgörande för min framtid i branschen - säljer jag inte tillräckligt denna andra vecka kommer jag att tacka för mig men enligt många är det en vecka av gemenskap, öl, avslappnade lantisar, mat, gratis boende och mycket säljande jag har att se fram emot i mitt nya jobb.

I den populära stadsdelen St.Kilda kände jag för första gången en känsla av att vara långt hemifrån. 

Här finns långa strandpromenader, parker, mysiga uteserveringar, stränder, bryggor och modernt designade hus som påminner lite om västra hamnen i Malmö. I St.Kilda njuter man av livet – måhända eftersom området är fullt av semesterfirare och rika.

Precis nere vid strandpromenaden ligger två gigantiska restauranger. Jag och Emelie sökte jobb i varsin av dem och kan nu spendera helgerna med att förgylla St.Kildabesökarnas matstunder.

Min restaruang – Beachcomber – är enorm inne, ute och på taket. Menyn är full av delikatesser och vi har en juicebar som förser törstiga gäster med smoothies, juicer och milkshakes. Varför vi då måste förstöra denna sköna stämning med att jobba i orange t-shirts är ännu oklart men bra människor och mat gör att det får duga tills jag hittar något annat.

Jetlag. Jag har hört talas mycket om detta fenomen men har förmodligen förpassat det till facket för saker som folk talar om men som ändå aldrig slår in, såsom bakfylla, könssjukdomar, mikrovågsugnstrålning, alkoholism, solsting och rån. Då hade jag heller inte varit så långt bort från mitt hemland som jag är nu.

Det kan givetvis ha att göra med att jag ännu inte kommit in i någon slags vardagsrytm här eller att det om mornarna helt enkelt är mycket varmare i min säng än i resten av huset men det är svårt att på samma sätt förklara hur jag utan problem plötsligt kan somna på tåg, spårvagnar eller parkbänkar.

Jag slumrar in och drömmer lite. Jag vaknar och noterar att jag snart är framme. Jag somnar om och vaknar, som per automatik, upp just när vi stannat till på min hållplats.

Andra gånger kan jag somna mitt i en konversation med Emelie.

Så trött har jag aldrig varit, inte ens i de där tonåren då man liksom var berättigad till en massa extra sömn.

Kanske är det den sömnen jag tar igen nu. Kanske är det den australiensiska luften som söver mig, men kanske är det ändå så att jag tillslut får uppleva hur det är att vara jättelaggad.

Vi fick tips om en anslagstavla fri från metodistkyrkmissionärsmytomanmäklare (36 bokstäver) och hittade där en annons i Parkville, strax under Brunswick där både Ivan och vi nu bodde. Lee, en skön Nya Zeeländare (hur skriver man det?) hämtade oss och vi klev snart in i ett enormt hus. En arbetslös skotte med en öl i handen välkomnade mig och Emelie. Huset var fräscht, stort och inte överbefolkat.

Ett stort kök(bilden) med diskmaskin, fina badrum, pingisbord, biljardbord, grill, stor tv-hörna, en massa gitarrer, låg hyra och en robot var saker som fick mig att vilja flytta in. Vi förklarade flera gånger att vi var intresserade men de var inte helt säkra på huruvida de var intresserade av oss, så vi fick snällt vänta några dagar innan alla spekulanterna varit och visat upp sig.

Två dagar senare, när de på onsdagskvällen skulle ha bestämt sig för vem de ville ha i sitt hus, ringde vi dem vid niotiden och fick svaret att de skulle återkomma senare, vilket lätt skulle kunna tolkas som ett tecken på att det förmodligen gått åt pipan eller upp i rök.

Men när vi senare satt och rökte vattenpipa med Ivan, ringde det och Emelie fick lycklig beskedet att rummet var vårt.

Vi flyttade in på fredagskvällen och våra nya housmates bjöd, till vår ära, på grillfest och tårta. Jag fick också se en känguru för första gången. Den låg grillad på min tallrik och smakade utsökt.

Dagen efter fick vi pannkakor med sylt till frukost och efter att ha spöat Lee i pingis var jag övertygad om att detta var ett hus för mig.

Trots ihärdigt sökande stod vi efter tre dagar fortfarande utan jobb, boende och vänner (förutom Ivan som frikostigt lät oss sova hos honom) i en stad på andra sidan jorden. Att detta skulle lösas genom ett telefonsamtal var något inte ens jag hade räknat med, trots att min ganska nonchalanta syn på situationen fick det att se ut som om det var just ett sådant samtal jag gick och väntade på.

Jag svarade och en överenergisk kille på andra sidan tog över. Han förklarade att vi svarat på en av hans annonser och att vi självklart skulle komma och kolla på den sköna lyan han och nio andra delade. Jag fick filtrera fram hans budskap som doldes väl av en inflation på positiva uttryck som "aawesome" och "sweet". Vi bestämde att jag och Emelie skulle komma över på kvällen och ta en titt på stället.

När vi var ett tågstopp bort så ringde jag och blev trots allt föga överraskad av killens svar. Några tyska tjejer hade redan varit där och sett på rummet, bestämt sig för att flytta in dagen därpå och fått det.

När jag har mött liknande överdrivet optimistiska och positiva personer har det inte sällan slutat på samma sätt - realiteten hinner ofta ikapp - och jag ser hellre personer som är optimistiska och blir besvikna än de som aldrig är endera.

Eftersom vi var så nära tyckte jag att det var lika bra att ändå ta sig en titt på vad vi missat så vi hoppade av och killen, som nu presenterade sig som Travis(längst till vänster på bilden), hämtade oss.

Vi körde genom ett fint område och stannade vid ett hus som inte riktigt passade in. Travis visade oss rummet, vardagsrummet, köket och bakgården där de brukade grilla. Några höns gick runt och spred lite stämning medan Travis förklarade att han snart skulle införskaffa en projektor så att de kunde kolla på utomhusbio där.

Diskhon var full, rummen var av Londonstandard och läget var väl inte jättecentralt men för det billiga priset, stämningen och vår vän Travis skull var jag och Emelie överens om att det var synd att Tyskorna marscherat in och intagit rummet som kunde blivit vårt.

Travis förklarade att det nog skulle bli ett rum ledigt snart eftersom han planerade att sparka ut en av de inneboende men det tog vi med en nypa salt. Att han förklarade att vi helt klart kunde komma och jobba på en hästkapplöpningskarneval för 22 dollar i timmen, rakt i näven, hur mycket vi vill, var för bra för att tas med en nypa salt. Det skulle börja i oktober och hålla på i två månader av fritt dryckesintag på arbetstid, men datumet har senare ändrats till den femtonde oktober.

Vi gick ut och tog en öl med Travis och gänget och några dagar senare ringde det. Travis talade som vanligt högt och upphetsat med orden "awesome" och "sweet" som verbala stöttepelare de stunder han kanske inte visste vad han skulle säga.

Tyskorna hade valt att spendera en månad hos en kompis istället och vi kunde flytta in dagen efter om vi ville. Så gjorde vi.

Efter att hälsat på gänget, som denna morgon inte var alls lika trevliga som när vi var ute och drack öl med dem, såg vi att disken var överfull, rummet omöblerat, skafferiet och kylen utan plats för oss och toapappret var slut, så vi bestämde oss för att direkt gå och leta efter en ny boplats.

Jag är ändå glad att vi träffade Travis. Oavsett om lägenheten inte är något Hilton och oavsett om det inte blir något av det superjobb han säger är säkrat, så skänker han oss ändå något att tro och hoppas på. Som en religion. Lögnare? Nej, optimist!

Australien är fullt av ojämlikheter. Jag talar inte om den, än idag, ofattbara rasismen mot aboriginerna utan om de hundratals lägenhetsannonser jag och Emelie tittat igenom sedan vi anlände. En gång var det några grabbar som ville dela lägenhet med en kille, men då det fanns krav på de inneboende var det i alla andra fall samma sak.

Sökes: kvinna - I många fall även en asiatisk sådan. Hur kan man vara beredd att halvera antalet potentiella köpare genom att anta att alla män är avsevärt mindre ordningsam eller pålitlig? Asiatförfördelningen är dock uppenbar - Melbourne är gulare än Australiens landslagströjor - men jag har svårt att släppa tanken på hur en annons som helst ville att "Män, helst vita" skulle svara, hade bemötts.

(Jag tycker inte att en sådan annons borde skrivas men anser nog det aningen löjligt med dessa preferenser samtidigt som jag inte kan låta bli att njuta lite av att min grupp för en gångs skull är "förtryckt" i en diskrimineringsfråga)

För att vara så långt bort från de andra vita, rika länderna, så bär Melbourne på få överraskningar. Men lite då och då snubblar min uppmärksamhet på saker som någon ansvarig gärna får förklara för mig.
I dagar, och säkerligen även veckor, innan i lördags så började Australien ladda inför en av landets i särklass största årliga sporthändelser - Grand Final i Australiensiska Fotbollsligan. Att den i år spelades i Melbourne och att de två finallagen Hawks och Cats var härifrån kunde ingen gått miste på - staden färgades gul-brun och blå-vit medan sponsorerna slogs om varje öppen yta för att där dela ut små skumgummifotbollar eller något annat.

Eftersom en Australiensisk fotbollsmatch tar sina timmar hann jag -trots att jag tagit en behövligt lång sovmorgon- på matchdagen in till staden för att bevittna två, av reklamavbrott extremt utdrygade, "kvartlekar".  Jag mötte Emelie som på torget, tillsammans med tusentals andra fotbollsfanatiker, bevittnade det regelrätta krig om den avlånga "bollen" som utspelade sig på storbildsskärmen. Det bjöds på gratis läsk och köttpaj så stämningen var på topp under denna sista halva av finalmatchen som jag fick se.

Men. Har du någon gång sett en match i Australiensisk fotboll? Om du har det, och om du förstod sporten, så hör gärna av dig. Om du inte har det, så skall jag summera lördagseftermiddagens intryck.

Australiensisk fotboll är en blandning av amerikansk fotboll (målen, reklamavbrotten, linjerna), rugby (bollen, skyddsbristen, gentlemannastämningen), fotboll(bollsparkandet), basket(linnena och de olika poängmöjligheterna) och cricket (de spelar på en rund bana).

En massa män i basketlinnen springer runt på en cricketplan med fyra höga pinnar på vardera sida. De boxar, kastar och sparkar en rugbyboll mot motståndarnas mål medan försvararna med alla medel försöker avstyra framfarten. Ibland stannar spelet upp och spelaren som precis fångat bollen får lång tid på sig att i lugn och ro spela den vidare. Ibland blir det lite mer rugbybrottning och inkasten sköts av domarna som med ryggen emot plan "kärringkastar" in bollen. För ett skott i det mittersta målet får man sex poäng medan man för att fånga bollen inom straffområdet, enligt mina beräkningar, får ett.

Detta skriver jag utan att ha dubbelkollat med reglerna, mest för att senare, när jag förstår denna märkliga sport, kunna roa mig åt det första intrycket.
Skulle jag berätta om att vi på andra sidan jorden hoppar runt och imiterar grodor varje år kanske australiensarna också blir lite undrande, innan de förstår hur kul det egentligen är.

Jag kommer ihåg när Lilla Sportspeglen i en del av sitt program åkte landet runt för att göra reportage om olika kompisgäng runt om i Sverige som hittat på sina egna sporter, men raggsocksbandy eller studsmatteboll känns mycket enklare än vad jag förvirrad såg bland de påhejande, njutande fansen på Federation Square i Melbourne där Hawks tillslut ryckte ifrån och vann med basketsiffror.

Efter att ha huggit oss fram i den djungel av lägenhetsannonser som Melbourne, en stad det varje dag flyttar in 1000 personer i, har vi lagt märke till ett ganska märkligt, återkommande scenario. Inte en, inte två, utan många annonser vi svarat på har gett oss ett långt brev tillbaka som haft liknande innebörd.

Det är alltid en man som skriver. Han tackar ödmjukast för vårt brev och skriver att vi verkar vara några mycket sympatiska människor. Vidare berättar han att han för tillfället är i Afrika på missionsuppdrag av någon kyrka. Mannen förklarar att hans lägenhet betyder mycket för honom och att han verkligen inte hyr ut den till vem som helst men att han nu inte är orolig eftersom han tycker att vi verkar vara pålitliga.

Missionären fortsätter med att vi, om vi fortfarande är intresserade, kan ta kontakt med dennes fru. Avslutningsvis ber han Gud välsigna oss.

Första gången jag och Emelie läste detta blev vi givetvis berörda. Att någon, av det korta intressebrev vi svarat på annonsen med, kunde utläsa att vi var pålitliga och goda människor var givetvis imponerande. Att denne person, trots att han befann sig i Afrika för att rädda världen, fortfarande hade ork att skriva ett så långt och personligt brev gjorde mig varm inombords.

  I mitt inre såg jag bilden framför mig. Den vite mannen som efter en hård dag i den afrikanska byn, där han omvänt och botat några hundra aidssmittade före detta barnsoldater, satte sig i sin bungalow och kollade sin mail. Sedan satt han uppe till sent på natten, medan hyenorna skällde, och skrev till oss, för han ville ju så gärna att hans kära lägenhet i Melbourne skulle hamna i rätt händer. Efter detta ber han till Gud att Gud skall välsigna oss.

Glada skrev vi ett långt och personligt svar till hans fru, som svarade direkt. Denna gången följdes ”God bless you”-snacket upp av ett formulär där vi bland annat förväntades uppge vilken religion vi tillhörde.

Efter att ha svarat på även detta brev skrev hon ett nytt frågeformulär till oss och det verkade inte som att vi skulle kunna få se någon lägenhet innan vi svarat rätt på alla frågor.

Märkligt nog svarade snart en annan att även han var i Afrika som missionär men att vi kunde ta kontakt med hans fru och inte långt därefter dök en tredje upp. Efter att vi i några dagar läst och svarat på lägenhetsannonser blev det allt vanligare att vi fick samma sorts brev och för varje gång det skedde blev jag mindre imponerad och mer skeptisk.

Något stämde inte med dessa afrikamissionerande mäklare och vi gick aldrig på någon visning för att ta reda på varför.

En dag ringde dock en man som enligt egen utsago i mail skulle ha varit i Afrika. Vi frågade var han befann sig men han sade Miami. Han talade med en grov brytning och detta gjorde tillslut att även samtalet bröts.

Antingen så finns det i Afrika en liten koloni av missionerande Melbourneinvandrare eller så är det någon som försöker luras. Jag antar att det handlar om det senare.

Vi kommer tyvärr nog aldrig att få reda på varför man tror sig kunna tjäna på att skriva dessa brev, men det finns säkert en smart mening med även det.

Min packning känns bra. Livsnödvändigheter som laptop och boomerang varvat med några lyxartiklar som underkläder

och skjortor. Eller tvärtom.

Dagsvädret är i alla fall, som väntat, vårsoligt och skönt, men varje natt sker en förändring som blottar min packnings största misstag.

I tron att jag lärt mig av misstaget jag gjorde då jag tog med mig långärmade tröjor till Brasilien, tog jag denna gång endast med mig en och det var i sista stund jag lyssnade på Emelie, som faktiskt varit här tidigare vid denna tid, och tog med mig en jacka.

Denna svarta basebollhuvtröja (se bild) har jag tvingats ha på mig varje kväll, för efter att solen gått ner blir Melbourne svinkallt. Det blir jättevarmt snart, sägs det, men till dess spelar mössan, tjocktröjan och jackan huvudrollerna i min klädsel. De där fyrtio graderna man talat om får gärna visa framfötterna snart, så att även de 6 par shorts jag fått med mig kan få komma in i matchen.

Många klagar på Londons höga priser men efter det senaste besöket där förstår jag inte riktigt problemet. Från det att jag, försenad efter att de danska bagagemänniskorna slarvat bort min packning, vid tvåtiden på fredagsmorgonen slog mig ner i den gamla lägenheten i Bethnal Green till att jag, sju timmar försenad på grund av en tyfon i Hong Kong, hoppade på det enorma planet på tisdagskvällen, åt, drack och bodde jag gratis varje dag.

Kvinnor brukar säga att det syns på mig. Men antingen ser även män det eller så besitter jag någon slags superkraft, för mat tycks dra sig till mig på ett sätt som skulle göra det omöjligt för mig att undvika att bli fet.

Tiden, det mest punktliga, tillförlitliga och konstant existerande fenomen som finns, spelar mig ständiga spratt. Sex veckor på Cypern kändes som ett halvår, två kvällar i London som några timmar och veckan i Sverige som en dag.

 Efter att de evigt bittra Cyprioterna överraskande gett mig en högklassig sista natt på deras flygplats där jag, insvept i ett täcke på en skön soffa i restaurangen, hade sovit bättre än jag någonsin gjort där flygplan landar och tar luft, vaknade jag upp i ett underbart London. Inte en molnfri fläck fanns på himlen och duggregnet, som många så förbannar, smekte min soltorkade, törstiga hud.

Det närmsta regn det Cypriotiska vädret lyckats åstadkomma var en våldsam sandstorm som en dag drog in så att restaurangen fick stänga tidigare och jag var lycklig att åter vara tillbaka i det land med humor, karaktär och pengar som blivit något av mitt andra hem.

Jag hade gjort det omöjliga i att gå med vinst under en Cypernvistelse och hade levt sparsamt (därav t ex flygplatsnatten) – något som följdes upp med dessa två nästan helt gratis dagar i Europas huvudstad. Min vän Anthony fyllde år och bjöd på mat, vin och sovplats. På onsdagen åt jag bagels med Andrea, drack kaffe med Carol, hängde med Aron, fick en cocktail på Nobu och spenderade kvällen med fotboll och öl på Bonds i sällskap av Dan.

Att träffa så många som möjligt på så kort tid som möjligt samt att göra så mycket som möjligt för så lite pengar som möjligt är en sport jag tycker mig behärska väl. Tid är pengar och om dessa lyckofaktorer kan tyckas svindla med dig är det bara att svindla tillbaka genom att göra det mesta av varje dag och varje öre.

Någon kommenterade att jag på en bild från stranden i Brasilien liknade David Hasselhoff, hunken från Baywatch (ni missade väl förresten inte den av kritiker inte lika hyllade uppföljarserien om klockaffären – Buywatch?) som även slagit igenom som sångare med hitlåtar som ”I’ve been looking for freedom” och … många fler. När vi hade åttiotalstema här en kväll och mitt hår var extra uppfluffat så hörde jag det igen (kanske eftersom jag, precis som ”the Hoff”:s karaktär i tv-serien om livräddarna, också var omgiven av en massa tjejer) och det tog bara några dagar innan det kommenterades igen. Nu rullade snöbollen och alla tyckte plötsligt det.

En kväll på Speedy G kallade fyra engelska ungdomar på mig och sade att de tyckte att jag liknade David Hasselhoff. När jag skrattande (ja, vad ska man göra? Roligt att Backstreet Boys-Brian får lite konkurrens som min look-a-like) berättade att jag hade hört det tidigare sträckte en tjej på sig och sa att det visst var hon som kommit på det. När de skulle gå kallade de på mig inifrån restaurangen och ville alla vara med på en bild med the Hoff – mitt nya spöke.

Det känns nu lite som att jag och han är polare och jag kan nu lättare sätta mig in i David Hasselhoffs liv. Efter att knappt umgåtts med annat än tjejer här i över en månad förstår jag nu att livet i Baywatch inte var en dans på rosor för the Hoff, vilket man till en början kanske trott. För mycket av vad som helst är uselt och jag känner med David – att han inte hamnat i knarkträsket efter att ha fått höra så mycket tomt skitsnack, tjatter och idioti i flera år bevisar vilken stark man han verkligen är.

Jag sade själv upp mig och fick alltså inte foten. Fotad, där jag står utanför restaurangen, blir jag dock ofta och fyra dagar i rad har någon ansett det passande att låta min bruna nuna pryda en del av deras semesterbilder. Detta är givetvis ytterst hedrande. Smyger jag inte själv in på ett hörn, så frågar trevliga gäster mig om jag vill ställa upp på bilder för att jämföra bränna eller för att de tycker att jag liknar David Hasselhoff. 

Jag skaffar nya vänner varje dag och förstår att de självklart vill ta en bild tillsammans med den svenske världsbereste ynglingen som tog hand om dem så bra på den mexikanska restaurangen, men ibland blir jag förvånad, som när den runt 60-åriga mamman i den finska familjen, på väg ut från deras andra besök, går fram och helt ogenerat börjar ta på mig. Bilder alltså.

Jennifer Lopez är ju ett levande bevis på det. Allt gott har sin ända.

Lyckligtvis har även allt som inte är genombra det också och nu är det snart dags att lämna Speedy Gonzales åt sitt öde. För att summera min karriär som mexikansk inkastare på Cypern vill jag börja med att lyfta fram jobbets positiva sidor:

• Jag fick två rejäla mål mat om dagen (samt takeawaynachos att avnjuta på balkongen efter jobbet) och gjorde allt för att utnyttja denna förmån till max. Min kyl fylldes snart med läsk och jag åt för tre personer vilket givetvis minskade löneklyftan i jämförelse med t ex London där jag på Bonds fått betala mycket för den mängden mat.
• Jag erbjöds gratis boende (men har bott hos fritidsresortjejernas olika lägenheter istället, fräschare och trevligare rumskamrater).
• Tecknat på storbild
• Allt sköts med datorer och äntligen inte med de papperslappar som drivit de andra ställen jag varit på här.
• Speedy Gonzales ligger mittemot "min"(Idas, men hon har varit i Sverige i tio dagar nu) lägenhet så jag går, när jag börjar 18.00 hemifrån 17.57 och har då en minuts marginal ifall jag skulle möta någon i trappen.
• Ägaren och chefen är två sympatiska cyprioter vilket tycks vara en riktig raritet på ön som tror att service handlar mer om att sälja Kalles Kaviar och Wasa-knäckebröd än om att ge kunden ett leende.
• I min ganska fria roll som minglare har jag lärt mig att göra så lite som möjligt och varje kväll innebär nya möten och intressanta konversationer med pratsugna skandinaver. Jag blir glad av att känna hur min närvaro förgyller deras kväll och jag snackar gärna lite skit om de andra servitörerna, restaurangen och Cypern - ingen förstår ju ändå.
• Detta leder ofta till en massa prat om mitt liv samt fotografering - två favoritsysselsättningar.

Det finns, som med allt, ju även sidor som drar ner helhetsbetyget något:

• Tre av mina kollegor är riktigt dumma i huvudet. Jag skulle alltså vilja döda dem. (ett relativt stort minus).
• Den "mexikansk-inspirerade" musiken börjar gå mig på nerverna. Inget ont mot Ricky Martin, la Cucaracha, Speedy Gonzales, Sylvia Wrethammar (Viva España) och de andra, men efter att de spelats om och om och om och om och om och om och om och om och om igen så blir det nog inte den musiken jag sätter på när jag är hemma och kopplar av med lite nachos (jag skiljer helst på jobb och fritid, men inte vad gäller att äta nachos hemma).
• Jag blir hungrig av att se Scoobi Doo trycka i sig dessa enorma femvåningsmackor.
• I början var det kul att berätta om sig själv men efter ett tag tröttnade jag på att verbalt vika ut mig för främlingar varje gång de förstod att jag var svensk. Efter att jag svarat på hur länge jag varit här, hur länge jag stannar, hur jag fått jobb, vad jag tjänar, var jag bor, vilken som är min favoritmat i menyn o s v, så förvandlades jag plötsligt till en turistguide man kunde ställa frågor om väder, stränder, byar, cypriotisk historia till... eller ja, vem försöker jag lura... jag gillar fortfarande att prata om allt detta (som om jag visste något - jag vet ju knappt något om maten på stället), men efter några månader kanske det skulle kunna bli jobbigt att berätta mitt livs historia för varje brunbränd imponerad chartersvenne som aldrig bokat en enkel resa utan returbiljett i hela sitt liv.

På Speedy Gonzales får vi normalt sett en, på Cypern, fullt godtagbar summa pengar i dricks varje kväll men efter ett riktigt svettigt arbetspass då jag dragit in kunder i en ständig ström, så fick vi plötsligt inte en cent. Förklaringen till detta från den annars vettiga chefen var att vi, eftersom det varit så mycket kunder, inte givit dem den service man annars hinner med och därför inte skulle ha någon dricks, men den känns varken helt genomtänkt eller rättvis - vi strävar väl alltid efter kvantitet med kvalitet?

Det finns dock saker på mitt jobb som känns betydligt mer oförklarliga.

I landet där solen alltid ler, där festerna aldrig dör och där miljontals européer väljer att spendera sina semestrar åt att njuta av sina liv, bor och jobbar tre tjejer från Slovakien. De är mellan tjugo och tjugofem år gamla och alltså i vad många kallar "de bästa åren i livet". De är på ytan fagra och de gör ett bra jobb på restaurangen i den lilla turistbyn på Cypern. Men. Trots att de befinner sig i en miljö många bara har råd att drömma om, så har jag ännu inte sett ett uppriktigt, ärligt, brett leende tränga igenom de dystra miner som konstant pryder dessa tre kollegor och skapar en enorm kontrast till mitt och semesterfirarnas glada sinnen.

Jag är omgiven av Hetta, Ida,  Chips, musik(bilden), familjer som skrattar, ungdomar som flörtar  och äldre par som suger i sig det sista söta ur livets nötkrämpåse men så fort jag måste konversera med någon av de tre så möts jag av en blick som får mig att nypa mig själv i armen för att övertygas om att vi är på en Medelhavsö och serverar glada människor kärlek och Mexikansk mat och alltså inte i Auschwitz arbetsläger. Det enda tecken på gnista jag kan se i dem är när de blir förbannade och det har de inte så svårt för att bli. När tjejen i baren ber mig "ta den svarta saken dit" och jag inte genast förstår att jag ska ta den svarta kärran till grannrestaurangen, så exploderar hon och jag blir lite glad inombords av att i alla fall se ett uttryck i ansiktet. Det går liksom inte att reagera på ett annat sätt - om nyårsfyrverkerierna varit igång varje kväll hade det inte känts lika intressant och det går inte riktigt att ta dessa utbrott på allvar(efter några misslyckade försök till skämt har jag också kunnat konstatera att de man inte kan skämta med kan man heller inte ta på allvar). Faktum är att mina kollegor nästan alltid verkar vara förbannade och jag tror att de vaknar så.

De slår upp ögonen. De ser solen gå upp över palmerna. De sätter på "morning has broken", äter frukost på balkongen, ser lyckliga människor glida ner till stranden, känner en svalkande bris genom deras hår, tittar ut över paradiset och konstaterar förbannat: Jag hatar allt.

Detta livshatande beteende är inte bara oförklarligt utan även så ytterst otrevligt att jag hellre går en extra omväg för att hämta något än att be dem och mötas av en blick som ber mig att brinna i helvetet tills det börjar snöa på Cypern.

Min första reaktion var att "sura tillbaka", men mina tidigare möten med dessa förkastliga individer, som i mitt tycke faktiskt inte förtjänar livet, har lärt mig hur man på bästa sätt bemöter dem för att inte själv sjunka ner till detta humör. Jag ler, skämtar, skrattar, berömmer deras utseende och är alltid överdrivet trevlig (den vänliga frågan "hur står det till?" får alltid svaret "same shit, different day") i den "trista trions" närhet. Ur egoistisk synvinkel känns det bra att jag, hur trött och omotiverad inför en arbetsdag jag än känner mig, alltid kan se på någon som ser ut att plågas tio gånger så mycket av tillvaron, men jag kan inte undvika att även se dem med empatiska ögon och då svider det i själen.

Jag hoppas nästan att det finns en horribel barndom som kan förklara detta beteende, som säkert fått stämningen på slavhandlaramerikas bomullsfält att kännas som ett cocktailparty i jämförelse, för hur det kan komma sig att människor finner sig i att spendera veckor, dagar och ens minuter av sitt liv utan att prisa det som den gåva det är, är en betydligt svårare gåta än hur man kan tro att färre gäster ger mer dricks.

Min restaurang ligger i hörnan av en korsning där vägen delar upp sig i fyra filer och ute vid ingången där jag poserar bjuds jag på en ständig underhållning av tutande, gestikulerande, svordomar och skandinaver, förvirrade av vänstertrafiken, som riskerar livet genom att försöka korsa vägen. Om du sett Varan-TV:s "österlen-nytt" så vet du vilken scen som återigen spelas upp i mitt inre där jag står och hälsar på de förbipasserande ("nu krockar de, nu krockar de...").

Som om detta inte vore underhållning nog så hade de cypriotiska vägarbetarna förmodligen inte full koll på var de skulle fortsätta efter sin kafferast vilket resulterat i en liten grop i trottoaren precis framför min position. Även detta ger ständiga tillfällen för lite snubbelhumor. Utöver detta så har jag ju alltid storbildsskärmarna att se på. För att överträffa Fotbollen och Scoobidoo krävs en rejäl bilkrasch.

Efter en månad i Cypern har jag…

…allt oftare kunnat visa vägen för folk som går förbi restaurangen.

…slutat med solkräm för längesedan. Jag blir ändå inte brunare – min hud har uppnått maxbrunhet (precis som kroppshår, som ju endast växer till en viss längd).

…blivit lite mer butter, som en äkta bitter Cypriot.

…vant mig vid att flugor omsvärmar mig och äter av mina volleybollskrapsår.