Ett Underbart Torrt 2008
Min husvärd Ida gick till jobbet och bad mig stänga av AC:n. "Aa..sen.." mumlade jag och sov några timmar till. Snart ringde dock alarmet och det var dags att spela lite spel på nätet. Volleybollnätet. Var gång jag försökte smasha hamnade jag dock på blocket.se. Bollen slogs utanför banan och jag sprang mot de stickiga buskarna för att hämta den. När jag kom tillbaka var jag således också heltaggad. Det var svårt att tagga ner, för det togs bilder och på facebook blev jag taggad på nytt. Några piggar från buskarna hade fastnat i armen på mig men jag kände mig pigg och glad.
Det var inget bad väder utan helt klart badväder och efter matchen var det dags att ge sig till havs. Det var vågat. Jag är inget simproffs och hade oflyt eftersom botten var botten. Stenfull av fula stenar.
Jag städade lite i lägenheten men fann det denna gång onödigt att försöka upprepa bravaden att pricka soptunnan vid vägen med skräpet. Bin there, done that liksom.
Nu var det dags för jobb på den Mexikanska restaurangen Speedy Gonzales.
Några finnar påkallade min uppmärksamhet och förklarade att de ville ha notan "we're finished" sa de. "I already knew that" svarade jag. En svensk familj kom in och ville sitta där det fläktade bäst. Jag placerade dem under två fläktar och förklarade att "här kommer ni garanterat att bli blåsta". Några engelsmän ville ha ett bord under en fläkt framför matchen på tv och jag sade "so you're looking for a football-fan?". Jag jobbade en månad på den Mexikanska restaurangen innan det var TACO - hej.
Så bar det av till Australien. Jag började jobba som försäljare för ett elbolag - ett jobb som helt klart gav lite spänning i tillvaron. Kunderna strömmade in, jag fick mycket positiv energi och var snart el Maestro. Detta ledde givetvis till goda kontakter, inte minst i ledningen. Nu har jag watt överallt i hela delstaten för att sälja el. Ozonlagret har gått sönder ovanför Australien och landets energiproduktion måste helt klart lägga på ett kol innan den helt tar kol på miljön här. Det behöver inte ens bli dyrare - att producera grön energi har ju hjälpt bl a Colombias ekonomi. Att utvinna energi från vatten och vind skonar vår jord och de som tagit kokain vet ju att även snö ger god energi.
Efter några månader med country energy var jag knocked out och letade efter andra jobb.
Strippor vet det redan. Att jobba bar lönar sig. Så det var främst barjobb jag letade även om ett tilltagande intresse för flöjtspel gjorde att jobbsökandet höll på att gå åt pipsvängen. Jag fann det tillslut bäst att vänta och låta slumpen lösa jobbfrågan - det hör ju yrket waiter till.
Efter att fått jobb på Metropolitan Hotel kunde jag lugnt fira jul. Nu hade rullade degen in och lussekatterna var därmed inte längre i fara.
Det brukar räcka med lussekatter till jul, men i år blev det minsann andra bullar, för medan Ivan lagade julmaten så tog jag mig an lite extra-knäck. Ja, även jag har en bak-sida.
Det blev snabbt hett i köket och eftersom julmusten ("normally a must for the swedish christmas") varit slut på IKEA så blev det koka kola istället.
Vid inhandlandet blev vi tämligen besvikna då välkända Queen Victoria's köttmarknad var nästan tomt på brudar och istället fullt av familjer, turister, pensionärer samt svettiga slaktare med stora fläskstånd. Vi vände således hem utan något lammkött efter att endast ha fått känna på några skinkor. En solklar kalkon.
I Båstad blev jag kallad stekare, men denna jul lämnade jag ändå över köttansvaret till mina sambor. Istället bad jag några bönor att slippa tom mat i år och lade en tomat i grytan.
Jag hällde i mjöl och mjölk, men det blev bara pannkaka. Så jag hällde det på en deg i en form men den blev paj. Då blandade jag ut allt med vatten och kokade upp det - ja, vilken soppa.
2008 har varit ett torrt och varmt år att minnas med värme. Och torrhet.
Vår Världskända, Verbalt Vassa Vän
Joel kan säga "my name is Joel - like Billy Joel". Brad blir ofta förväxlad med Brian och presenterar sig alltid som "like Brad Pitt". När jag gör verifikationssamtalen på elförsäljarjobbet så säger jag också "Owen - like Michael Owen" eller "Hyde - like the guy in that 70's Show" för att förtydliga. I Sverige fungerar det ofta men internationellt har det tyvärr inte varit möjligt att få folk att lättare förstå mitt namn genom att använda mig av vår inhemska rapikon. Fram tills i fredags, när jag och Ivan, i den sköna baren E55, träffade killen som varit DJ på leksakskonstvernissaget vi besökt tidigare på kvällen, i sällskap med sin halvdanska, robotdansande vän. Jag blev något chockad när jag, ett halvt jordklot bort från "Så Klart"s hemland, presenterade mig som Petter och fick höra "aah, like the rapper?". Killen hade hört Australienbekanta Looptroop som mycket riktigt gjort låten Top Dogz tillsammans med Söders kung. Respect.
Juldag Down Under
Nackdelarna med att fira julen
Vid niotiden väckte Emelie mig ur min törnrosasömn. Nyinflyttade Dan visade framfötterna och hade gjort i ordning frukost med bröd, lax, avokado, ägg, vindruvor, skinka, jordgubbar, champagne och Irish Coffée. En bra start på en varm juldag. Efter att åter ha fyllt upp tomrummet ifrån det av gårdagsmiddagen som jag förbränt under natten, så låg vi nu på filtar i trädgården och njöt. Jag öppnade mitt enda paket och fann till min stora lycka att Emelie gett mig ett munspel. Modigt gjort eftersom det är hon som nu kommer att dela rum med en munspelsövande optimist.
Det blev några öl till innan jag och Emelie gav oss ut på en lång gång/joggingrunda i det underbara solskenet. När vi återvände hade det blåsts upp en pool i trädgården. Vi låg sedan i den svalkande gummipoolen, åt kex från ostbrickan och drack en fruktdrink, funderandes på om det fanns en bättre plats att fira jul på just den tjugofemte december tvåtusenåtta.
Snart var det åter dags att sätta sig vid matbordet. Min student var bra, men jag hade minst lika kul att, mer avslappnad, under studentveckan besöka mina vänners studenter. Lite så kändes det den tjugofemte. Vi hade gjort vårt dagen innan och detta var bara en bonus som vi tog emot med öppna armar. Maten kom in från grillen och jag åt en rejäl portion (som ändå inte var i närheten av vad jag ätit den tjugofjärde).
Efter en dessert hade jag och Ivan fortfarande energi kvar att cykla in till stan. Där drack vi vin på mina vänners hostel tills vi, via ett stopp i en annan hostelbar, sömniga gled hemåt för att nöjda sova ut.
Julen i Australien hade gått utmärkt och återigen bevisades det att om det bara finns mat och vänner spelar paket mindre roll.
Julafton Down Under
Jag och Ivan var helt ute och cyklade ända tills tretiden på eftermiddagen. Vi cyklade till IKEA och inhandlade svenska förnödenheter, sedan bar det av tillbaka till Ivans hus och därefter till affären innan vi svettiga, tillsammans med Emelie som briljerade med en massa vörtbröd, kunde starta produceringen av vad som skulle komma att bli en enorm mängd mat. Jag kokade knäck och kola innan jag, tillsammans med mitt samvete (sortens vete som alltid är inkluderat när jag äter för mycket), tog en joggingtur.
Jag vet inte hur han gjorde det, men när jag var hemma och nyduschad så var Ivan, kökets mästare, klar med sin förvandling av råvaror till kärlek. På bordet stod bland annat Janssons Temptation, Köttbullar, Potatis, Lingonsylt, Lax, Sill, Dill- och Pepparsåser, Rödkål, Vörtbröd, Romfyllda Ägghalvor och en hundra minuter lång kärleksakt med min gom kunde inledas. Precis på samma sätt som många kring valborg, midsommar och nyår kanske förstår att de är berusade direkt men ändå fortsätter dricka tills de spyr eftersom det hör dessa högtider till att inte spara på krutet, så sade jag ja när min mage började säga nej.
Snart satt jag, som alla andra jular, ensam kvar med min tallrik medan de andras placerats i diskmaskinen. Min mun var upptagen med Ivans delikatesser och hade, om jag hade haft anledning till det, ändå inte kunnat delta i konversationen som redan efter en halvtimme börjat handla om "ja det här var minsann gott", "nu klarar jag inte en tugga till" och "nu behöver jag inte äta mer förrän nästa jul". När jag kände att maten stod mig upp i halsen och att en eller två tuggor till skulle få mig att spy på självaste julafton, så tog jag en eller två tuggor till. Jag lade mig på rygg på en filt på gräsmattan och stannade tillsammans med Ivan där i en timme. Hade jag rört mig hade han fått hela julbordet över sig och jag hade på något sätt ätit ivan under bordet, men efter en timme var det dags för dessert och jag var där, redo igen.
Efteråt tog vi några öl på the Retreat Hotel och Edinburgh Castle där ett grymt liveband med bland annat dragspel, fiol och klarinett underhöll (på Julafton!? Ja, på Julafton.. Allt är öppet som vanligt på Julafton, som i Sverige är en superhögtid men här ofta är en suparhögtid).
Mätta och belåtna rullade vi hemåt som köttbullar nedför ett vinklat stekjärn. Den svenska julen var över, men helhetsmässigt så var det bara halvtidsvila.
Lucia Down Under
The night goes heavy...fjät? Around farm and..stuva?
Och innebörden av "now its christmas again, yes now its christmas again, and christmas lasts until easter, no that was not true, no that was not true, because in between comes the diet" kändes, precis som "grandma's little crow, was going out for a ride but he had no one to drive" och "the fox is running over the ice" inte lika självklar längre.
Lucia var det i vilket (sky)fall och jag njöt av varje tugga av "brödets guld" - lussebullar.
Emelie hade fått en leverans av juleskum och djungelvrål (som våra vänner tyckte smakade vrålskumt) och tillsammans med julmusten, som jag inhandlat på stadens skandinaviska julbazar så kändes det plötsligt aningen juligt där vi satt och njöt av mysiga jullåtar (samt keffat livs julskiva som inte tycktes uppskattas på samma sätt av norrlänningar).
Prova gärna att lägga ett djungelvrål i ett juleskum, på en lussekatt, i micron i 20 sekunder för att få den där typiskt svenska överflödiga julkänslan.
Jobbgudens Välsignelse
För att stanna i Melbourne behövde jag skaffa ett nytt jobb. Elen säljer inte lika bra i stan och det är inte hållbart i 
längden att ha ett jobb där jag måste åka till ställen dit tandhygienen, modet och de andra elbolagen inte når, för att tjäna pengar. Därför tog jag en vecka ledigt för att finna ett nytt jobb, men det hann bli måndag, tisdag, onsdag och torsdag innan jag kom ur firandet av att vara ledig och faktiskt gjorde något åt min situation när jag ringde ett nummer jag fått av min chef på Nobu.
Jag har lärt mig att det nästan alltid handlar om kontakter och detta kunde vara ännu ett bevis på faktumet att det kvittar vad det står på ditt CV om du känner rätt människor. Mannen som svarade var ägaren till en av Melbournes finaste barer - the Trust - som jag cyklat förbi och tidigare inte varit speciellt sugen på att jobba i. Jag fick komma in och jobba direkt och på fredagen var det jag som slet bakom baren medan de rika människorna drack champagne under det kyrkosalshöga innertaket.
Det kändes som att vara tillbaka på Nobu fast utan celebriteterna. Samma tråkiga, rika män i kostym (om jag hade haft råd att köpa coola, dyra kläder hade jag nog gått så lite så möjligt i något som alla andra bär) som beställer penisförlängande champagneflaskor och samma tråkiga, plastiga kvinnor som låter sig köpas till priset av en Veuvet Cliquet. Samma höga standard bakom baren. Det kändes ändå ok. Tills jag fick reda på att det inte var i närheten av samma lön som på Nobu. Snart backade jag långsamt ut ur den fashionabla salen för att, väl utanför dörren, springa till spårvagnen som om jag var jagad av en hord tjurar.
Två dagar senare var en stor grupp människor samlade på gräsmattan utanför vårt hus i vad som såg ut som någon slags grillfest. Det luktade gratis mat och jag tog på min rock för att se vad som stod på. Det visade sig vara en grannträff och innan jag hunnit säga ordet knytkalas stod jag med en namnbricka framme vid plockmatsbordet i samtal med någon av de femtioplusgrannar som frågade mig om mitt liv. För att visa att det inte endast var av anledningen att jag denna söndag gärna bytte min grötfrukost mot en buffé av bl a kinesiska delikatesser, som jag släpat mig ut (vilket det var) så minglade jag friskt med grannarna som alla var minst dubbelt så gamla som jag. Ett antal femtioåriga, om risken för bilskyltstölder, inbrott och vandalisering, förmanande grannkvinnor och dubbelt så många dumplings senare, så träffade jag fransmannen Leo som jobbade som kock på Metropolitan Hotel - en pub i närheten. Jag frågade om de sökte personal och fick veta att de behövde servitörer.
Det blev en road trip med Country Energy till innan jag kunde ta en ny vecka ledigt. Denna vecka var det VM för hemlösa och för att i alla fall ha gjort något åt min jobbsituation stack jag på torsdagen inom puben, som Leo givit mig adressen till, och lämnade ett CV. På fredagen ringde de och jag fick ett trial-skift direkt.
Metropolitan Hotel passade mig utmärkt. Helt ok lön, avslappnad personal och ofta brasilianska sambatoner i högtalarna. Kunderna är avslappnade nog att tillåta misstag men propra nog att uppföra sig och att lämna dricks. Fastän mitt kontaktnät i Melbourne kanske inte täcker upp hela stadsytan så visade det sig att jag inte bara kände kökschefen utan även en tjej i personalen, Rosa, som jag tidigare bott med. Närheten till Oxford Street, den unga ägaren som bor i en lägenhet ovan samt arbetsuppgifterna, med möjlighet att variera bar- och restaurangsysslor, påminde mig om Bonds.
Efter mitt första skift fick jag en öl och satt kvar en stund i samtal med en av servitriserna. Snart kom en man, som jag tidigare serverat öl till, fram och frågade om jag ville ha en öl. Jag svarade att jag redan hade en men han insisterade på att betala min nästa i förskott. Mannen förklarade att om jag stannade på Metropolitan Hotel ett tag så skulle vi säkert lära känna varandra. Att den ännu oidentifierade mannen senare redan visade sig känna mig rätt väl efter att ha läst mitt CV är en annan historia. Mitt nya jobb gav mig ett genomtrevligt första intryck. Tack, än en gång, denna pålitliga slump.
How I Finally Found my Football Freestyle Friends
Finalen i all ära, men höjdpunkten under VM:s sista dag var när jag fick bevittna de skickligaste fotbollsjonglörerna jag någonsin sett live. Liggandes, ståendes och i sidled behandlade dessa unga australiensiska män bollen på ett sätt jag aldrig tidigare sett live. Min egen talang kändes plötsligt som något vem som helst kunde göra.
Jag gick fram och började snacka med killarna som fortfarande var ödmjuka och trevliga. "Got any skills yourself?" frågade Chris, som med artistnamnet Bevs var stjärnan i gruppen, mig och kastade bollen. Jag tog emot den med foten, lättade sedan enkelt upp den på pannan där jag lät den stanna en stund innan den, via min nacke, kastades tillbaka till honom. Bevs var imponerad och jag spenderade sedan någon timme trixandes med dessa tvillingsjälar på andra sidan jorden. Om jag bara bott granne med dem under min uppväxt. I videon under ser du Bevs med AZN, som visade mig några sjuka trick i Melbourne. Videon avslutas med den lokala dansstilen "Melbourne Shuffle" som man endast kan se på stadens trancegolv.
Bollen lades på huvud, axlar, knä och tå, knä och tå. När foten snurrar runt bollen gör man en "around the world". Flera gånger sade Bevs att "fan, det där kan knappt jag göra" och det fick räcka för att laga mitt, för stunden aningen spruckna ego.
De hade en liten inofficiell tävling i "around the worlds", som jag som mest gjort sju stycken på rad, vilket helt klart är bra. Bevs vann med tjugosex raka fot-runt-boll-snurr.
Gänget hade uppträtt på FIFA-kongressen i Sydney samt utmanat argentinska freestylers när Australien tog emot Argentina och denna sista dag av fotbolls-vm för hemlösa showade de i pauserna. Ska bli intressant att se var dessa unga talanger kommer att hamna. Om du tänker tanken att ens tänka "men det kan du väl också göra, Petter?" så kommer här några fler exempel på vad mina nya vänner kunde åstadkomma med bara en boll.
VM Vände Hem...
Jag pratade lite med det brasilianska laget. De var schyssta och hade blivit utvalda på grund av sitt goda beteende såväl som för fotbollsmässiga kvalitéer.
De tyckte givetvis det var kul att svensken i Australien kunde deras språk men störst fokus lades på mina silvriga fotbollsskor som jag hade i handen eftersom jag kom direkt från en söndagsmatch. "Åt mig?" försökte en av killarna medan de skickades laget runt. Nej, svarade jag. "Byta?" föreslog ett annat gatubarn och jag kände mig lite snål som förklarade att det var mina skor som jag behövde.
Svenska laget, som fått komma hit efter att ha skramlat ihop 90 000 kronor och skaffat dispenser för spelarna med kriminellt förflutet som först inte hade tillåtits komma till australien, kom förmodligen sist och frågade mig om jag trivdes i Melbourne. Jag kände mig ganska dum när jag svarade att jag trivdes, men att det var lite väl kallt. Sverige är förmodligen aningen kallare, speciellt om man inte har något hem.
Bäst kontakt fick jag med det irländska laget som jag träffade på under en rejäl helkväll med mina vänner på den irländska puben PJ O'brien's där vi kvällen till ära bjöds på gratis dryck. Irländarna festade som om det var deras sista dag i livet även om några av dem inte ens drack alkohol och det var förmodligen ett annat liv de nu skulle vända hem till dagen efter. De hade fräschat upp sig och såg ut som vilket idrottslag som helst i sina irland-pikétröjor, omgärdade av intresserade australiensiska kvinnor som helt klart inte kan klandras för att vara "gold-diggers".
Ett Evigt Erigerat Emblem
Mitt bland dessa röda reser sig en gul, fyrkantig, enorm pinne i en fyrtiofemgradig vinkel från markytan. Redan när vi första gången gick på en visning i huset så fick vi förklarat för oss att den gula staven i folkmun går under namnet "Kennedy's Erection". För några år sedan hade den varande borgmästaren i Melbourne, vid namn Kennedy, låtit resa denna odiskutabla fallossymbol som tillsammans med sina små, röda grannar (som kanske symboliserar landets små, röda urinvånare?) sticker ut i dubbel bemärkelse.
Kennedy's Erection är inget operahus direkt, nej, faktiskt ett horribelt "konstverk" men som riktmärke har den gula, enorma och nattetid upplysta staven gjort ett bra jobb som lanterna. När jag i början av min karriär som cyklist kom vilse varje dag när jag provade nya genvägar, så var det en lättnad varje gång erektionen skymtade över hustaken.
Eftersom området vi bor i byggdes för Commonwealth Games 2006 (som OS fast endast för Engelska koloniländer) är nyare än de flesta av taxibilarnas GPS-Navigatörer så har chaufförerna sällan en aning om var vi bor. Men så fort jag nämner "the big yellow thing" så trampar indiern på gaspedalen. Ännu viktigare blir ljusstaven när jag stupfull hoppar av nattbussen utan en aning om var jag är. Det kvittar hur berusad eller hur långt bort jag är, i den mörkaste natt finns det inget lättare att följa än en stor gul sak. Hade det varit en kyrka eller någon annan form av riktmärke hade den kunnat blandas ihop med andra stadsdelar men hur osmaklig Kennedy's Erection än må vara, så vet jag att när jag ser den så kommer jag snart sitta i köket och äta en nattköttpaj.
Balla Ballarat
Så lämnade vi äntligen Melbourne. Jag satt i det bakersta mittsätet, inklämd mellan mina två vänner Sean från 
Newcastle och Italienaren Marco, som jag gått introduktionskursen med. Vi rullade genom ett vackert Australiensiskt landskap och bestämde att den som såg den första kängurun, död eller levande (lättare att se saker om man är levande dock), skulle köpas ett 6-pack öl. På vägen hem skulle ingen av oss ännu ha sett ett detta lands nationaldjur, men 6-packen blev vi ändå bjudna på eftersom Steve, chefen, valt att denna vecka följa sina nya adepter på vår första road trip.
Den egentliga anledningen till dessa road trips är dock inte att skapa en trevlig stämning utan helt enkelt att tjäna pengar (vilket dock indirekt skapar en trevlig stämning) eftersom man, ju längre ut på landet du kommer, är mindre besvärad av de andra dörr-till-dörr-elföretagsförsäljarna.
En annan sak jag noterade under min första arbetsdag i småstaden Ballarat var att även om det är en fördel att lantisarna är mer avslappnade så kvarstår faktumet att de (för)blivit lantisar eftersom de är just förslappade och dumma. Så fort jag höjde farten på kilowattimmarperkvartalsnacket så var det som att medvetandet hos människorna i dörröppningen liksom flög iväg medan deras inavlade, feta kropp i mjukiskläder stod kvar och såg på mig som om det vore E.T. som hälsade på.
Förutom att folket i Ballarat (som trots allt faktiskt visade sig ha ett universitet och 90 000 invånare)är mycket fulare än Melbourneborna så fanns det två saker som ständigt påminde mig om vart jag befann mig, hur vältrimmade vissa gräsmattor än må ha varit.
- Det blev till en riktig raritet när någon som öppnade dörren hade alla tänder kvar i sin mun. Alla såg ut som treåringar i flabben och de som väl hade den större delen av sina gaddar på sin rätta plats kompenserade detta med att ha dem i regnbågens alla färger (vit är inte någon färg i regnbågen). Kanske hade dessa stackars fula lantisar hoppats att tandfen skulle rädda ekonomin när ölkontot var övertrasserat.
Vänster:Parkering utanför Coles (affären) i Hamilton
Höger: Parkering utanför Coles i Ballarat
Nollor, Ettor och Petter
Livet är som i en dator. Är man inte etta så är man en nolla. 
Det var således också steget från en nolla till etta jag återigen tog den tjugoandra november år tvåtusenåtta. Jag har sett mycket de senaste 365 dagarna och känner mig helt klart mer än ett år äldre än när jag firade min tjugoårsdag med god mat, släkt och vänner under ett besök i Sverige.
I Australien är den tjugoförsta födelsedagen, av någon anledning (man får ju redan köpa alkohol, gifta sig, köra bil och ha sex, så jag förstår inte riktigt vad som blir så mycket bättre av att bli tjuguett), en av de viktigaste, och firas alltid ordentligt. Min 21-årsdag var nog en av de lugnare i Melbournes historia, precis som jag vill ha det. Jag och Joel begav oss den regniga lördagsmorgonen till st Kilda där vi åt varsin stor kaka i ett av stadsdelens, för sina stora kakor, välkända caféer. Snart hade Emelie slutat jobba och vi gick tillsammans till en restaurang i st Kilda för att äta middag.
När Carro och Henke hälsade på hade vi snubblat över denna vegetariska restaurang som inte har några priser på sin mat - man betalar så mycket man vill. Detta passade utmärkt en dag som denna och när jag inte var mer än rätt så mätt efter en rätt kändes det inte mer än rätt att beställa mer än en rätt.
Två stadiga portioner senare begav vi oss in mot centrala Melbourne där vännerna Sean, Faye och Marco anslöt i sällskap av en drös kompisar från Marcos hostel, som blivit något av mitt andra hem. Det fortsatte regna och storma så vi stannade i en skön loungebar hela kvällen. Skön HipHop, vänner och Öl/Coke-shandys avslutade en lugn tjugoettårsdag som jag inte kunde ha krävt något mer utav. Var dag är en fest - så även den 22:a November.
Hemlösa, Chanslösa men inte Hopplösa
örr. På landet får jag inte sällan höra intressanta livsskildringar eller rövarhistorier, men ibland är jag glad av att bara ta en paus och sparka lite ”footy” med gatans fräkniga, tjocka ungar. Hursomhelst så tjänar jag inga pengar på detta och tog därför ännu en vecka ledigt. Det skulle visa sig vara ett genialiskt beslut eftersom Melbourne denna vecka står som värd för Fotbolls-VM för hemlösa. Femtiosex nationer spelar, under sju dagar, på tre arenor i centrala Melbourne, matcher som handlar om mycket mer än bara poäng på en ljustavla. För en klar majoritet av de deltagande leder Fotbolls-VM till en förändring – i de flesta fall även till jobb och bostad.Jag visste vad som väntade. Världen är inte rättvis. Det har den aldrig varit. Ändå ryckte det till i ögonpåsarna när jag på måndagen såg de filippinska och indiska lagen så stolt sjunga med i sina nationalsånger. De flesta av dessa tjejer och killar såg ut att vara yngre än jag men de bar säkerligen på historier jag aldrig kommer att kunna berätta. Dessa unga kroppar må ha sovit på gator, slitit och utnyttjats men i deras ögon kunde jag bara skönja en stolthet så klar att man kunde se deras humör att sväva högt över de kortvuxna kropparna. Det här var deras vecka.
Från denna första match blev planerna längs Yarrafloden mitt tillhåll och min fullt godtagbara ursäkt för att jobbsökandet, som jag ursprungligen tillägnat veckan, inte blev speciellt effektivt. Att en match, fyra mot fyra, endast varade 2x7 minuter gjorde att jag, varje gång jag tänkte bege mig iväg, inte hunnit resa mig innan jag var fast i en ny drabbning med nya profiler. Att spelarna av förklarliga anledningar ofta tappade i hemjobbet kompenserades med friska offensiva viljor, framhejade av fulla läktare och (kanske också full) kommentator.
Svenska Supporters
I Sverige är det trots allt ganska svårt att faktiskt bli hemlös. Medan vem som helst i Brasilien genom lite otur kan hamna på gatan så är hemlöshet i Sverige ofta ett resultat av problem med droger, alk
ohol eller hjärna. Således var mitt hemland heller inte turneringens bästa i år. Sverige var heller inte det näst bästa, ett av de tjugo bästa eller ett av lagen på den övre halvan. Sverige var sämst i hela turneringen men jag och ett fåtal andra svenskar på den soluppvärmda läktaren stormtrivdes ändå när fosterlandets representanter gav sitt yttersta nere på planen. Spelarna kanske inte hade fått högsta betyg på den engelska delen av högskoleprovet och var uppenbart lyckliga att ha oss landsmän på plats i Melbourne. Det blev alltid lite småsnack mellan matcherna och jag såg direkt att det var ett gäng ödmjuka, sköna människor som fått äran att bära de gulblåa tröjorna. Även om deras likheter med Maradona kanske snarare handlade om drogproblem än om tekniska färdigheter så var det uppenbart varför just dessa killar skickats över halva jordklotet för att representera Sverige. När lagledaren tog en gruppbild på laget och ”fansen” skickade en av oss svenska supportrar fram sin kamera för att få en bild på gänget även åt sitt eget album. Daniel, en knubbig kille med hästsvans som gjorts till publikfavorit för sin kompromisslösa ångvältspelstil, var inte sen att kommentera detta; ”Kolla grabbar, vilken stor kamera, måste ju vara en jävla massa pant på den”.
Finns det humor finns det hopp även för folk som ser varje ting som ett föremål för pant.
Sagan om Stolpskottet Steven
Steven är ett riktigt original. Han är tanigare än Mick Jagger, klär sig som en tonåring 1990 och har en hållning som hade fått ringaren i Notre Dame att se ut som en catwalkmodell i jämförelse. Detta kompenseras med en, milt sagt, udda personlighet. Steven skulle utan tvekan kunna vara med oss eftersom han är efterlyst i Melbourne efter att ha rymt från ett fängelse där han suttit inne för bankrån, mord på sin familj, kokaininnehav och fötter på sätet på spårvagnen (beläggs med enorma böter i Melbourne), men förmodligen har han helt enkelt dragits till jobbet eftersom det innebär gratis boende.
Redan i bilen på väg till guldgrävarstaden Bendigo förstod jag att Steven inte hade alla chipsen i påsen när han bad oss byta radiokanal fyra gånger. Inte långt senare förstod han att vi inte skulle ges gratis mat, varpå ett nytt problem uppenbarades. Steven hade inte ett öre med sig och hade inte räknat med några utgifter. Han fick låna 25 dollar av företaget men fortsatte trots det att, av oss som han bara känt i några timmar, tigga cigarretter, mobiltelefonsamtal, pennor, mat och pengar på ett maner som platsat i Salvadors fattiga innerstadsdel Pelourinho.
Första arbetsdagen tog det vid lunchtid en halvtimme att lokalisera vår nya kollega, som försvunnit in mot centrum för att ”fixa några saker” och slutligen kom ranglande (hans gångstil är som om en Orangutang druckit en sjuttia vodka) mot bilen. Där satte han sig smaskande i baksätet – uppenbarligen hade han, under den halvtimme av vår lunch vi spenderat på att hitta honom, hunnit med att köpa lite mat.
Trots att han går upp före alla andra för att göra lite yoga varje morgon tycks det inte göra honom lugnare – Steven klarar inte av att sitta still en sekund. När han lagar frukost smäller han i alla skåp i köket, flänger hit och dit som en bartender på ecstacy, spiller och städar inte upp, för att slutligen slå sig ner och istället för att njuta av maten slänga den i sig med ett djuriskt smaskande som väcker oss andra. Ifall vi inte vaknat av dörrslamret eller alarmet som går igång tre gånger per morgon det vill säga. Första gången stänger han av det, men de två andra gångerna ligger han och verkar försöka förtränga det faktum att hans telefon just nu väcker hela stugan två timmar innan någon annan har något intresse i att vakna.
Han är tjugosex år fyllda och uppenbart sliten. Han har, vad som ser ut som, alla hans ägodelar med sig hit och troligtvis har han inget riktigt hem att återvända till när han kommer tillbaka till Melbourne och killen har helt säkert inte haft den lättaste uppväxten.
Steven är som ett litet barn som försvinner, skyller ifrån sig och tittar bort när han blir tillrättavisad. Han lyckades få brandlarmet att gå igång fyra gånger när han försökte steka brödbullar i en panna utan någon olja. Ingen har någon aning om vad han sysslar med och i skrivandets stund har han varit ute på en ”promenad” i tre timmar.
På dessa promenader finns det möjligheter att han gör bland annat följande saker:
- Drar vingarna av fåglar
- Rånar gamla tanter
- Säljer sin kropp i den lokala parken
- Onanerar utanför Bendigobornas fönster
- Äter Possums
- Gör yoga på Bendigos torg
- Diskuterar fördelen med popupfönster(S tror att det är en oupptäckt guldgruva) med byns alkoholister
- Ylar mot fullmånen från ett hustak
- Gräver i kyrkogården
I stans lokaltidning återfinns säkert svaret imorgon.
I några timmar tyckte jag att det var kul att ha en kille som S i bilen, men snart insåg jag att det inte bara var underhållning att ha att göra med en sådan katastrof. Numera hatar jag honom. Jag vill alltså döda honom. Det finns bara en enda bra sak med denne man. Han äger en gitarr – något han köpt för att, enligt egna ord ”hålla honom från fattigdom”. Han kan förmodligen inte spela en ton på det och instrumentet stämde lika dåligt som killens rörelsemönster.
Mötet med personer som Steven kan kännas hopplöst och jag är glad att han snart får sparken så att jag inte behöver se honom igen, men det är viktigt att även stöta på riktiga stolpskott lite då och då. Steven-karaktärer får mig att se lite bättre på min egen situation och de småjobbiga men sympatiska personerna i min närhet framstår plötsligt som reko.
Exotiska Erfarenheter
Australien är känt för sin natur, men som Melbournestadsbo är listan på exotiska upplevelser tämligen d
iger trots att vi bor ett kricketslag från stadens Zoo.
- Emelie och Carro såg en ballerinakexstor spindel i badrummet som jag och Henke eliminerade.
- Carro, Henke och jag gick förbi ett träd fullt av stora djur som kunde vara ett resultat av en Koalas förverkligande av sjuka sexfantasier om råttor. Possum kallas detta stackas djur som inte kan haft en kul uppväxt i skolan.
- Samma djurforskartrio fann också denna gayiga duvvariant med lite rosa makeup på bröstet. Senare fann jag den i en bur hos en kund.
- I Carro och Henkes sällskap gled jag också en kväll ut på piren i St.Kilda för att, innerst inne tvivlan
de men ytterst ute väldigt säker, se om myten om nattbesökande pingviner stämde. Övertygande berättade jag på vägen ut om hur de klev upp på land så fort solen gått ner. Att jag egentligen endast hade en colombiansk kollega som källa var något jag helt utelämnade. Lättad såg vi snabbt en liten pingvin och sen blev de bara fler. När vi satte oss ner med lite chips och läsk vankade dessa söta små varelser så nära oss det bara gick. Har man simmat runt hela dagen och bara ätit fisk hade nog även jag rört mig mot chipsen även om jag tvingats gå som om jag hade skitit på mig några kilo.
- Efter att jag och mina europeiska kollegor, som aldrig sett en känguru i det fria, satt tre öl på den som såg en först, så har jag hållit ögonen vidöppna så fort vi lämnat staden med jobbet. Jag hade ätit känguru fler gånger än många australiensare (australiensare smakade inget vidare jämfört med känguru) men det faktum att jag ännu hoppat över detta hoppande nationaldjur störde mig även om hoppet levde. Häromdagen, när vi gled genom den australiensiska landsbygden, så såg jag den äntligen. Solen höll på att gå ner, kullarna var gröna och himlen rosa. Kängurun var stor och ståtlig. Tassarna och fickan var precis som jag tänkt mig och den gråa pälsen blänkte i solen. Vi for förbi i över hundra kilometer i timmen, men för en stund så kändes det som att allting stannade till i ett idylliskt naturfotografi och jag brydde mig inte längre om att kalla på mina vänners uppmärksamhet så att jag kunde vinna tävlingen. Passande nog hade jag en skön westlifeballad i min iPod. Kängurun låg raklång (möjligen något förlängd) och splattad längs mittstaketet på motorvägen. Äntligen kunde jag känna att jag är i Australien.
- Vi har nu även fått en stor spindel som husdjur. Harry bor i en plastburk, som Ivan en gång råkade välta, och trivs bra som en av husets nya inneboende. Det är ett bra hus men snart kommer kanske även Harry bli lite irriterad över det enda dåliga med det - nämligen vad som försvårar mitt blogguppdaterande. Det finns inget nät.
- När min boomerang fastnat i ett högt träd och Ivan tvingades klättra upp i det, fann vi det fullt av färgglada fåglar. Ivan var i gott sällskap.
- En dag sålde jag el till ett äldre par som visade sig ha vad jag uppskattade till tiotusen fåglar av en art med alla olika färger - precis som paprika. Bättre en fågel i handen, tä
nkte jag, när jag fick hålla en nykläckt liten unge.
- Rikligt hungrig en eftermiddag på jobbet träffade jag lyckligtvis en man som precis påträffat en död fladdermus i sin trädgård.
- En gång såg jag också äntligen en Aborigin. I några minuter fantiserade jag om denne urinvånare - hur hon och hennes släkt bodde i hyddor på landet och spelade digeridoos varje natt. Dagdrömmen på spårvagnen avtog något när den enda Aborigin jag sett live i hela mitt liv - började tigga. Bra jobbat, invandande Engelsmän.
- En dag kom jag in på en garageinfart och påträffade två katter mitt inne i en intensiv kärleksakt. Det var fullt klös i doggystyle. Katten också, tänkte jag, men dessa pussycats hade inga problem med att vara offentliga i sina ömhetsbetygelser och fortsatte obekymrat.
Den Gödda Vinkeln
Att jag samtidigt var så fet i en annan vinkel! Och vi hade knappt ens börjat med tårtan...
Från Mega-"What?" till El-Maestro
Precis som på livet så finns det två sätt att se på mitt nya jobb. Förlorarens och vinnarens. Man kan tänka "säljer jag ingenting så tjänar jag inte en cent" men också "jag kan tjäna hur mycket som helst". I de flesta jobb jag haft har jag, oavsett hur många varor per minut jag lyckats slå in, hur många kunder jag lyckats förse med kläder eller hur mycket jag serverat, tjänat lika mycket som de som gjort ett sämre jobb. Nu är det min egen skicklighet och inget annat som avgör min lön och det är något jag trivs med. Som bilden nedan förklarar - man får vad man förtjänar.
Det tog en vecka innan jag lärt mig öppningsreplikerna. Det tog ytterligare en för att lära mig att föra konversationen vidare till den andra fasen. 
Den tredje veckan fullbordade jag min personliga utveckling med att finslipa "the closing" - avslutningsfasen och det var också denna tredje vecka - på Road Trip i byn Hamilton - som jag kom med i tusendollarsklubben och fick mitt ansikte att pryda företagets hedersvägg på kontoret i Melbourne.
Redan efter att ha gjort 23 försäljningar min första vecka förstod jag att jag var på rätt spår. Workshopledarna hänvisade nytillkomna till mig för inspiration och kunskap. Jag klättrade på bara två veckor upp till en hedersam trettondeplats för alla försäljare under oktober månad och fick ta med de nya ut för att bli observerad in action.
Men jag var långt ifrån klar. Det fanns frågor jag inte hört innan och många gånger tog jag ett "nej" och gick därifrån. Det skulle ta veckor innan jag kände till alla svar och malde på trots att kundernas reaktioner till en början alltid är negativa.
Det finns vissa ord jag har lärt mig att aldrig nämna, vilket skapat en liten parlör.
Säg inte Utan
"En annan kund..." "En annan som jag hjälpte..."
Kontrakt Överenskommelse
Signatur Autograf
Sälja... Hjälpa med...
Byta Reglera
Folk är dödströtta på dörr-till-dörr-försäljare och jag förstod snabbt att det gäller att visa kunderna att jag är på deras sida mot försäljarna. Även om de bytt elbolag tio gånger (det finns tretton konkurrenter) det senaste året så förklarar jag att "de" kört med kunden och att jag är där så att de inte behöver byta fler gånger. Är man med ett utlandsägt elbolag så 
berättar jag att det är extra dyrt eftersom pengarna går "over seas" och är man med det andra 100 % australiensiskt ägda bolaget på marknaden så blir förklaringen följaktligen att de betalar för mycket för att pengarna ska stanna i landet.
För att pengarna ska stanna i landet och priserna ska sjunka kommer jag in i bilden.
Country Energy är ett elräkningsbolag och har inget med den fysiska elen att göra eftersom man i Australien har separerat elleverantörerna från elräkningsbolagen. När folk frågar om de behöver byta elbolag svarar jag följaktligen "du behöver inte byta din elleverantör", vilket indirekt betyder "du behöver byta ditt elräkningsbolag". Folk nöjer sig dock med ett "du behöver inte byta..." och jag kan fortsätta min predikan.
Det handlar om att lära sig förutse var ett "nej" kan förvandlas till ett "ja" och inte ödsla för mycket tid på de "nej" som kommer att vara konstanta vad du än säger.Vilse i Pannkakan
Andra försöket - påminde mer om omelett
Tredje försöket - kasst...
Fjärde försöket - blev Pannkaka
Pancakeman - med en pannkaka i en panna i pannan
Mellan varje pannkaka lades sylt, grädde, bananmos och mycket kärlek
Innan dödskallen begravdes i grädde (sättet jag vill dö på)
Sång, tårta och flöjtspel. Happy 20th Carro!
29:e Oktober kl 11.30. Grattis!
Ständigt StörtSkraj bakom Styret i StorStan
En kille med TV-kamera intervjuade mig en dag i St.Kilda. Jag svarade glatt på frågor om livet på resande fot och efter den sista frågan - när jag varit som mest rädd under mina resor - hälsade jag hem till mina föräldrar och tackade för mig. Jag hade egentligen aldrig varit riktigt rädd även om ormar, blixtoväder, slagsmål och rånare i mordtäta Brasilien givetvis bemöttes med största respekt och efter en stunds funderande kom jag, givetvis försent, på när jag detta år på resande fot varit som skrajast. Mina väninnor i Fortaleza tillät mig inte att gå och eftersom taxi inte ingick i min budget så rekommenderades jag motorcykeltaxi. 
De två turer jag tog med dessa självmordsaspirerande fartdårar var utan tvekan fulla av mer rädsla och nära-döden-upplevelser än något annat. Jag hade utan hjälm farit genom bilköer, med bara några centimeters marginal till sidobackspeglarna på var sida om oss och jag hade, bedjande till motorcykeltrafikguden, blundat och sett mitt liv passera revy. Svettigare än jag hade varit om jag istället valt att springa klev jag av motorcykeln, lättad av att fortfarande ha ett liv av mat, musik och kärlek att med en intakt kropp kunna se fram emot.Motorcykeltaxifärder (na, det blev ytterligare en tur, men då var jag lätt berusad vilket givetvis dämpade rädslan) genom Fortalezas fullpackade fartleder borde definitivt ha nämnts som största skräckupplevelsen. Men det var innan jag gav mig ut på Cykel i Melbourne.
Vårt hus har allt. En robot, en kaffemaskin, en blockflöjt, hembryggd öl och givetvis även ett ansenligt antal Cyklar. För att tjäna tid och pengar samtidigt som min kropp hålls i trim så begav jag mig en dag ut i storstadstrafiken på en av husets blå ryttare. Det var dagen då jag hade intervju för Country Energy och jag lade två timmar på att nå målet Richmond, där kontoret är beläget. Efter en och en halv timme av omvägar, avhoppade kedjor och livsfarliga manövrar bland ilskna melbournetrafikanter kunde jag ta av mig hjälmen (japp, i Melbourne är det dryga böter för Cyklister utan hjälm, så svälj din stolthet eller hosta upp $), tacka Gud och rätta till frisyren. Vägen hem tog nästan lika lång tid och flera gånger hade jag inte den minsta aning om åt vilket håll jag egentligen bodde.
Detta var början på min era som cyklist i storstaden och det skulle dröja flera dagar, tutande bilar, felkörningar och dödsföraktande beslut innan jag smält in som en del i melbournetrafikens enorma kretslopp där alla kör på fel sida av vägen. Nu har vägen till jobbet sakta reducerats till den bästa möjliga och jag är där på en halvtimme. Jag njuter av den friska luften, farten och tävlingsmomentet. Att i konstanta nära-döden-upplevelser passera bilar, spårvagnar och cyklister på min blåa hingst ger mig kicken jag behöver för att möta arbetsdagen som en vinnare.
Att Cykla gick som på räls - här på spårvagnen
Mycket MelbourneMys Med Matälskande Människor
I London gick det sällan en vecka utan att någon i vår lägenhet hade besök hemifrån.
Efter bara några dagar i mitt och Emelies enorma hus kom också våra första gäster. Ett telefonsamtal sade mig att Carro och hennes vän Henke anlänt till Australien efter deras Asienäventyr och från att jag den dagen träffade dem på Federation Square tills att de begav sig uppåt längs östkusten, så hade vi några fina veckor tillsammans.
De bad ödmjukast om att få laga mat i vårt kök med betalningen att jag fick äta - ett erbjudande jag utan någon längre tvekan accepterade. Eftersom Kate, vår housemate, flög till Japan en månad, kunde Henke och Carro flytta in i det lediga rummet och när jag inte jobbade så fylldes dessa veckor med god mat, utflykter och chill.
Vi besteg "de hundra trappstegen".
Vi myste i parker. Vi hängde på pubar. Vi chillade hemma. Vi såg Pingviner, Possums och Papegojor. Vi rökte vattenpipa. Vi kollade på Kvarteret Skatan. Vi firade Carros 20-årsdag med en tretimmarspannkakstårta hemma, ost-, kex-, och vinfika i parken, mysig middag vid vattnet och halvtaskig ståuppkomik i Brunswick.
Som flest var vi nu plötsligt en grupp på tre par plus utomstående och eftersom delade matstunder är dubbla matstunder så var Carro och Henkes vistelse i stan en mycket fin period av min Melbournevistelse. Ni är varmt välkomna till Bunjil Way igen, men annars ses vi förhoppningsvis på den östra sidan av detta enorma land!
Relativt Road på Road Trip
Road Trip. Du har säkert hört den förut. Ett gäng på åtta grabbar i sina tidiga tjugo packar in sig i en bil och åker några 
timmar ut på landet. Där checkar vi in i en stuga på en camping och handlar matförråd - främst bestående av de saker män tenderar att laga såsom pasta, ägg, tonfisk och vita bönor.
Den där grabbiga stämningen slår snabbt till och man kopplar liksom om hjärnan till en lägre, avslappnad nivå där du endast förväntas kunna snacka om fotboll, öl och sätt att ragga på. Det där med att "plocka upp" har ju blivit något av en sport för oss och det ligger mycket prestige i att vara kapabel till att med kroppsspråk och verbala styra de mest omöjliga fall åt det håll man själv vill. Innan vi beger oss ut handlar allt om siffror, tekniker och anekdoter. Det skrattas och skämtas med en grabbigt självsäker attityd men spänningen är ändå påtaglig och vi är alla varse om att det snart är allvar.
Snart är den tidigare kaxigheten med ens som bortblåst och vi står nu, utan hjälp av varken tidigare bragder eller polarnas uppbackning, ensamma ute på jaktmarkerna, öga mot öga med våra "offer". Det hela är en lek med siffror och det gäller bara att vara rätt man på rätt plats för att träffa folk som är intresserade av dig.
Med olika tekniker vrider och vänder jag på folks humör och lyckas faktiskt ett par gånger att "gå hela vägen". Efteråt ses vi som vanligt, tar en öl och varvar ner. Vi snackar i ett om dagens "erövringar" och stämningen är på topp hos de som det gått bra för. Tävlingsmomentet finns där. Efter en lång kväll av analyserande, öl och pasta går vi till sängs i våra våningssängar. Imorgon är en ny dag på Road Trip. Med mitt energiförsäljarjobb
