Relativt Relevanta Reflektioner

Jag och min danska van Mathias checkade in på ett litet hotell, drivet av ett par som inte såg ut att vara många år äldre än vi. Snart anlände kanadensiskorna Robin och Taylor som tog rummet mittemot och vi hade plotsligt en hel våning för oss själva. Helgtrippen till Dalat blev en perfekt avslutning på min Vietnamvistelse eftersom jag där fick uppleva lite av det som Saigon och många andra storstäder saknar sasom ärlighet, lugn och ren luft.

Även i världens fattigaste land går det att leva dyrt. I Saigon finns det områden med femstjärniga hotell, lyxbutiker och restauranger där en kopp kaffe kostar 250 kronor men om man lyckas hålla sig borta fran just dessa kvarter så är spenderandet svårare.

Good Morning Vietnam. Jag köpte ett munskydd (som enligt guiden Johan används för att skydda mot sol och inte mot avgaser) och gav mig ut i Saigon stad. Lägg märke till tvåbarnsfamiljen som trängt ihop sig på en moped längst fram på bilden nedan.
Johan och hans kollega Håkan bor i ett stort hus mittemot en nudelfabrik i en gränd en bra bit från centrum. När de åkte till jobbet följde jag med och spenderade sedan några dagar promenerandes i Saigon. Målet var att konversera så mycket med lokalbefolkningen som möjligt men när det visade sig tämligen omöjligt gick jag till backpackerområdet och plockade  upp en tysk kille som gav mig sällskap på en lång promenad genom små gränder där vietnamesiska kvinnor satt och skalade vitlök.
Det är i de små gränderna man ser den riktiga staden. Det är dock även i de små gränderna jag helst går genom i sällskap av någon annan. Vi gick förbi torget där asiatiska killar trixade med en fotboll. Snart stod jag i ringen med bollen klistrad på mitt huvud. När jag gått för att möta upp Johan den första kvällen tog han lite extra tid på sig så jag satte mig på ett av torgen och vilade.

En försäljarkvinna kom fram till mig och ville sälja en slags badmintonfjäderboll som man här trixar med. Jag sade nej, nej och nej men hon fortsatte och jag vände mig till en ung vietnames brevid. Jag frågade honom om det var något värt att köpa, han svarade att han hade en "boll" i sin väska och det slutade med att vi två hittade en öppen yta för att jag skulle få pröva på innan jag köpte något.

Hela torget var, så fort mörkret vid sextiden lagt sig över staden, fullt av små grupper som stod i en ring och höll fjäderbollen i luften. Snart hade vi vårt eget gäng och sporten visade sig återigen inte vara något problem för mig att behärska med hjälp av mina fotbollskunskaper. 

Under mina promenader sätter jag mig alltid och äter på en av serveringarna längs gatan. Man sitter på små barnpallar av plast och äter ris med kött - en portion som inklusive en skål soppa kostar ca 7 kronor. Jag slår mig alltid ner bredvid en vietnames och försöker få igång en konversation. De vill och jag vill men det känns helt omöjligt - de är helt värdelösa på engelska och det blir nog, precis som i Brasilien, jag som får lära mig språket om det ska bli mer snack och mindre verkstad här.

Vietnam är uppenbarligen ett land som haft manga olika ledningar de senaste åren.

Hur skulle jag ta mig över vägen? Som mittnia i handbollslaget för några år sedan hade jag nytta av min split-vision men nu var det mindre luckor än så att ta sig igenom. I Saigon finns det fyra miljoner mopeder och framför mig susade tusentals förbi.
Jag hade haft sällskap med två portugisiska damer på planet från Perth och skulle nu promenera från deras hotell till min vän Johans kontor  en kilometer bort. Jag ställde mig vid övergångsstället och fann att det skulle bli omöjligt att korsa gatan. Vietnameser, vietnameser, vietnameser. Överallt. Med mopedhjälmar och munskydd tutade de och körde huller om buller tills ingen visste vad som var höger och vänster sida av vägen. Efter att spenderat förra året i tre vänstertrafikerade länder så blir Vietnam ett perfekt acklimatiseringsmellanting innan jag är tillbaka i det högertrafikerade Europa. Här får man nämligen kolla åt alla håll, hela tiden.

Det förvånar mig att jag ännu inte har sett något blod på Saigons gator men jag antar att man, precis som jag efter ett tag, vänjer sig. Det handlar om att sakta, sakta glida fram mellan mopeder och bilar. Inga hastiga ryck - då är du (bokstavligt talat) körd. Varje gång en mopedtaxichaufför såg min måhända vilsna blick så kallade de på mig och undrade om jag ville ha skjuts men de borde själva kunna räkna ut att det bästa sättet att lugna en vettskrämd svensk som haft problem med att korsa vägen på nog inte är att sätta denne på en moped och själva ge sig ut i mördartrafiken.

Tutor, munskydd och vägkaos var mitt första intryck av Saigon och Vietnam som jag säkert kommer att hitta rätt i.

Mysiga puben Lucky Coq på Chapel Street säljer kreativt utsmyckade pizzor för $4, brygger egen öl (Blond Coq och Black Coq) och spelar ofta Snoop Dogg i högtalarna. Det är några av anledningarna till att Lucky Coq blev mit favoritmatställe i Melbourne. Ända tillls jag fick höra om Hare Krishna.

Hare Krishnas anhängare gick alltid runt på centrala Londons gator dagarna i ända. I stora grupper, parvis och ibland endast representerade av en ensam vilsen HK,  spelade och sjöng de, iklädda gula lakan, Hare Krishna-sången. Medlemmar av Hare Krishna ser väldigt olika ut. De kan vara svarta, vita, bruna eller gula men knyts samman av en karaktäristisk frisyr - en rakad skalle som sparat en liten tofs på baksidan(precis som Pierre, stjärnan i Moomsteatern).

Jag hade fått reda på att Hare Krishna i Melbourne inte bara gick runt på gatorna och sjöng samma sång hela sitt liv utan även drev en bespisning på centrala Swanston Street, precis runt hörnet för mig, där man kan äta hur mycket man vill för ca 25 SEK (om man säger att man är student). Första gången jag och Emelie gick dit så blev jag dock skeptisk när jag läste menyn som hängde bakom disken.

I bakgrunden spelar man horribel indisk musik - förmodligen för att få folk att inte orka sitta så länge. Detta överlistade jag snart och tog nästa gång med mig min iPod för att som en maskin kunna trycka i mig födan i takt till musiken, läsandes ett av Hare Krishnas informationsblad som jag inte förstod något alls av. En gång var jag där till stängningsdags och då använde de sig av den effektiva metoden att spela musiken på högsta nivå tills alla rusat ut.

Hare Krishna tror på reikarnation och därför spelar det inte någon större roll förr dem att ägna ett av sina liv åt att iklädda skynken spela och sjunga samma sång dagarna i ända om det kan gagna dem inför nästa pånyttfödelse. Jag hoppas dock att de fina människorna som även jobbar i bespisningen på Swanston Street kommer att premieras lite extra inför nästa liv (kanske med en bonusgrej som fina ansiktsdrag, smidigt växande visdomständer eller stor penis).

Svenska kyrkan, som nattetid i Lund ofta delar ut kanelbullar och varm choklad när klubbarna stängt, i all ära. Men när jag rullar nedför trapporna, fylld av ett hälsosamt mål mat, den enformiga indiska tvåtonsmusiken försvinner och jag åter blir en del av den stora folkmassan på gatan, då är det svårt att inte bli lite religiös.

Om Australien vore Skåne så vore Melbourne Ystad och Perth Malmö. Perth visade sig dock inte ligga ett stenkast bort och det kan ju låta stenkasst men nu har jag i alla fall varit på både ost- och västkusten av detta enorma land. En regnig och stormig lördagskväll bjöds jag på en sista måltid på Time Out, tog farväl av de sköna kollegorna samt (något tyngre farväl) min norrländska syster Emelie (som jag dock säkert snart ser igen), gick en sista gång i de små cafégränderna för att ta farväl av mina vänner som jobbar där innan ett trångt Jetstarplan lyfte och jag såg ett nattupplyst Melbourne försvinna under mig. Jag hade inga problem att minnas min hemstad sedan ett halvår tillbaka med denna sista bild - Melbourne är helt klart en lysande stad att bo i.

Flygtiden två timmar visade sig vara fyra då Perth ligger två tidszoner bort och på en karta kunde jag senare konstatera att en lika lång flygtur kunde ha tagit mig från Sturup till Afrika. Därför framstår givetvis skillnaden mellan Melbourne och Perth, även om det finns klara sådana, inte riktigt som svart och vitt. Det må ha tagit några extra timmar att komma fram eftersom Eriks utlovade skjuts glömdes bort och alla i hans hus var fulla när jag vid midnatt landat men efter att jag klivit in och välkomnats med en varm applåd så har jag sett en hel del bra saker med Perth;

• Det kan ha att göra med att jag bara umgås med locals (norrlänningen Erik får väl ändå räknas dit, jag snackar bara engelska med honom också, det blir lättast så) men jag kan ändå lätt konstatera att Perth inte är lika förpestat av de europeiska, lådvinsdrickande tonåringar som på östkusten är en vanligare företeelse än Australierna själva.
• Alla de ryggsäckare som jag träffade i Melbourne och var på väg till Perth var faktiskt lite coolare än genomsnittet. Det är nog en stor del av de som vill ut ha något mer än bara bakfylla, klamydia och pankhet av sin australienresa som bemödar sig att åka till västkusten.
• I Perth fick jag, Melbournes st Kilda och Brighton i all ära, min bästa strandupplevelse när jag och Erik tog en simtur i ett hajfyllt hav för att sedan soltorka bland söndagsfirande locals. Inga svenskar. Inga Italienskare som raggar på de svenska tjejerna. Bara jag, Erik, Australiensarna och hajarna.
• Erik och hans vänner bor i två enorma hus på samma gata vilket givit mig en massa vänner som kört runt mig och visat mig Perth från sin bästa sida.
• På Söndagskvällen såg vi en vän till gänget uppträda med sin rapgrupp på en skön hiphopklubb.
• Ella, Eriks flickvän, samt en annan tjej i huset, jobbar på en hamburgerbar där vi får äta gratis.
• Jag hittade snabbt till Hare Krishnas restaurang där en tag-med-måltid (takeawaymeal) kostar tre dollar.
• Perths lokaltrafik har det ypperliga namnet Transperth.
• På Söndagen besökte vi även stadens bryggeri av ölen Little Creatures där folk i och utanför en enorm byggnad njöt av öl och god mat. Ingen risk att det tar slut där.
• En stor del av husets sköna bakgård täcks upp av en fyrkantig konstgräsmattbit. Detta har att göra med gängets favoritsysselsättning - stå i en ring och hålla en fotboll i luften, vilket givetvis passar mig perfekt. På kvällarna drar de igång strålkastarna så att man kan hålla på hela natten.

Jag har varken sett operahuset, koalor eller Matrix (filmen som jag alltid får en massa uppmärksamhet för att inte ha sett) men nu är jag redo att lämna detta enorma land.

Goodbye Australia, Goodmorning Vietnam!

"We have three competitors" skrek speakern för att överrösta den höga bakgrundsmusiken. "No, wait" fortsatte han... "We've got four competitors!". Chris Beavon (känd som BevS), Australiens och en av världens bästa fotbollsfreestylers, satt i juryn och kastade en boll till mig. DJ:n spelade Eminems Lose Yourself och efter att ha presenterat oss för publiken så fick jag, eftersom jag ställt mig längst åt vänster, börja.Nu var det i tjugo sekunder jag, en scen, en boll, Eminem och några hundra förväntansfulla festivalbesökare. Ibland har man rätt att fråga sig; hur hamnade jag här?

Någon vecka tidigare hade Collin (aka AznFS), Melbournes egen freestylekung, gått förbi Time Out, på väg ner till floden för att finslipa sina freestylemoves med Elias (aka LIS). Jag hade, eftersom vi setts under Homeless World Cup'08, kallat in honom. Vi snackade lite och innan vi skiljdes åt hade han tagit mitt nummer för att höra av sig nästa gång det var dags att lattja. Dagen efter hade hans freestylecrew och arbetsgivare, Trickstar, ringt upp mig och berättat om amatörfreestyletävlingen som skulle hållas i samband med Trickstar's show på st.Kilda festival. Jag drog dit med Peter och Joel för att finna att amatörtävlingen, eftersom Trickstar's modelljakt och uppvisningar dragit ut på tiden, var ganska rejält försenad. Vi hängde där en stund innan vi gick en sväng runt festivalområdet. När vi kom tillbaka var det åter packat med folk och de tre tävlande, som stått och värmt upp i timmar, stod inne på banan. Jag började springa mot scenen och precis när tävlingen var på väg att starta fick publiken, proffsen och de seriöst uppvärmda tävlande bevittna den vardagsklädde svenskens entré som liknade något man ofta ser i förutsägbara amerikanska sportfilmer (samt American Pie när lacrossekillen lämnar matchen för att anlända till konserthallen precis innan kören, i vilken han och hans blivande kvinna ingår, skall inleda sin föreställning).

Det hade gått så snabbt att jag inte hade hunnit bli nervös men nu kände jag blickarna riktas emot mig och bestämde mig för att börja med några säkra kort. Min specialitet är "stalls" vilket innebär att man balanserar bollen på olika kroppsdelar. Jag lade bollen på bl a huvud, axlar, knä och tå innan de tjugo sekunderna var över och min vän TommyFS tog vid med några läckra moves.

De andra var givetvis mycket bättre än jag. Jag skyller inte på något speciellt och har själv hört "men de har ju inget liv, det enda de gör är ju att trixa" för många gånger för att använda mig av någon liknande patetisk bortförklaring. Men att, efter att ha växt upp som vad träben i min omgivning kallat "circusapa", "trixnisse" eller "bollnörd" i en värld där få klarar hundra tillslag i rad med en fotboll, så kände jag mig plötsligt lika hemma som en norrländsk bög (norrländsk eftersom de helt enkelt måste gömma sig längre in i garderoben än de sydsvenska bögarna) som för första gången klivit in på klubben GAY i Soho, London.

När tävlingen, som Curtis från Brisbane imponerande vunnit, var över så kom BevS fram till mig. Han sade att han personligen tyckte att mina nummer varit mest underhållande och kreativa och att höra det från en av världens bästa räckte för mig. Uttryck som "Det viktigaste är inte att vinna" osv är något jag lätt förknippar med en loser men för stunden trivdes jag utmärkt med att i alla fall ha fått visa en publik ett smakprov på vad jag kan göra med en fotboll.

Dagen efter stötte jag på vinnaren Curtis och hans fader på gatan. Eftersom jag skulle till Brisbane veckan efter så bjöd de med mig till en match i A-League (högsta fotbollsligan). Curtis och en annan Brisbanebaserad freestyler, Joe, skulle uppträda utanför huvudingången och jag såg till att vara där i god tid. En DJ spelade skön musik medan en mer avslappnad Curtis gjorde saker med en fotboll ingen var i närheten av att lyckas med i Brasilien. Joe var ännu bättre och en publik på några hundra förbipasserande stannade konstant till för att njuta av en akt i balans, smidighet, uthållighet och bollkänsla. När Curtis såg mig sade han att jag kunde ansluta till dem närhelst jag ville och det krävs ingen ihärdig övertalning för att få mig att freestyla med två stjärnor framför en stor publik. Även jag var nu mer avslappnad och trots min vardagsklädsel så lyckades jag, så snart jag, med en boll på huvudet, återigen hade vandrat in på scenen som en joker, med en rad kombinationer som imponerade på omgivningen.

Oavsett om jag hade blivit bjuden på en (förvånansvärt) bra fotbollsmatch, oavsett om killarnas föräldrar givit mig mat och oavsett om jag fick en local-upplevelse som är få ryggsäckare förunnat, så var det en minnesvärd kväll i Brisbane. Jag har vetat det i hela mitt liv. Det är få saker i livet som är bättre än att trixa med en fotboll inför en imponerad publik.

Om jag uttalar namnet så låter det som en thailändsk restaurang, men Time Out har inte mycket thaimat på menyn. Tanken var ju att lämna Melbourne i mitten på januari, vilket jag förberedde Metropolitan Hotel på. Eftersom "Metro" helt dog ut efter jul så skars det ner på skiften där och när Emelie berättade att hennes restaurang, belägen på Federation Square och idealisk för hungriga turister, alltid behövde arbetskraft, så gick jag givetvis dit. På Time Out kommer folk och går hela tiden. Det skulle därför inte vara några problem för mig att bara stanna några veckor innan jag begav mig uppåt längs kusten.

Jag fick ett prövoskift som gick galant och jobbet var mitt. Alla kollegor är unga och sköna och det spelas inte sällan musik från någon iPod som jag själv kunnat ha satt på. Gästerna är också lätta. De vet att det inte handlar om någon femstjärnig service (överpriset de betalar för den skapliga maten är på grund av läget) och de flesta är turister som är glada för vad de får.
Förutom medelålders turister så är gästmålgruppen jag har lättast med givetvis de stora grupper av kvinnor som kommer in för tjejmiddagar, möhippor eller förfester. En kväll fann jag att det i min sektion satt 34 gäster och av dem var 31 kvinnor.

Världen är liten. Australien än mindre och det är, trots ett bra avstånd till vårt hemland, ändå svårt att bli upphetsad av dessa sammanträffanden som man ständigt snubblar över. I vårt första hus bodde Rosa som jag senare hamnade på samma jobb som. Rosa gick i skolan i London med Delphine som jag jobbade med på Abercrombie&Fitch. Min italienska vän Marco och jag hade flera gemensamma vänner i London. Han kände Marcos, den Londonbaserade Argentinaren som jobbade som trubadur på paradisön Morro de Sao Paulo i Brasilien när jag var där och Marco hade även en affär med min vän Rois polare Manuels flickvän, som jag också kände.

Jag har och kommer förmodligen alltid att ha någon svensk polare som reser i Australien (och Thailand). Reser man i Australien är det sällan man missar Melbourne och Melbournes centrum är så smått att det är svårt att missa mig om man spenderar en vecka här.

• När jag besökte Henke i Brisbane så hade Johans reskamrat Olas ex-flickvän Sofia, kompis till Henkes flickvän Ida, anslutit till paret för att hänga med dem på en road trip.
• Johan hade firat jul med Joel, Emelies Skellefteåvän som sen firade nyår med oss. Det hela bekräftades när Joel figurerade på en bild på Johans kamera.
• Ola dök också upp på Joels bilder.
• Johan och Ola mötte upp med hörbybon Linus i Sydney. Linus som stött på Carro i köket på hennes hostel i Brisbane.
• Alla som någon gång rest längst östkusten stötte i Melbourne, östkusttrippens mest klassiska slutdestination, alltid på folk från resan.

Alla får vi någon gång en stund i rampljuset. Min stund var Australia Day 2009. En vecka tidigare, när jag och Johan hängt på Federation Square, hade en tjej och en kille kommit fram till oss och tagit bilder på oss och de andra torghängande. Bilderna skulle visas på storbildsskärmen under Australia Day under temat "faces of Australia" och mycket riktigt, under mitt andra trial-shift på Emelies restaurang, Time Out på Federation Square, kunde jag stolt visa mina nyblivna kollegor att de nu jobbar med en kändis.

Ansikten bläddrades snabbt igenom. Snabbt, sedan långsammare, tills det stannade vid ett ansikte. Ofta stannade det till vid mitt ansikte i tio sekunder, vilket innebar tio sekunder för mig att försöka få alla andras uppmärksamhet mot storbildsskärmen på. Någon gång stannade mitt, på storbildsskärmen enorma, anlete i en halv minut för de tusentals Australiadayfirarna att beundra men oftast handlade det om en haka, näsan, ögonen eller håret som ständigt skymtades när de bläddrade fyra olika delar av ansiktet samtidigt.

Röken ligger kvar i melbourneluften. Det är nu några veckor sedan den där stekheta lördagen som förvandlade Victoria till ett brinnande helvete och det brinner, om än mer kontrollerat, på flera ställen i delstaten.

Det hade varit en varm vecka och på lördagen hade det utlovats ett värmeslag. Det skulle bli upp emot 47 grader och när jag äntligen tagit mig ut ur lägenheten, som är en AC-oas, för att denna lediga dag gå till parken så tog det mig inte många minuter att tina upp och förstå att meteorologerna denna gång hade haft rätt.

Promenaden i city denna lördag kan jämföras med när man hemma beger sig ut i en snöstorm. Folk lider på gatorna – endast fokuserade på att ta sig innanför dörren de har som mål att nå fram till. Parken var helt tom och vi gav, efter någon halvtimme i skuggan, också upp, helt utmattade. Hela Melbourne såg ut som dagen efter ett stort slag och vi begav oss snabbt in till Melbourne Central – ett av stadens köpcentrum – för att avnjuta en slurpie (slush-puppy-drinken som här är hur stor som helst). Där var det mer packat än någonsin eftersom Melbournebornas lördagshopping denna ”ask-lördag” förlagts inomhus.

Utmattade gick vi ”inne-hållet” (dvs genom alla butiker hela vägen hem till Collins St) hem och satte på AC:n tills vi frös och tvingades krypa under täcket. Där stannade jag hela denna lördag, som varit ganska cool om det inte varit för att folk brann upp till höger och vänster utanför staden jag bor i.

Närmre 200 förklarades döda, tusentals miste sina hem den kommande veckan och storbildsskärmen bredvid jobbet visade inget annat än bilder på gråtande människor och brinnande träd.

Det tog dagar innan jag förstod vad som hänt eftersom det gått så snabbt och snart förstod jag varför himlen denna lördag så kvickt färgats grå, på kvällen skimrande i rosa.

En tragisk lärdom om mig själv var att jag aldrig var ledsnare över detta drama än när jag såg att man under en vecka skulle ta all vår dricks och skänka till röda korsets hjälporganisation med målet $10,000 som faktiskt uppnåddes efter generöst dricksande.

Regnet kom och nu har Victoria kylts ner rejält men det brinner fortfarande och det ryktas om nya skogsbrandstemperaturer mot helgen. Australiens största brandkatastrof kanske inte är över än, men helt klart under bättre kontroll nu än för några veckor sedan då allt jag hörde var brandbilssirener.

Simon kom hem till oss tidigt en morgon. Jag hade hört Peter prata med någon, i ett uppspelt tonfall som sade att det var två gamla vänner som återsågs, och när jag slutligen kom ur sovrummet satt han där i köket. Simon är en lång, tanig, småskäggig och sliten 31-åring som ser ut att kunna råna dig i vilken sekund som helst. Han klär sig alltid i en enorm t-shirt, pösiga jeans och keps och man kan se på Simon att han upplevt en del (vilket förhoppningsvis de flesta i hans ålder har).

Nu satt han där, presenterade sig och sade "Welcome to my country".

Eftersom Simon inte jobbade hängde vi en hel del under den vecka han sedan kom att spendera med oss i Melbourne i väntan på en bil han var här för att köpa. Det fanns tre saker som gjorde Simon riktigt upphetsad.

• När vi lyssnade på HipHop från nittiotalet. Under veckan då Simon var här gick det sällan en minut utan allsång till Snoop Dogg, Dr.Dre eller Tupac.
• När han satt inloggad på Facebook. Antingen hörde man glädjetjut när han dödat någon i gangsterspelen han lade ner sin själ och flera timmar i eller så kollade han på bilder på sin flickvän som han stolt visade upp och pratade om konstant.
• När vi på söndagen gick med Simon till kyrkan. Simons liv var helt klart på väg uppåt och det tackade han Gud för. En ny sida av den slitna gangstern från förorterna visade sig när vi såg att killen kunde alla psalmer och böner som han för full hals klämde i. Så fort han fick en chans tog han sina medmänniskor i hand och sade "may lord be with you brother/sister". Luspanka Simon hade en dollar med till kollekten och pratade länge om det fina i att tre personer delar på en. Av gammal hemlös vana gick han en extra runda för lite extra vin och bröd.

Simons far hade alltid varit en våldsam man och för några år sedan hade Simon fått nog och brutit upp med sin familj i småstaden han kommer ifrån och tagit sig in till Melbourne. Han ägde ingenting och det var inte svårt att förutsäga var han skulle hamna. I åtta månader levde han på stadens gator i en dimma av ilska, alkohol och droger. Två av hans kompisar dog under den kalla Melbournevintern - inte av kyla dock, de söp ihjäl sig (kanske på grund av kylan) - och livet på gatan var väl kanske inte en mental hälsokur.

En dag stötte han dock på Peter på torget. Peter bjöd, innan han ens lärt känna killen, upp honom till sin lägenhet där Simon bodde i två månader. Han kom tillbaka på fötter, skaffade en (ganska ful) flickvän och flyttade tillbaka till sin tandlösa småstad där han nu bor på ett härbärge.

Går man på stan så pillar Simon på exakt allt. Han känner på alla dörrar och plockar upp allt han hittar. Det kan vara en skruvmejsel eller en skrapad lott, men faktum är att han ofta hittar pengar på gatan eftersom han alltid är uppmärksam på det.

En dag kom jag inte in i lägenheten, tog en promenad och mötte Simon, som tydligen varit hemma men inte vaknat när jag ringde på. Han var på väg till skåpbilen som varje dag samlar ihop överbliven mat från affärer och caféer för att ge till de behövande. Jag hängde på, men tusendollarsBMX:en, kläderna, iPodlurarna och två intakta tandrader (det hade Simon också men det var nog bara av anledningen att han flytt sin landsbygdssmåstad där tänderna förmodligen rykt om han stannat) avslöjade nog mig förmodligen direkt som en icke-hemlös.

Skåpbilen stod parkerad utanför centralstationen. Jag satte mig ner på BMX:en medan Simon ställde sig i kön bland sina gamla vänner som började tömma skåpbilen på mackor, baguetter, pajer och hotdogs. "Vill du ha lite soppa?" frågade volontären brevid mig. Jag tänkte först förklara att "jag är ju inte hemlös, förstår du" men det kan han nog räknat ut ändå så jag tog en kopp god grönsakssoppa och småpratade lite med killen. Han bad mig ta för mig av den andra maten med och när de flesta såg nöjda ut så ställde jag mig i kön. Jag förstod att de inte trodde att jag var hemlös men tryckte av någon anledning ändå bort Emelies samtal när min mobiltelefon började tjuta. Jag tror inte att någon märkte det.

De frågade vad jag tyckte om och jag plockade åt mig några mackor, en baguette och en ny kopp soppa. Jag tänkte ställa mig i kön för uppvärmd mat men det tog för lång tid eftersom jag något förvånad där fick se hemlösa som minsann ställde krav. "Har ni ...?", "Nej, den vill jag inte ha" och "har ni inte det så kan det va" var meningar jag hörde från de petiga hemlösa i kön.

Nej, mat hade aldrig varit något problem för Simon som hemlös. Det enda problemet hade varit att han, eftersom han kände till detta stadens överflöd av mat som gör Melbourne till en ganska lyxig stad att vara hemlös i gentemot t ex Rio de Janeiro, nu lugnt kunnat spendera alla sina pengar på att dricka och röka.

Under de första två månaderna i Melbourne träffade jag inte en enda svensk förutom vännerna hemifrån. Jag hörde endast mitt modersmål på stan ett fåtal gånger och är sällan intresserad av att börja prata med någon bara för att de är svenskar, så det dröjde ända tills Sverigematcherna i VM innan landsmännen började ploppa upp här och där.

Jag har inte skaffat några kamrater för livet men har nu i alla fall fått ett antal konversationer med andra lyckosökande emigranter.

Det är nästan aldrig jag (jag är ju svensk och därmed inåtvänd som person) som tar initiativet till åh-vad-jag-saknar-kalles-kaviar-och-fan-vad-skitigt-jag-lever-jämfört-med-hemma-men-fy-vad-sverige-är-tråkigt-och-grått-och-vi-är-coola-som-är-utomlands-utan-mamma-och-pappa-snack. En gång fick min Italienska vän Marco mig att prata Italienska med honom för att en tjej skulle tro att jag inte var svensk (vilket lyckades eftersom det bästa kännetecknet på en svensk är att en svensk blir upphetsad av att träffa landsmän utomlands och aldrig beter sig så ohövligt som att låtsas vara italienare) men om man någon gång vill avslöja sin landstillhörighet gäller det att inte göra det på ett löjligt sätt. Eftersom jag anser mig vara grym på att identifiera svenskar innan de identifierat mig så brukar jag helt enkelt börja prata svenska med dem. Det är ganska coolt.

Det töntigaste är att öppna med fraser som ”jag råkade höra att ni var svenska… det är jag också”(som om det inte framgick på svenskan eller de instoppade jeansen i strumporna) eller ”are you also Swedish?” (på engelska, som om man inte vågade använda hemspråket i onödan). Idag presenterade jag mig som svensk på det coolaste möjliga sättet.

 

På spårvagnen, i samspråk på engelska med min finska väninna Liisa, märkte jag att den blonda kvinna som satt mittemot pratade på mitt språk i sin mobiltelefon. När hon lagt på plockade jag upp mitt munspel ur fickan. Jag spelade en melodi som hade ploppat upp i mitt inre. Jag visste ungefär var den kom ifrån men kvinnan mittemot tycktes veta exakt. Jag såg aldrig henne i ögonen men hon började nu skratta för sig själv. För att undvika att melodin skulle brista av mitt eget skratt så tittade jag åt ett annat håll och lät istället Liisa senare berätta för mig om hur kvinnan haft problem att dölja tonernas påverkan på hennes sinnesstämning.

Alla ryggsäckare (backpackers) är överens. Australien är dyrt - speciellt om man kommer hit direkt från Thailand - och med Melbournes klubbutbud är det lätt att dollarna rullar iväg någonstans man sällan minns. Många ryggsäckare fastnar i Melbourne, boende på ett hostel, jobbletande och festande, tills alla pengar är slut och de tvingas stanna längre och jobba för att ha råd till mer resande.

Jag skulle vilja säga att "dyrt" eller "billigt" inte existerar. Dyrt eller billigt är bara olika nivåer av kännedom kring det berörda området.

Jag bor gratis i en central lägenhet. Detta innebär att jag inte heller längre behöver betala för spårvagn, tåg eller internet. Det innebär även att jag har två hundra meter bort till mina vänners hostel, Greenhouse(där jag iofs använde gratis internet tidigare), där man får gratis frukost varje morgon mellan 7 och 9. På torsdagar har de en "big breakfast" och på söndagar får man även pannkakor vid 11.

På måndagskvällar äter jag gratis på Urban Backpackers, som då har gratis BBQ. Där får man även ta för sig av ris och pasta varje dag.

På tisdagskvällar är det mitt andra hem, Greenhouse, som har gratis grillfest på taket.

Andra kvällar kan man äta på Lucky Coq, som serverar pizza för $4 - ca 20 kr, om man nu inte är intresserad av att laga egen mat.

Jag vet till och med i vilket skåp utanför vårt hus som man kan hämta mjölk från eftersom det kommer leveranser till kontoren i huset varje natt. Jag vet var på Victoria Market de lämnar pajer mm åt de hemlösa efter varje dag, och plockar ibland hem enorma mängder överbliven mat från Metropolitan Hotel. (Bilden under är ett resultat av en 21-årsfest där gästerna inte åt alls så mycket som de trott vilket ledde till att jag efter stängning plockade hem dessa lådor fyllda av pajer)

Dricker ute gör jag helst på torsdagskvällar, då en bar under Greenhouse säljer drinkar för $3 (15kr), eller på söndagskvällar, då irländska puben PJ O'brien ger Greenhousegästerna och mig gratis drinkbiljetter. Det handlar helt enkelt inte om att det är dyrt att leva någonstans. Det handlar bara om att göra sin research och alltid vädra ordet jag nu nämner för sjunde gången detta inlägg. Gratis.

Jag var hemlös en natt. Vi skulle ha flyttat ut ur huset, Emelie till Port Melbourne och jag till Brisbane, men eftersom jag hade bestämt mig för att skjuta lite på uppflyttandet så hängde jag kvar i huset tills de nya skulle flytta in. Nu kom Gareth, den nyinflyttande, in och förvandlade vårt funktionabla, spartanska rum med en säng till ett inrett hem med skrivbord och byrå. Jag packade ihop mina ägodelar och sov i garaget en natt, medveten om att jag dagen efter var tvungen att lösa boendesituationen. Hemlös i en stad där jag i fyra månader skaffat nya vänner är inget alternativ även om jag nu törstade efter äventyr, så jag ringde runt lite.

Australiensaren Peter stod på Lunds station utan pengar efter en missräkning i sin Europaresa. Han fick syn på en ung fager svensk och tog kontakt. Peter hade tur. Det var min vän Ivan som på väg hem till Örtofta och Ivan kan nog ses som den exakta motsatsen till den stressade, reserverade svensken. Ivan hjälpte Peter att hemma hos en polare låna internet och lösa det ekonomiska problemet. De höll kontakten och eftersom Peter hade dragit in enorma summor pengar på Black Jack så betalde han Ivans t o r - biljett till Melbourne och lät min vän bo i hans lägenhet som är belägen så centralt det går att komma i denna sydaustraliensiska metropol. Peter är en generös person med ett varmt hjärta. Ivan berättade att det ibland kunde sitta nya ansikten i köket när han kom hem. Det var hemlösa som Peter ibland bjöd upp för att övernatta några nätter, äta och bada.

Efter en del halvalternativ ringde jag Peter. Han hade hängt med oss i parken dagen innan och jag visste att jag kunde vara för sent ute eftersom han var på väg till Nya Zeeland. Efter några misslyckade försök kom jag fram när han mellanlandade i Brisbane. Jag frågade om det gick bra att slagga på hans golv när han var borta och han svarade "självklart, men varför golvet - min säng står ju tom". Efter att ha spenderat föregående natt på ett garagegolv kunde jag konstatera att jag bytt upp mig rejält när jag såg ut över Melbournes skyskapor från balkongen, åt lite pajer och somnade in i Peters enorma säng.

Läget är så bra att jag vägrar somna innan de sista människorna lämnat gatorna. Jag går hellre ut och flanerar, ser på folk och minglar för att till fullo kunna njuta av att inte längre behöva tänka på sista spårvagnens avgångstid. Även detta gick lite för lätt.

Den första helgen 2009 var så bra den kunde bli. Tre av tre kvällar var fullkomlig njutning och två specifika stunder gav Gud mig svar på varför jag är här - på jorden och i Melbourne.

Jag hade fått ledigt från jobbet på fredagen och hängt hela kvällen hos Ivan som lagat en underbar måltid. Vi hade, som alltid, haft det väldigt trevligt och medan Ivan hade avslutat kvällen med playstationspel med sin rumskamrat CS, så plockade jag fram munspelet.

Klockan var nu ett och jag tog min nya resekamrat - en gitarr som Ivans skotska, hemåtvändande vän, gett mig - på ryggen och gick till tåget. Givetvis hade det sista tåget gått, det var kallt och jag hade en fyrtio minuter lång promenad framför mig.

Detta hade fått vem som helst att tappa humöret, men det var nu en magisk nattlig promenad tog vid.

Jag hade faktiskt tänkt att "ifall tåget inte kommer så går jag gärna" och det fick jag stå för nu. Med gitarren på ryggen pluggade jag in min iPod, plockade fram mitt munspel och började följa järnvägsspåret genom ett (annars) tyst Melbourne.

 Jag mötte endast en person på vägen hem. Han försökte gå med en cykel som välte efter vartannat steg han tog eftersom han var så full att han behövde cykeln som stöd för att stå upp. Jag spelade till musiken i lurarna under den stjärnklara himlen och tänkte att nej, mer än det här behöver jag inte. Plötsligt kändes resan hit värt allt.

Som tack för min uppskattning gav Gud mig en liten present.

På vägen framför mig låg ett sexpack ölflaskor slängt med två orörda öl kvar. Det var inget snack om huruvida detta var förutbestämt eller inte.

Ensam promenerandes denna natt i Melbourne med munspelet i höger hand, ölen i vänster hand, iPoden i örat och gitarren på ryggen var livet väldigt cool.

På lördagen hade jag och Dan en kvalitativ dag. Vi satt på internet i ett skönt café på Sydney Road, vi cruisade i centrum, vi köpte mat, vi fick gratis öl i Annes bar och hämtade sedan Emelie med föräldrar för att fortsätta kvällen med grillfest hemma hos oss. Jag hade bjudit in bl a goda vännerna Sean och Faye och vi var många som åt gott, drack, umgicks och sedan åkte in till centrum för att ta några drinkar i barerna E55 och Workshop. Det var en toppenkväll men lite för förutsägbart trevligt för att kallas magiskt. På Söndagen var det dags för mig att uppleva nästa stund av total harmoni.

Jag cyklade till Fitzroy - en underbar stadsdel att jämföra med Möllevången och Brick Lane - där jag träffade Ivan för en lunch på våra nyfunna vänners vegetariska restaurang. Solen sken och efteråt tog vi en spontan tur till parken Edinburgh Gardens som ligger i närheten. Ivan hade högtalare med sig så vi funderade på att sitta ner i parkens utkant, lyssna på musik och kolla på cricketmatchen som spelades på planen bredvid, påhejad av många picnicande Melbournebor. Lyckligtvis tog vi en promenad i parken först och jag, som har en hel del goda parkminnen, fick en av de bästa parkupplevelserna i mitt liv. Hittills.

Den stora parken var fylld med söndagsfirare. De flesta satt i stora grupper med musik, lådvin och tilltugg. Många spelade fotboll, frisbee och krocket. Några hade till och med tagit med nät för badmintonspel och mitt i allt samlades BMX- och skateboardentusiaster för att visa upp sig i skateparken. Vi gick genom denna lilla sommarvärld där vardag, jobb och problem inte tycktes existera. När jag och Ivan var på väg att sätta oss ner hörde vi hög musik från en dunge och följde reggaetonerna. Ett liveband hade plockat fram förstärkare och underhöll nu ett hundratal njutande personer.

Det var inget arrangemang från Melbourne stad. Musikerna spelade inte för pengar. Det var en enorm kompiskrets med utomstående som arrangerat en liten välkommen-hem-fest för någon och musikerna bytte av varandra lite då och då. Gitarristen kunde lägga ett grymt solo, ställa ifrån sig gitarren och ta en öl medan någon annan plockade upp den och drog ett nytt solo.

Jag gick fram till en kille med en hacki-sack och snart hade jag tämjt den så att även jag kunde bidra till underhållningen av filtmysarna. Efter en liten stund var vi ett gäng som lattjade runt med den lilla rispåsen. Mingelfaktorn var hög. Jag träffade munspelsentusiasten jag mött på nyårsfesten som visat mig lite munspelsteknik, snackade lite med honom innan även han gick fram till mikrofonen och bluesade loss.

Ivan och jag var varma i själen när vi, med eftermiddagssolen i ryggen och musiken från bandet sakta utfadande i våra öron, lämnade Edinburgh Gardens för denna första gång. Att gå när det var som bäst istället för att vänta tills bandet packade ihop förhöjde intrycket av att detta varit en riktig solskenshistoria.

Efter att ha lärt mig att först titta till höger när man går över vägen (vilket inte var några större problem eftersom tre av länderna jag bodde i förra året hade vänstertrafik), efter att ha lärt sig att thongs betyder flip-flops och inte g-string, efter att ha lärt sig reglerna i australiensisk fotboll och efter att ha lärt sig dricka lemon, lime & bitter så är Australien inte direkt något exotiskt land full av ny visdom. Jag vill alltid lära mig nya saker, men eftersom nybyggarna här valde att, istället för att köpa en snabbkurs i aboriginspråk, fortsätta prata samma språk som innan, så lär jag mig inget nytt språkmässigt bortsett från fraser som "G'day", "G'd on Ya" och "No worries". Därför får jag lära mig andra färdigheter.

I mitt hus finns det cirka tio gitarrer - en av dem fick jag av Ivans skotska granne som åkte hem. Jag kallar den Gura G och jag hoppas att denne kan följa mig ett tag till på resan. Gitarrspelet kan, liksom engelskan, förbättras men jag kan fortfarande spela nästan allt, på samma sätt som jag kan uttrycka mig med en ganska exakt precision på det engelska språket, så det var dags för nya utmaningar. 

Hemma hittade jag snabbt även en blockflöjt som snart blev ett med mig. Jag gjorde en blockflöjtspellista på datorn och spelade till väl utvalda favoritlåtar tills blockflöjten allt oftare gjorde som jag ville. Snart köpte jag min egen gröna, genomskinliga flöjt i en musikaffär på Chapel Street.

Efter att ha sett publikens kvinnor smälta när aboriginungen spelade "Somewhere over the rainbow" på munspel i filmen "Australia" bestämde jag mig för att munspel nog ändå var att föredra som reseinstrument i jämförelse med digeridoo. 

Jag hittade ett litet bluesmunspel i vårt garage, men på julafton gav Emelie mig ett längre spel (jag fick spel) som är lättare att spela melodier med. Denna silverglänsande stämningshöjare har sedan första ögonblicket konkurrerat med mat om platsen mellan mina läppar.

En dag när jag promenerade på Chapel Street kände jag för lite mer drag i livet och spontanköpte ett dragspel i reseformat. Jag satte mig i solskenet i en park och försökte, med rasmus på luffen i tankarna, tämja bälgen men utan någon större framgång. Att spelet var med knappar istället för tangenter gjorde det knappast lättare och snart återfanns det i butiken.

Detta gav mig ett presentkort att spendera på nya musikaliska språk att lära mig.

Nyårsaftonen blev helt klart en bra kväll. För första gången i mitt liv spenderade jag en nyårsafton i en park där det hölls fest med musik, fotboll, frisbee, lådvin, god mat och skönt folk som min och Ivans danska väninna Camilla bjudit in. Huskamraten Anne samt svenskvännerna Pontus och Amanda anslöt också. Det var en stor grupp som njöt av Camillas smörrebröd tills vi halv tolv begav oss ner till Yarra-floden i centrum för att beskåda Melbournes fyrverkerier som, med samma mönster, sköts upp parallellt längs med hela floden och från skyskraporna. Fyrverkerier kommer aldrig att bli en wohoo-upplevelse igen - det känns som om man sett samma sak ca 21 gånger - men det var ändå mysigt att dela denna stund med hundratusentals andra världsmedborgare. Det var packat med folk, men jämfört med det kaos jag upplevt ett år tidigare nere vid Themsen i London så var det som att byta Ryan Air mot SAS 1:a Klass.

Efteråt drog vårt gäng ner till stadsdelen Richmond där vi slutligen hittade det lurigt placerade lagret där efterfesten (efterfest i våra ögon) hölls. Man hade helt enkelt gjort om ett lager till en klubb med ljus, dansgolv, HipHopspelande DJ och MC: s som rappade. Till skillnad från andra nyårsfestalternativ så kostade detta inte $50 utan bara litet letande, vilken också höjde känslan av utvaldhet när vi väl kommit fram. I lagret, som hade fyllts med sköna människor, minglade vi vitt och brett. Jag spelade lite munspel och en kille kom fram till mig. Hans band hade spelat tidigare på kvällen och plockade fram sitt eget munspel för att visa lite moves.

Vid halv sex tog jag och Ivan tåget hemåt via Telstra Dome där 45000 helt vitklädda ungdomar strömmade ut efter nyårsnattens White Sensation Party och skrämde oss lite.